söndag 4 december 2022

En smakbit på en söndag-Lumpänglar

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Lumpänglar" av Annika Åman.

Smakbiten;

ALMA HÖLL ETT STADIGT GREPP om resväskans bruna läderhandtag där hon gick på grusvägen. Väskan var inte särskilt tung och slängde rytmiskt fram och tillbaka i takt med hennes målmedvetna steg. Hon hade bara packat det nödvändigaste; en klänning, en kjol, två blusar och en kofta. De flesta av de få plagg hon ägde började dessutom vara uttjänta. "Gör dig av med allt, jag kommer inte tillbaka", hade hon skrivit på en lapp till sin får och så fick det bli. Mer fanns inte att säga.

Hanhila by låg i ryggen och blev allt mindre för varje steg hon tog. Hon hade gått drygt en timme nu. Hon hade sin vinterrock på sig och svetten började slå fram på ryggen, kanske mer av adrenalinet än av vårens nyfikna solstrålar. Hon fick ta av den när hon väl var framme vid tågstationen, resonerade hon. Nu gällde det först att komma i tid och ännu återstod minst fem kilometer till Alahärmä kyrkby.

Alma sneglade bakåt, men såg inte en själ, även om klockan snart var sju på lördag morgon. Den välbekanta skogen omgav henne på båda sidor om vägen och utgjorde ett slags beskydd. Värre blev det då hon kom ut till landsvägen och de öppna slätterna där framme. Där var risken  större att någon var i färd med gårdsarbetet och fick syn på henne. 

Även om vägen bakåt var tom var det bara en tidsfråga innan någon bekant till fadern skulle rulla upp jämsides med henne och undra vart hon var på väg, med väska i handen och allt, varför till fots och inte med cyckel? Som om det angick dem. Alma tänkte färdigt ut passande svar i sitt huvud, som en slags försvarsstrategi. Sådana behövdes i ett litet, nyfiket samhälle och i synnerhet för unga, ogifta kvinnor som rörde sig allt längre bort från hemgården. 

Skjuts skulle hon definitivt avböja, om någon erbjöd henne det. Hon ville inte att byborna skulle börja prata om att de sett henne eller rent av fört henne till tågstationen, ifall fadern skulle få för sig att fråga runt.

När Alma kastade en sista blick in i storstugan efter att hon tagit avsked av djuren, hade han snarkat högt på sofflocket, med en andedräkt som vittnade om att minst halva flaskan starksprit hade gått åt under fredagskvällen. Det var nog ingen risk att han vaknade än på ett tag. Hon skyndade ändå lite på stegen.

Från baksidan;

NÄR ALMA lämnar sitt föräldrahem i Alahärmä ryms hennes ägodelar i en liten resväska. Hon ska söka arbete som väverska vid Oravaris textilfabrik, Masunin, och så fort hon fått ihop till resekassan är målet Amerika. Hon får ett rum i arbetarhuset Sarinelund och delar snart glädje och sorg, drömmar och besvikelser med kvinnorna där. 

Hon uppvaktas av den hetlevrerade, och charmiga Gunnar, men håller huvudet kallt. Med blicken fäst stadigt på framtiden placerar hon lönen i plåtskrinet under sängen.

Berättelsen utspelar sig under de turbulenta åren 1926-1932. Såren efter inbördeskriget är färska, det råder förbudstid i landet och de politiska spänningarna ökar. Mot denna fond kämpar arbetarna för jämställdhet och rättvisa medan Alma gör en oväntad klassresa.


 Ha en fortsatt trevlig

Andra advent!

Kram Nina 

3 kommentarer: