"Agnes, Louis, Paris" av Johanna Ranes utgiven av Modernirista förlag. Agnes och Louis första möte på Söderberga lasarett börjar inte så bra. Båda är utbildade läkare. Louis bestämmer sig dock för att fråga om hon vill visa honom stan, och på den vägen är det. De blir snabbt ett par och innom kort bestämmer de sig för att flytta ihop. När Agnes ser lägenheten första gången blir hon förälskad i den. Dock är inte Louis så förtjust i den, men när han förstår att Agnes gillar lägenheten bestämmer han ändå för att köpa den. De bestämmer sig att åka utomlands över julen, men det som skulle bli en helt fantastisk utlandsvistelse, visar sig bli helt annat annat än det. Louis tänker nämligen göra cyckelutflykter, något som Agnes inte alls är intresserad av. Dessutom bestämmer sig Louis ta med sig en norsk kvinna, som visar sig dela hans cyckelintresse. Besviken åker Agnes iväg själv men när hon kommer tillbaka till hotellet har Louis blivit sjuk. Ingen av dem kunde anat vad som väntade dem vid hemkomsten.
Denna boken handlar om den avgörande roll vi människor har i varandras öden. Vilken fin kärlekshistoria vi får följa mellan Agnes och Louis. Men den är också kantad av sorg och svår sjukdom. Man berörs på djupet av denna vackra berättelse, som börjar så fint, men slutar så tragiskt. Jag kände hur tårarna kom i slutet av boken. Så sorgligt men ändå så otroligt fint. Jag älskade de underfundiga kommentarerna mellan karaktärerna, samt författarens vackra språk. Boken känns realistisk, och vi får följa Agnes och Louis tankar och känslor på ett relevant sätt. Boken har ett djup, och man får en insikt i hur det kan vara att få ett besked man inte vill ha, speciellt när man är så unga som Agnes och Louis. Och hur man försöker hålla hoppet uppe in i det sista. Ja, man kan inte ta livet för givet utan lev som varje dag är den sista. Boken är så väl läsvärd, så denna får ni inte missa. Denna fina kärlekshistoria får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Vi tog på oss jackor, halsdukar och mössor och gick försiktigt över snövallar och isfläckar ned till stranden. Kvällen var stjärnklar, gnistrande kall. Louis lade sin arm om mina axlar och vi staplade försiktigt fram med det kluckande havet vid vår sida. Han kramade hårdare om min axel, lutade sig mot mig och pekade på himlen.
"Ser inte vintergatan glashal ut? Otroligt att inte stjärnorna halkar iväg", sa han. Sedan gapade han stort och såg förvånad ut. "Men titta. En HAR försvunnit från stjärnhimlen. Och går bredvid mig!"
Jag gjorde en grimas.
"Orginellt. Verkligen."
Han låtsades se sårad ut.
"Jag kan inte rå för att jag är en romantiker, det är mina franska gener." Han uttalade franska gener med en överdriven knasig fransk brytning och jag klappade honom på kinden. Det var verkligen ovanligt fånigt sagt. Men jag gick en varm, konstig känsla i bröstet ändå. Han sträkte sig mot sin jackficka och den varma känslan spred sig i hela kroppen.
Men vad gör han? Han tänker väl inte fria?
Tiden stod stilla, hela vinternatten drog efter andan. Louis tog fram mobiltelefonen ur jackfickan. Den hade varit på ljudlöst men uppenbarligen burrat till. Luften pyste ur min mun, blev till rök i den mörka luften. Tiden tickade framåt igen och jag kände mig dum, var fick jag ens den idén ifrån?
Han pratade en kort stund, med blicken ut mot havet. Lade på, vände sig mot mig med ett leende som spelade i mungiporna.
"Så jag får inte säga något fånigt romantiskt alltså...är det okej om jag frågar om du vill följa med tillbaka till vårt gemensamma hem och kolla på film? Tillräckligt prosaiskt?"
Jag vände mig mot honom, lindade fingrarna i hans hår, lät dem fortsätta till hans nacke och lade min panna mot hans.
"Ja", svarade jag, "det vill jag, och tack, det var tillräckligt prosaiskt."
Våra munnar var helt nära, vi delade samma luft, samma vita rök av andedräkt. I mörkret snarare kände än såg jag hans läppar, deras värme, som strålade nära min mun. Att bara veta att han var här, nära mig, räckte hur långt som helst, längre än till stjärnorna.
Baksidestext;
Ortopeden Agnes är skicklig på att gipsa brutna bbenoch sy ihop andra människors sår, men hennes egna sorger är inte lika väl omhändertagna. Redan vid första mötet lyckas hon förolämpa den nyinflyttade läkaren Louis som börjat arbeta på Söderberga lasarett. Som tur är har Louis bestämt sig för att inte låta motgångar avskräcka honom-tvärt om- och Agnes felsteg leder därför till en träff där hon visar honom runt i staden.
De inser snart att de inte bara delar kärleken till körsbärsglass utan också till Paris, staden i deras minnen och drömmar. Agnes faller för den livsbejakande, impulsiva Louis. Men Louis har inte berättat allt om vad som ligger bakom hans drastiska livsfilosofi, utan visar sig bära på en hemlighet som kommer att förändra deras liv.
Agnes, Louis, Paris är en gripande och hoppfull roman om livsdrömmar och om den avgörande roll vi människor har i varandras öden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar