onsdag 28 december 2022

Purpurvinter

"Purpurvinter" av Lupina Ojala, utgiven av Catoblepas förlag. Året är 1907 och Owelia Älling tar in på det nyöppnade Vintersanatoriet på Mössebergs kurort. Där hoppas hon få hjälp med att må bättre från sin ångest och häva den skrivkramp hon lider av. Hon skriver dock ner dagens händelser i en dagbok. Hon träffar även Flora och Nils som kom till sanatoriet samtidigt med henne. De tre blir snabbt vänner. Men vilka är hennes nyfunna vänner egentligen? De verkar båda ha hemligheter som de tycks vilja dölja. Det som skulle bli en kort vistelse med lyxiga behandlingar blir snart förlängt. Det händer underliga saker på sanatoriet. Många frågor kräver svar. Qwelia får underliga paket och meddelanden. Men vad är hennes roll i mysteriet och vem är flickan som bara hon och gårdskarlen Gustav, tycks kunna se? Vad har egentligen hänt henne? Mysteriet tätnar och medan tiden går och snön faller över sanatoriet färgas himlen långsamt till purpur.

Detta är den första boken jag läser av författaren, men absolut inte den sista. En så bra bok! Det var svårt att lägga denna pärla ifrån sig. Den var så spännande- en riktig bladvändare. Miljöbeskrivningarna var så vackra och omgivningarna runt sanatoriet verkar magiska. Man kan se framför sig hur snön faller när det snöar och känna kylan som kryper runt byggnaderna. Man bara måste bara läsa vad som händer i nästa kapitel. Det händer nya saker hela tiden. Författaren lyckas hålla i spänningen från första till sista sidan, där alla lösa trådar knyts ihop på ett bra sätt. Det är också intressant att följa de olika behandlingar som huvudpersonen går igenom. Jag funderar på hur verksamma de olika behandlingarna verkligen är. Hela historien känns trovärdig och persongalleriet är intressant. Det är många olika personer som möts på sanatoriet. Jag bara älskar omslaget till "Purpurvinter", och denna vackert förpackade spökhistoria får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

En blick på reseuret visade att klockan nu var nio och om det varit en vanlig kväll hade jag börjat förbereda mig för att gå till sängs. Det var tre timmar kvar till midnatt. Jag behövde hålla mig vaken till dess.

Vad det än var Flora planerat fylldes jag med en känsla av att det inte skulle föra något gott med sig. Snarare tvärtom. 

För att fördriva tiden plockade jag fram en av de böcker som jag packat med mig. Jag valde Frankenstein av Mary Shelley. Anledningen till att jag valt den var för jag var nyfiken på vad Mary Wollstonecrafts dotter åstadkommit. Verket blev naturligtvis omtalat för sin originalitet när det publicerades. Jag funderade över om det hade varit möjligt för Mary Shelley att skriva en sådan märklig bok om hon hade haft en vanlig uppväxt utan från späd ålder möta okonventionella värderingar och synsätt. 

Mary Shelleys mor menade menade att kvinnor inte alls besatt lägre intelligens än män. Om de fick riktig utbildning skulle de klara samma uppgifter som männen. Det var en tanke som fortfarande var kontroversiell.

Dagens unga kvinnor, som Flora, väckte en del avundsjuka hos mig fick jag erkänna. De hade uppfostrats till att våga mer än min generation som varit kuvad från födseln. 

Å andra sidan hade Mary Wollstonecrafts redan på 1700-talet vågat ifrågasätta tingens ordning och levt livet på sitt eget sätt. Det hade kostat henne förstås, men hon hade ändå gått sin egen väg. Hade jag varit för feg i mitt liv och brytt mig för mycket om omgivningvningens åsikter?

Fast å andra sidan den enda gången som jag följde mitt hjärta lett till total katastrof. 

Jag suckade djupt. 

Det fanns ingen mening med att grubbla. Åren hade passerat aldeles för fort och mitt livs bästa dagar var redan förbi. Jag var för gammal för att orka kräva min plats. För gammal för att försöka på nytt. 

Om jag bara vetat det jag vet nu när jag var ung, då hade jag gjort andra val. Bättre val. Nu kunde jag inte göra annat än att leve den tid jag hade kvar med konsekvenserna av mina ogenomtänkta beslut.

Det alltför välkända trycket över bröstet och den kvävande känsla som jagat mig det senaste året återvände. Jag var tydligen inte helt botad. 

Det var väl för väl att jag hade ett möte inbokat med överläkare Alfredsson redan dagen därpå. Kanske behandlingarna behövde intensifieras? 

Jag skulle ta med till mig och föreslå elektriskt ljusbehandling. Det var en mer modern metod än vattenkurerna och skulle säkert kunna hjälpa mig. 

Från baksidan;

Den 14:e december 1907 tar fröken Owelia Älling in på det nyöppnade Vintersanatoriet på Mössebergs kurort.

Där hoppas hon finna återhämtning och vila.

Men vad vill flickan som bara Owelia och gårdskarlen kan se? Och vad är det egentligen för hemligheter de nyfunna vännerna döljer?

Det som är menat att bli en kort vistelse med lyx och värdehandlingar drar ut på tiden, för vem kan resa hem när allt för många frågor kräver svar? Utanför Vintersanatoriet faller snön medan himlens färg långsamt skiftar till purpur.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar