En smakbit på en söndag-Ett land av snö och aska

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Ett land av snö och aska"

Smakbiten;

ENARE

Feb. 1944

I går anlände jag hit till Enare, till fånglägret näst efter strafflägret i Hyljelathi. Det finns inte utmärkt på de finska kartorna. Sträckan hit från Enare kyrka är ett tjugotal kilometer åt ostnordost. Sjön ligger i närheten. Någon ordentlig väg existerar inte direkt, och r man svänger av skyms sikten av två stora träd. Där finns några skyltar som förbjuder passage med risk för döden. De är på tyska och enaresamiska. På samiska för att om någon tar den här vägen, är det förmodligen en same som vandrar längs fjällen. Fast vem vet om en sådan ens kan läsa.

Jag togs emot av Hänninen. Jag presenterade mig: Väinö Remes, militär myndighet, tolk. Han sade ingenting, synade mig bara från topp till tå. Jag såg säkert ung ut. Vi körde längs en stig i en tysk bil. Vid grinden  till lägret klev vi ur. Soldaten som stod vakt gjorde till en början inte minsta ansats, men när han fick se en officer förändrades uppsynen. Det syntes på tyskens ögon att han blev rädd. På ena kragslaget hade han en bild av en dödskalle. Hänninen sade något till honom och bjöd på en cigarett. Vakten tog inte emot den. Jag är inte säker på om han förstod finska. 

Hänninen förklarade samma saker som jag redan hade hört. Även här är fångarna uppdelade i olika tält. I det vänstra tältet finns ukrainare, i nästa sovjeter och i det därpå serber. Det finns också ett fjärde tält. Det sade han inget om. Jag vet inte vad som finns där.

Här finns inga judar. Judarna, eller de som misstänks vara det, skickas till Hyljelathi. Det finns inte heller lika många fångar här som i andra läger, men fler anländer i en strid ström. Enligt Hänninen hade det i förrgår natt kommit ett flaklass fångar ända från Danzig, bland dem polacker och rumäner. Direkt i morgon bitti ska de sättas på att bygga en väg norrut. Det ligger ett par läger till här i närheten. I ett av dem finns bara tyskar: landsförrädare och rasförädare. Rasförädarna är de värsta. Varje söndag förs de till kommunalfängelset i Enare för att arkebuseras. 

Från baksidan;

FINSKA LAPPLAND, 1944: En ung soldat kallas in som tolk i ett nazistiskt fångläger. Ett av hundratals som i hemlighet ligger spridda över västra Lappland, fyllda men landsförrädare, rasförrädare, samer och andra som Tredje riket vill bli av med. Förhållandena i lägret är ohyggliga, den unge mannen är ständigt omgiven av grymhet död och stanken från de olika tälten. Men bland fångarna i lägret märker han snart att en står ut från mängden. En finsk man som behandlas annorlunda än de andra.

1947: Journalisten Inkeri Lindqvist anländer till Lappland för att skriva om den snabba återuppbyggnaden efter kriget. Men hennes egentliga motiv är mer personlig än så. Hon följer ett spår efter sin man, som försvann några år tidigare. Men byborna vill inte uppehålla sig vid det förflutna, och Inkeris frågor provocerar fram fientlighet och misstänksamhet. Först när hon lär känna sin fåordiga hyresgäst, Olavi, och får kontakt med en ung samisk flicka, börjar hon förstå omfattningen av de fasansfulla händelser som aldrig var tänkta att avslöjas.  

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina