Smakbit på en söndag-Gröna villan

 

               

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Gröna villan" av Sofia Rutbäck Eriksson.

Smakbiten;

Prolog 

TROTS ATT MILORAD var med och drog liket mot förrådet var han precis lika blöt av svett som de andra. För vad som kändes som hundrade gången torkade han pannan med den rosarutiga skjortärmen och betraktade hur Gun, Irma, Ambjörn och de andra slet, släpade, pustade och stånkade. Samtidigt frågade han sig själv hur det hade kunnat bli så här. Och kanske ännu viktigare, hur hade han kunnat tillåta det?

Arbetsuppgifterna han fått under sin första dag var mycket tydliga. Genom att hålla seniorerna aktiva och delaktiga skulle han främja hälsa och social gemenskap på trygghetsboendet. Men för tillfället kändes det inte som att han hade lyckats särskilt bra. 

I och för sig var hyresgästerna i allra högsta grad aktiva. Det var ju de som flyttade kroppen och han själv hade blivit ordentligt tillsagd att bara hålla vakt. Men särskilt hälsofrämjande kunde det väl ändå inte vara?

Om Milorad bara hade lyssnat på sin rejäle far och blivit svetsare istället. Förvisso hade han då aldrig fått ordna fester, dansa vals med pensionärer eller lyssna på ljudböcker om excentriska hundraåringar under arbetstid. Men å andra sidan, om han blivit svetsare skulle han åtminstonde ha sluppit bevittna den här jädra liksläparscenen.

"Kan vi försöka lägga på en rem? Det vore så onödigt att någon råkade komma förbi."Gun talade något fortare än vanligt, vilket fick honom att förstå att gruppens klippa var stressad. 

"Vi skyndar allt vi kan, men han är så jävla tung! fräste Irma.

Milorad harklade sig försiktigt innan han med svag röst sa: 

"Om ni lägger ett glidlakan under honom går det nog lättare." 

Från baksidan;

NÄR PENSIONÄRERNA I GRÖNA VILLAN får höra att deras verksamhet ska läggas ned vänds deras vardag upp och ner. Alla har kommit till boendet ensamma, men de har blivit till en grupp som inte kan tänka sig ett liv utan varandra. 

Men att få behålla gemenskapen kommer att kosta pengar, och när ingen annan ekonomisk väg är framkomlig får Gun en idé som innefattar en högst olaglig växtodling i källaren. Då hon presenterar sin plan tror alla att hon blivit galen. Inte kan väl respektabla äldre ta till vad som helst för att få behålla zumba, fester och bokcirklar? Eller är det så att målen ibland helgar medlen?

Ha en fortsatt trevlig söndag!

Kram Nina