Bruden

"Bruden" av Ali Hazelwood utgiven  av Modernista förlag. Bokrecension; Vi får följa vampyr tjejen Misery Lark, som är dotter till den mäktigaste ministern i vampyrrådet. När hennes bästa vän Sirenna har försvunnit, får hon den briljanta idén att gifta sig med varulvsflockens Alfa Lowe Moreland. Det gör hon både för att bevara freden mellan vampyrer och varulvar, tillika för att hon noterat ett speciellt namn i Serennas almanacka. Kanske vet Lowe till och med vart Serenna finns. Egentligen hade Lowe tänk hålla sig borta från Misery under det året de är tvugna att vara gifta. Dock kan han inte låta bli att söka hennes sällskap gång på gång. Vad det gäller Misery ser hon fram emot varje gång hon får träffa sin Alfa. Trist bara att han redan har träffat sin partner. När hon är ensam umgås hon mycket med Lowes lilla syster Ana, som hon finner både irriterande och berikande på samma gång. Ska det udda paret kunna erkänna att de har känslor för varandra? Ska Misery hitta din bästa vän, och ska Misery och Lowe lyckas bevara freden mellan vampyrer och varulvar? Eller ska de krafter som verkar i bakgrunden lyckas med sina planer? 

Den här boken är precis lika bra och läsvärd som de föregående böckerna som jag läst av författaren, om inte snäppet bättre. Jag blev extra glad när den här pärlan dök upp i brevlådan, för den här har jag sett fram emot att få läsa. Ali Hazelwood har blivit en av mina favorit författare och jag blev inte besviken när jag läste denna boken. Jag gillar verkligen temat med vampyrer och varulvar i en underbar och romantisk allians. Huvudkaraktärens humor har fått mig att skratta högt flera gånger. Boken känns välskriven och trovärdig och jag gillar verkligen detta udda par. Misery är en ung och lite klantig men otroligt charmig vampyrtjej. Alfa Lowe känns trygg, och är en bra flockledare, och jag finner sympati för dem båda. Jag hoppas verkligen att det finns en fortsättning på denna boken, för jag vill verkligen veta hur det går eftersom boken slutade med en liten cliffhanger. Jag ser redan fram emot nästa bok av författaren. Detta blev en bokfavorit och får en speciell plats på bloggen. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

13

Han försöker låta bli att tänka på vad han hade gjort mot hennes far om det inte skulle ha orsakat århundradets värsta diplomatiska kris.

ANA hade rätt: det är inte särskilt svårt att klättra upp på taket ens för någon med koordinationsförmåga hos ett näbbdjur.

Det vill säga mig.

Det tar mindre än femton sekunder, och jag är faktiskt ganska stolt över att jag inte ens begrundar möjligheten att min hjärna ska sluta som en sörja i blyblomsrabatten. Det är lite otäckt att sitta här uppe, men det vägrar jag att medge. I stället sluter jag ögonen och andas in, ut, in... Jag låter brisen leka i mitt hår och välkomnar natthimlen kittlande känsla. Vågorna sköljer över stranden. Då och då plaskar något i sjön. Insekterna besvärar mig inte, intalar jag mig. Om jag står på mig kanske jag börjar tro på det själv. Det är just det jag är ifärd med att misslyckas med när Lowe kommer.

Han får inte syn på mig direkt, så jag kan observera honom när han smidigt häver sig upp på taket. Han står oroväckande nära kanten, höjer handen till ögonen och trycker tumme och pekfinger mot dem så hårt att han måste se stjärnor. Sedan låter han armen falla till sidan och andas ut i ett långt andetag. 

Det här, tänker jag, är Lowe helt enkelt. Alfahannen Lowe, brodern Lowe, vännen, sonen och den otursamme maken till den lika otursamma maken till den lika otursamma hustrun. Lowe helt enkelt. Trött, gissar jag. Ensam, antar jag, Arg, förmodar jag. Och jag vill inte störa hans sällsynta stund av lugn, men brisen tilltar och bär med sig min lukt åt hans håll. 

Han snor genast runt. Mot mig. Och när pupillerna tar över hans ögon lyfter jag handen och vinkar besvärat. 

"Ana berättade om taket" säger jag ursäktande. Jag inkräktar på ett dyrbart ögonblick av avskildhet. "Jag kan gå..." Han skakar stoiskt på huvudet. Jag sväljer ett skratt. 

"Om du sätter dig där" - Jag pekar till höger om mig - hamnar du mellan mig och vinden. Då slipper du boullabasselukten."

Det rycker i hans läppar, men han går fram till platsen jag pekar på och låter sin stora kropp sjunka ner bredvid min, tillräckligt långt bort för att undvika oavsiktlig beröring. "Och vad vet du om boulibasse?" 

"Eftersom det inte är baserat på hemoglobin eller jordnötter...ingenting." Jag klappar i händerna. Cikadorna tystnar innan de återupptar sin sång efter en desorienterad paus. "Få se om jag förstått saken rätt. Du tänker använda ditt möte med Emery som ursäkt för att plantera något slags spionpogram eller avlyssningsanordning så att du kan övervaka hennes kommunikationer och samla bevis på att hon leder de Lojala. Men du ska bege dig till fiendeterratorium ensam och har lika goda datorkunskaper som en åttioårig luddit, vilket utsätter dig för viss risk. Du behöver inte svara, jag vet redan att jag har rätt. När hade du tänkt kasta dig in i en osäker död? I morgon eller på fredag?⁸

Baksidetext;

Kriget mellan vampyrer och varulvar har pågått i århundraden. Nu har Miseru Lark - dotter till den mäktigaste ministern i vampyrrådet - fått uppdraget att ingå i en historisk fredsbevarande allians med vampyrernas dödliga fiender. Hon ska gifta sig med varulvsflockens Alfa: Lowe Moreland. Varulvar är skoningslösa och oförutsägbara, och Lowe Moreland är inget undantag. Han regerar med absolut auktoritet, men inte utan rättvisa. Och, till skillnad från Vampyrrådet, inte utan känsla. Han övervakar Miserys varje steg, och det är tydligt att han inte litar på henne. Om han bara visste hur rätt han har. 

Misery har sina egna skäl att acceptera det här konvenasäktenskapet, och det har ingenting med politiska allianser att göra. Hon är villig att göra vad som helst för att få tillbaka det som tillhör henne. Även om det innebär att leva som ensam vampyr i varulvsterratoriet, ensam med vargen.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina