Rämmengården: Smakbit på en söndag-Ur blod och aska

Söndag i dag och vi håller på att tapsera i Angliques rum. Solen skiner idag så skönt. Igår planterade jag lite nya frön, b la chili. I dag tänkte jag förså purjolök. Jag kunde inte sova inatt så jag låg och kollade på lite frön jag skulle vilja ta hem. Det finns så många men man får välja några.

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu. Min smakbit kommer från "Ur blod och aska" av Jennifer L. Armentrout.

Smakbiten;De hittade Finley ikväll, precis utanför Blodskogen, död."

Jag tittade upp från mina kort och tvärsöver den blodröda ytan mot de tre männen som satt vid bordet. Jag hade valt denna platsen av en anledning. Jag hade...inte känt något från dem alla när jag drev fram mellan de fullsatta borden tidigare.

Ingen smärta, varken fysisk eller känslomässig.

I vanliga fall kände jag inte efter om någon kände smärta eller inte. Att göra det utan anledning kändes så oerhört kränkande, men när jag befann i en folksamling var det svårt att kontrollera precis hur mycket jag tillät mig själv att känna. Det fanns alltid någon vars smärta gick så djupt, var så rå, att deras vånda blev ett påtagligt väsen som jag inte ens behövde mina sinnen för att känna- som jag inte kunde ignorera och lämna bakom mig. De projicerade sin vånda på världen runt omkring dem.

Jag var förbjuden att göra något mer än ignorera. Jag kunde aldrig tala om den gåva jag fått av gudarna och jag kunde aldrig någonsin gå från att känna till att faktiskt göra något åt det.

Inte för att jag alltid gjorde som jag borde.

Uppenbarligen.

Men de här männen verkade må bra när jag sträckte mig ur mina sinnen för att undvika de som var i stor smärta, vilket var förvånande med tanke på vilket yrke de hade. De var vakter från Muren- den enorma muren byggd av kalksten och järn från Ylysium-topparna. Ända sedan två kungar krig slutade för fyra århundraden sedan hade Muren omslutit hela Masadonien, och varje stad i Solis kungadöme skyddades av en mur. Mindre versioner omgav byar och träningsläger, bondesamhällena och andra glest befolkade städer.

Det vakterna regelbundet såg och det var tvungna att göra gjorde dem ofta ångestfyllda.

Ikväll saknade de inte bara ångest, utan även rustning och uniform. Istället var de klädda i löst sittande skjortor och benkläder i rådjursskinn. Men jag visste att de, trots att de var lediga, alltid var uppmärksamma på tecken på den fruktade dimman och den skräck som följde med den, och även på de som arbetade mot kungadömets framtid. De var beväpnade till tänderna.

Precis som jag.

Från baksidan;JUNGFRUN

Poppy har varit utvald redan från födseln för att inleda en ny era och hennes liv har aldrig varit hennes eget. Livet som jungfru är ensamt. Att aldrig få bli berörd, sedd eller tilltalad. Att aldrig få njuta. Att bara vänta på sin upphöjelse. Poppy föredrar vakternas sällskap och att lära sig bekämpa det onda som tog hennes familj framför att förbereda sig för att bli ansedd värdig av gudarna. Men valet har aldrig varit hennes.

PLIKTEN

Kungadömets framtid vilar på Poppys axlar, en roll hon inte ens är säker på att hon vill ha. För även en jungfru har ett hjärta, en själ och en längtan. När så Hawke, en livvakt med gyllene ögon, anlitas för att skydda henne tills det är dags för hennes upphöjelse, blandas pliktkänslan och hennes utstakade öde med nyväckta lustar och önskningar. Han väcker hennes ilska, får henne att ifrågasätta allt hon tror på och frestar henne med det förbjudna.

KUNGADÖMET

Ett fallet kungadöme, övergivet av gudarna och fruktat av de dödliga, reser sig för att genom våld och hämnd återta allt de har förlorat. Samtidigt som skuggan av de förbannade drar sig allt närmare suddas gränsen ut mellan det som är förbjudet och det som är rätt. Poppy är inte bara på väg att förlora sitt hjärta och av gudarna anses vara ovärdig, hon riskerar också sitt liv när varenda bloddrängt tråd som håller samman hennes värld börjar nystas upp.