Organistens dotter

"Organistens dotter" av Annelie Fichtelius utgiven av Ordfront förlag Omslag; Paolo Sangregorio. Bokrecension; Detta är den första delen i serien Kustborna. I den här boken gör vi en tidsresa till Estland år 1886. Vi får följa Tio Pelmas som lever med sina syskon samt föräldrar på Johansgården i Estlands karga kustlandskap. På denna tiden levde tusentals svenskar isolerade i Estland. Senare var svenskarna tvugna att fly till Sverige under andra världskriget. Tio som är tio år gammal hjälper sina föräldrar på gården tillsammans med sina syskon. När hon blir vuxen är det meningen att hon ska gifta sig med någon av bondsönerna i trakten. Men det hårda livet som bondhustru är inte speciellt lockande. Och framför allt- Tio vill inte föda en massa barn! Tio har andra drömmar i livet. Tio drömmer nämligen om att bli lärarinna. Hennes vän lär henne att läsa. Hon vill studera ännu mer, än de få år hon är tillåten som flicka, att gå i skolan. Dock motsätter sig hennes pappa hennes önskemål, trots att han själv varit lärare. När den tyska änkebaronessan på herrgården blir förtjust i den söta flickan förändras allt. Den unga baronen förstår snart att Tio är läraktig, och börjar således undervisa henne i det tyska språket, samtidigt som hon jobbar på herrgården. Men när den unga Tio växer upp till en skönhet förändras allt. Unge baronen fattar tycke för Tio, vilket resulterar i att hon är tvungen att bege sig in till staden och ett nytt liv där.

Den här boken är både välskriven och spännande. Jag uppskattar att få ta del av hur våra svenska förfäder levde i Estland på denna tiden. Det är ett stolt folk som har fört vidare sina svenska traditioner, generation efter generation. Jag hade verkligen ingen aning om denna del av vår historia faktiskt. Författaren beskriver på ett bra och realistiskt sätt hur det var att leva under denna tiden. Välgestaltade miljö - och personbeskrivningar. Svenskarna var ofta fattiga och hårt arbetande människor som var bönder. De blev ibland även trakasserades av ryska soldater. Det är spännande att få följa människornas vardag, som kantas av bekymmer, glädjeämnen, hårt arbete tillika drömmar. Men dagarna är även kantade av sorg och tragedier. Svenskarna hade dock en väldigt fin gemenskap med varandra. De träffades i kyrkan och hjälptes åt när det behövdes, samtigt som de också bjöd varandra på olika festligheter. Jag har inte läst något av författaren förut, men jag hoppas jag ska få möjlighet att läsa många fler böcker av henne. Det ska i alla fall bli spännande att följa Tio i nästa del av bokserien. Vill ni läsa om en något borglömd del av vår svenska historia, får ni inte missa denna historiska romanserie. Denna bok är värd sina 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

20.

Nils gick strax bakom sin syster på den upptrampade stigen som löpte mellan potatisåkrarna. Den ljusa flätan svängde i takt med hennes steg över den trådslitna jackan, den som en gång varit mor Annas. Det var en grå dag och himlen hängde mörk och tung alldeles ovanför trädtopparna. För varje steg de tog sjönk deras bara fötter ner i den sandiga jorden som var blöt efter nattens regn, men det spelade ingen roll. De skulle snart vara täckta med lera från topp till tå, efter ännu en dag på Baron von Löwes potatisåkrar. Leran hade satt sig i huden på deras knän och knogar och gick inte längre att skrubba bort, hur länge de än satt i bastun och hur flitiga de än var med björkriset. Mor hade smörjt Saras händer med fett och lindat dem med tygremsor för att skydda de svidande torrsprickorna. September bestod av en oändlig räcka av dagar på knä i potatisåkern.

Potatisstinten vändes upp av en karl med vändplog. Sen var det dagsverkarnas uppgift att gå efter med sina stora flätade videkorgar och samla upp potatisen. De skulle också leta igenom jorden med en järnhacka på träskaft för att hitta varenda knöl som inte kommit i dagen vid första försöket. Videkorgarna tömde de i spritfabrikens vagn vid fältets kant, där arbetsledaren satte ett streck vid deras namn för varje tömd korg vartefter betalning delades ut av förvaltare Rösler vid veckans slut.

Både Nils och Sara avskydde att bidra till tillverkningen av den förhatliga spriten, men de hade inget val. Utan inkomsterna från dagsverkena skulle det inte finnas mat på bordet i den lilla stugan i Dirslätt under den kalla årstiden. Så här års, strax efter skördetiden, fanns det oftast både potatis, kålrabbi, sill, bröd och smör på bordet men längre fram på vintern blev det mest tunn gröt eller välling, kanske surkål och några potatisar.

Nils hade en hemlig överenskommelse med förvaltare Rösler. För varje dagsverke han utförde på någon av Baron von Löwes ägor gav Rösler två tredjedelar av betalningen till Nils far och en tredjedel till Nils själv, utan hans fars kännedom. Eftersom de arbetade på ackord, var det svårt för Elmar Pihl att veta exakt hur mycket Nils tjänade och även om han var både lång och kraftig för sin ålder kunde man knappast förvänta sig att han skulle arbeta som en hel karl. Han var ju inte ens elva år fyllda. Något Rösler ofta påminde Elmar Pihl om när han knotade om betalningen.

Egentligen var det mor Anna som gjort överenskommelsen med Rösler, men oavsett vilket gav det Nils en chans att lägga undan några kopek till sina framtidsplaner. Pengarna förvarade han i en plåtburk som han grävde ner på ett nytt ställe varje gång han fyllt på den. Inte ens hans mor eller systrar visste var den fanns. Fru Rösler hade ett stort hjärta och såg alltid till att hjälpa familjer som drabbades hårt av brännvinsdrickandet och maken skulle aldrig drömma om att sätta sig upp mot hennes välgärningar.

"Böcker och studier är för latmaskar och oduglingar, hade Nils far bestämt hårt så sent som kvällen före när han kommit på Nils med näsan i en bok han fått låna av präst Girtgensohn.

– Veklingar som inte duger till att arbeta utan måste studera för att försörja fru och barn, fortsatte han. Och du min son, är varken det ena eller det andra.

– Som du pratar, sade mor Anna då. Att studera till präst eller lärare är att tjäna både Gud och människorna. Det står i den heliga skriften.

Baksidetext;

ESTLAND ÅR 1886. Tio Pelmas växer upp i en stor syskonskara på Johansgården i Estlands karga kustband. Trots att familjen på pappret är fria svenska bönder så trakasseras de av tsarens soldater, de tvingas dessutom att betala arrende och göra dagsverken hos den tyske baronen på herrgården. Men det hårda slitet som bondhustru lockar inte Tio som istället drömmer om ett liv som lärarinna.

När den tyska änkebaronessan på herrgården blir förtjust i den försiktiga flickan och gör henne till sin lillpiga öppnas en ny värld för Tio. Snart uppfattar även den unge baronen Tios läraktighet och bestämmer sig för att undervisa henne i tyska. Några år senare har Tio blivit kammarjungfru åt änkebaronessan men drömmarna om ett annat liv dröjer sig kvar.

Organistens dotter är den första delen i den historiska romanserien Kustborna. Här skildras den ofta bortglömda historien om de tusentals svenskar som under många århundraden levde isolerade längs Estlands kust och tvingades fly till Sverige under andra världskriget.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina