"Bröllops mordet i Corwall" av Fiona Leitch, utgiven av HarperCollins förlag. Bokrecension; I denna mysdeckare får vi lära känna Jodie, "Nosey" Parker, som nyligen har lämnat sitt arbete som polis, en otrogen exmake, samt det hektiska livet i London. Jodie har gått en matlagningskurs för att istället kunna starta en cateringfirma i sin gamla hemby i Cornwall. Allt för att få en lite mer lugnare tillvaro, för henne och dottern Daisy. När det sker ett mord på hennes första cateringuppdrag, som är ett bröllop, kan hon inte låta bli att lägga sin näsa i blöt. Hennes barndoms vän tillika brudgumen, Tony, nu blir anklagad för mord, på sin före detta fru. Samtidigt försvinner bruden, Cheryl, och frågan är om hon är bragd om livet, eller t om är den skyldiga. Det tycks dock finnas flera möjliga mördare. Jodie gör sina egna efterforskningar, för att om möjligt rentvå sin vän, till kriminalkommissarie Withers stora förtret. Det är han som har hand om fallet, och han uppskattar inte att Jodie lägger sig i. Dock tycks Jodie ligga steget före honom hela tiden. Jodie måste samtidigt ta hand om den mördades hund, som hon snabbt lär sig att tycka om. Snart dyker ytterligare en död kropp upp. Ska Jodie lyckas lösa fallet?
Detta är den första delen i deckar serien Mat och mord i Cornwall. Hur väl känner man en person, och kan den personen verkligen begå ett mord? Ja, detta är frågeställningen i den här boken. För huvudpersonen kan inte tänka sig att barndomsvännen kan vara en mördare - eller kan han det? Det blir nu kamp mellan en föredetta polis och en kriminalkommissarie, om att lösa fallet. För Jodie vill absolut rentvå sin vän, medan kommissarien tror att han är den skyldiga. Jodie och Whiters har olika åsikter, om hur fallet ska lösas - och av vem. Jag gillar att historien utspelas i en hemtrevlig och charmig miljö, och jag gillar den humoristiska tonen i berättelsen. Trots flera mord och en försvunnen person, bjuder boken på en hel del skratt. Det är festligt att följa de rappa dialogerna mellan Jodie och de andra karaktärerna. Och naturligt vis uppstår det en viss romance mellan huvudpersonen och kommissarien. Vi får också följa huvudpersonens tankar och känslor på ett bra sätt. Boken är lagom lättläst och lättsmält. Författaren bjuder även på ett recept i slutet av boken. Jag ser fram emot nästa del i serien. Denna mysiga deckare får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
6
Det var tyst på vägen hem, eller snarare så tyst som Skrotbilen tillät. Varenda gång jag växlade gav den ifrån sig ett obehagligt, gnisslande ljud. Jag erbjöd mig att skjutsa hem amma först, men dagens händelser hade nog påverkat henne mer än hon ville medge.
"Jag tror att det är bättre att jag följer med hem till dig", sade hon. Så lutade hon sig fram och viskade. "Jag tror att det här har varit en jobbig upplevelse för Daisy och jag kan hjälpa dig att se till att hon får något annat att tänka på."
Jag tittade bort på Daisy, som naturligtvis hade hört vad hennes mormor sagt men som var diplomatisk nog att inte kommentera det, vad hon nu hade fått det personlighetsdraget från. Hon verkade inte ett dugg upprörd utan satt och nynnade för sig själv och sms:ade till en av sina kompisar i London. Hon berättade säkert om allt som hänt dem.
Jag plockade ur allt vi tagit med oss, bland annat de kanap'eer som blivit över, tillsammans med lite färsk sallad och en god potatissallad; det skulle bli en smidig middag. Sedan sjönk jag ner i soffan och plötsligt kände jag mig helt utmattad. Vilken dag. Och klockan var bara halv fyra på eftermiddagen.
De följande två timmarna ägnade vi åt att äta upp resterna (där försvann middagen), dricka te och skvallra.
"Jag tyckte inte om den där Cheryl", sa mamma bestämt.
Jag kunde inte annat än att hålla med. Under den senaste veckan hade hon varit något av Bruden från helvetet och petat i mina menyförslag tills Tony vänligt men bestämt satte ner foten och påpekade att om hon inte lät mig ta ansvar för det skulle det inte bli någon mat överhuvudtaget. Ändå kändes det fel att säga det, nu när hon var försvunnen och antagligen inte var i livet längre. Jag hade bara så svårt att tro att hon bara kunde lämna Tony i sticket om hon fortfarande var i livet. Det skulle vara hemskt mot honom.
"Hon var ingen varm person", fortsatte mamma. "Inte alls som hennes mamma."
Jag svalde ner en smördegsbakelse. "Kände du hennes mamma?"
"Självklart."
"Mormor känner alla", insköt Daisy, och det hade hon uppenbarligen rätt i.
"Minns du när jag jobbade på kooperativet?"
Jag nickade. Egentligen kom jag inte alls ihåg det, men jag visste att mamma hade jobbat i de flesta butiker och affärer i Penstowan vid något tillfälle när jag var liten.
"Då jobbade jag med hennes mamma", fortsatte hon. "Hon var förstås yngre än mig, arton eller nitton. Vad hette hon?" Mamma tänkte så det knakade, jag kunde praktiskt taget se hur det kom rök ur hennes öron. "Claire, så var det. Nej, inte Claire. Eileen, jag blandar alltid i hop namnen."
Daisy tittade på mig och jag såg den tysta frågan i hennes blick: Hur kan man blanda ihop Claire och Eileen? Jag skakade lätt på huvudet.
"Eller var det Claire?" sa mamma tankfull.
Jag fick en impuls att skrika. "Hur som helst", sa jag och markerade att hon gärna fick fortsätta.
Baksidestext;
Jodie "Nosey" Parker har lämnat polisjobbet i London och en irriterande ex make för att finna lugnet i sin hemby i Cornwall- och för att få tid att ägna sig åt sin passion: matlagning. Hon startar en cateringfirma och första jobbet hon tar sig an blir ett bröllop, och inte vilket dom helst. Det visar sig att brudgummen är Jodies gamla pojkvän.
När bruden plötsligt försvinner kan Jodie inte hålla sig borta från utredningen - och hon inser snart att livet på landsbygden kanske inte är så pittoreskt som hon minns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar