Det skulle vara utvecklande. Roligt. En chans att lära sig samarbeta och lösa uppgifter tillsammans. Det hette “grupparbete” – men för vissa av oss blev det början på något helt annat.
Jag minns känslan så tydligt. Redan nervös innan vi ens börjat. Rädd att inte bli vald. Rädd att bli placerad i en grupp där jag inte kände mig välkommen. Och när vi väl skulle stå där, inför klassen, med vår presentation...
…då kom ögonrullningarna. Viskningarna. De där små fnissen som gjorde så ont. De var kanske små för dem – men de var stora för mig. Som att jag redan var till besvär. Som att jag inte hörde dit.
Det gör något med ett barnhjärta, att känna sig som ett störningsmoment. Att se sig själv i andras suckar.
Grupparbetet blev aldrig en plats för gemenskap. Det blev en plats där jag lärde mig att bli tystare. Att göra jobbet själv. Att inte tro att jag hade något att komma med.
Och ändå stod jag där. Varje gång. Hoppades på att det kanske skulle bli annorlunda den här gången.
Det är många år sedan nu. Men känslan sitter kvar. Och jag vet att jag inte är ensam.
Till dig som också minns: du gjorde så gott du kunde. Du var modig. Och du förtjänade så mycket mer än det där fnisset i bakgrunden.
💔
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar