Rämmengården: Smakbit på en söndag-Sanningen om Ostron dykerskan

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Sanningen om Ostrondykerskan" av Caroline Säfstrand.

Smakbiten;

Ostrondykerskan 1976

Den stilla ytan, mjuk som sammet och mörk som natten, bar Mathildas eka från hamnen till ostronviken. Där månens sken glittrade som ett skimrande band i vattnet släppte hon rodret och lät ekan guppa. Så länge hon kunde minnas hade hennes far kallat henne för havets dotter. Han brukade berätta hur hon som spädbarn legat inlindad i sin ljusgula bebisfilt i aktern på hans fiskebåt och andats i takt med havets vågor. När Mathilda precis fyllt tre år hade hennes mamma gått bort i en bilolycka, och det hade funnits en stor tröst i tanken på havet som pockade på. Slet och drog i hennes inre. Sa att hon tog fel beslut, att hon skulle ångra sig för alltid, att hon borde vända tillbaka. Men hon kunde inte vända tillbaka. Inte nu. Inte efter det som hänt. Hon böjde sig över relingen, smekte vattenytan med sin hand och lät ostronet sjunka till botten tillsammans med hennes tårar. Där sjönk hennes öde. Det som hon inte visste något om, men som hon med detta beslut gjorde ett sista försök att styra över.

Från baksidan;

Den som hade sett Mathilda stå i havet och skrapa bort påväxt från ostronen i tidig gryning, förstod hur sägnerna om henne hade uppstått.

För femton år sedan drog sig författaren Inez Edmark tillbaka från rampljuset. Hon lever sedan dess ett ensamt liv bakom nerdragna persienner. När hennes granne plötsligt dör bestämmer hon sig för två saker: att döstäda och att skriva sin allra sista bok. Men inte en fiktiv roman denna gången, utan en personlig bekännelse. Hon ska berätta sanningen om ostrondykerskan.

Så ramlar hon och tvingas motvilligt anlita en städfirma för att kunna rensa klart. Den som får uppdraget är Meja, som arbetar där tillfälligt. Enda regeln är att hon inte på några villkor får öppna den blå mappen som innehåller det nya bokmanuset. Mötet mellan dessa kvinnor-Inez som måste försonas med sitt förflutna och Meja som vilset famlar efter en framtid- får oanade konsekvenser, både för dem själva och för andra.

Sanningen om Ostrondykerskan är en roman om en udda vänskap, om att våga stå upp för sig själv och om ett livsavgörande sökande efter sanningen. Vad var det egentligen som hände den där dagen för så länge sedan?