"Det trettionionde året" av Mocki Hägg utgiven av Lava förlag. Louise ska fylla trettionio år detta året, och hon vill passa på att göra något nytt i livet. Hon gör därför slut med sin särbo och flyttar från Sockholm till en lite mindre by i Dalarna. Hon funderar på vad hon verkligen vill göra och bestämmer sig för att fotografera mat. Allt blir komplicerat när hon träffar björnjägaren Jonathan, och blir kär i honom. Det kan göra att alla hennes planer går om intet. Men så han får ett jobbuppdrag utomlands, som Louise uppmuntrar honom att ta. En kort tid efter han åkt, upptäcker Louise att hon är gravid med Jonathans barn. Hon vågar inte ta kontakt med den blivande fadern och berätta om barnet, utan behåller hemligheten för sig själv. Eftersom hon har svårt att bli gravid, behåller hon barnet. Samtidigt som graviditeten fortskrider ökar hennes kundkrets och det går framåt med uppdragen. Så föds lilla Mini och Jonathan återkommer snart till Sverige. Hur ska hon kunna berätta för honom om bebisen?
Detta är en riktigt mysig feelgood pärla. Åh, vad jag tyckte den här hjärtevärmande berättelsen! Det är en bok jag kommer in i på en gång, och jag uppskattar den lättsamma humoristiska tonen. Vi får följa huvudpersonen Louise när hon gör ett omvälvande och livsavgörande beslut. Som innebär att flytta, göra slut med särbon, starta ett nytt företag och bli en ensamstående mamma. Det blir ett intensivt år för Louise. Men allt faller på plats, och framgångarna uteblir inte. Hon har gott stöd av sina nya grannar, och sina vänner. Vi får följa Louise tankar och känslor på ett bra och realistiskt sätt, men huvudpersonen tänker inte klart alla gånger, och gör sina problem större än de verkligen är. Men jag gillar henne och Jonathan, och karaktärerna runt omkring dem. Jag gillar den fina miljön som författaren målar upp. Boken är lika fin innuti som utanpå och får av mig ❤❤❤❤❤/5, och hamnar dessutom på listan över mina favorit böcker. Jag kan varmt rekommendera denna ljuvliga bokpralin.
Mitt favoritställe ur boken;
Kapitel 20
Louise noterar när hon går till Anna-Stinas café att de som hon träffar på vägen ser på henne på ett annat sätt nu än tidigare. Inte kritiskt och inte på det där imponerande sätt de ser på Jonathan, men annorlunda än förut, hon kan inte sätta fingret på det. Eller det kanske är kritiskt, men eftersom svävar runt på dmå moln typ märker hon det inte.
Om hon fattat Bergabyns mindset rätt vet alla vid det här laget att hon gick hem med Jonathan i fredags för att inte lämna Herrgården där han bor förrän på lördag förmiddag.
I dag är det måndag. Herregud. De har ju bara känt varandra i några dagar. Det är ju knäppt alltihop och samtidigt slår hjärtat både snabbt och hårt och hon blir alldeles varm när hon tänker på honom.
Om det var bättre timing hade det varit toppen. Men inte nu. Hon behöver hitta sig själv innan hon blandar in sig för mycket med honom. Han däremot började prata om att det är allvar. Men de känner ju knappt varandra.
Det är som om gallergrinden till den nyvunna friheten slår igen med en riktig smäll. Att bara prata om det på det sättet... Hon ser Jonathan framför sig. Han verkar inte vilja stänga in henne.
Kanske hon som vanligt dramatiserar och problematiserar och strässar upp sig i onödan. Vad sa de på andningskursen i somras? Jo, hitta lugnet genom att fokusera på solarplexus-chackrat i mitten av kroppen.
Andas in. Andas ut. Heja och le åt de förbipasserande. Andas in, andas ut. Såja. Pulsen går ner.
Louise kommer fram till caféet och möts av gudomlig doft av nybakade kakor. Barndomslugnet som gammelfaster och hennes kakbak stod för omsluter henne.
"Vad fin du är!" säger hon till Anna-Stina som kommer ut ifrån köket iklädd en välsittande, ganska figurnära klänning och nystruket förkläde. Hennes kortklippta tjocka grå hår är lite innotböjt också.
Annars har bara Louise sett Anna-Stina i löst sittande byxor eller kjol med resår i midjan.
Baksidestext;
Där gick min chans till familj och en trygg framtid genom säkerhetskontrollen. Louise tittar en sista gång på sin före detta särbos breda ryggtavla i den välskräddade rocken. Hon vänder sig om, knäpper sin dunkappa och går mot flygplatsens utgång.
LOUISE bestämmer sig för att forma det liv hon egentligen vill ha året då hon fyller 39. Hon lämnar din särbo, flyttar från stan och kastar sig in i en ny tillvaro i Bergabyn, fast besluten att finna det som gör henne lycklig.
På egen hand sätter hon igång sitt nya jobb som matfotograf. Men det blir inte som hon planerat. Den attraktiva björnjägaren, de välmenande grannarna och lilla Mini vänder upp och ner på hennes liv.
Beautiful blog
SvaraRadera