Höstens rosslande andetag-Teckentyderskan 2

"Höstens rosslande andetag-Teckentyderskan 2" av Annika R. Melin utgiven av Arwyddion Publishing. Bokomslag Daniel Brandt. Bokrecension; Vi får åter stifta bekantskap med Siri. Länsmannen hör av sig, då man hittat hennes sjal på platsen, där hennes make påträffats död. Hon står nu anklagad för att ha mördat sin make, men tack vare hjälp från sina vänner går hon fri. Hon arbetar hårt från morgon till kväll för att sätta mat på bordet till sig själv och sina två små barn. Samtidigt är hon tvungen att sörja sin elaka och otrogna make i ett helt år, innan hon kan välja en ny make - för på 1700-talet förväntas en kvinna ha en man vid sin sida. Hustets rättmätige ägare Ols Pher dyker upp och Siri blir orolig över att hon måste flytta med alla sina djur och de två barnen. Dock har Ols Pher andra planer. Hon får ett frieri från brukspatronen, men hennes hjärta tillhör någon annan. När hennes mor efter lång tid hör av sig och berättar att hennes far har blivit sjuk och inte har lång tid kvar, börjar Siri att tveka. Hon och fadern skildes inte på bästa sätt, efter att hon blivit havande med drängen Ivar, som hon senare gifte sig med, och fick barnen Erik och Tyrvi tillsammsns med. Men trygga Vegard som alltid finns där och ger henne en hjälpande hand, hjälper henne att ordna resan och bestämmer även att följa med, så hon slipper resa ensam. Väl framme inser Siri att något inte står rätt till. Men vad? Och hon får hjälp från helt oväntat håll.

Mina tankar ❤️

Oh my good! 😍 Jag älskade den första delen i serien om teckentyderskan, och tänkte att del två omöjligt kunde vara lika bra. Men jag hade fel! Denna boken är precis lika bra - om inte snäppet bättre. Första delen blev en bokfavorit och nu blir även del två det. Jag älskar huvudpersonen Siri och hennes två vänner Eira och Lyssa, men även Vegard har en alldeles särskilld plats i mitt hjärta. Och naturligtvis Siris två små barn, Erik och Tyrvi. ❤️ Boken innehåller korta kapitel som driver handlingen framåt i snabb takt. Det händer mycket, och trots att boken innehåller en hel del sidor, blev jag nästan besviken när den tog slut. Jag ville bara läsa vidare! Och med tanke på hur spännande boken slutade längtar jag redan till nästa del. 😍 Boken berikas med fina och detaljerade miljöbeskrivningar och ett vackert språk. Jag tycker verkligen om de små detaljerna kring örtlära och hur livet kunde se ut på 1700-talet. Det är mysigt att följa Siris arbete på gården och hennes vardag med barnen och djuren. Författaren har verkligen lyckats skapa en känsla av tiden, och språket känns tidsenligt utan att det blir svårt att läsa. Jag upplever också att boken är väl bearbetad och författaren har gjort ett gedigert researcharbete kring livet på 1700-talet. Även denna boken får full pott av mig! ❤️❤️❤️❤️❤️/5. En riktig bokfavorit – och jag längtar redan efter fortsättningen! 📚❤️

Mitt favoritställe ur boken;

​Kapitel sju

​Det knackar igen och Tyrvi begynner skrika samtidigt som Ivar

sömndrucken sätter sig upp. Siri stoppar raskt ner skinnpåsen

i förklädesfickan, så djupt det bara går, och skyndar bort till

utdragssoffan för att lyfta upp den skrikande tösen, trösta

henne att tystna. Erik vill också upp i famnen men det går inte

och hon stryker honom lugnande över håret. En ny knackning

hörs.

​– Siri? Det är jag, Vegard.

– Vegard. Siri sänder raskt en tackbön till Gud och skyndar

bort till dörren.

– Jag kommer, jag kommer.

– Är allt väl, undrar Vegard och hon ser oron i hans ögon.

Du dröjde, jag visste inte om du hörde mina knackningar.

– Jag tänkte att det kanske var länsman igen. Eller rövarna!

– Rövarna är säkerligen långt borta vid det här laget.

– Jag tror inte det.

– Jodå. Det är redan flera gårdar i trakten som fått

påhälsning, de passade väl på när alla var i byn för att fira. De

har nog länsat vad de kan häromkring och gett sig av bäst de

kan nu när folk är på vakt.

– Men jag ...

​Siri vet inte hur hon ska lägga fram det. Nog för att hon litar

på Vegard, men hon har aldrig berättat för honom om Vitrum

verita. Eira fick henne att lova att aldrig visa eller ens nämna

glasbitarna för någon. Ju färre som vet, desto mindre risk att de

hamnar i orätta händer. Endast Eira och Lyssa vet att de har

de nio glasbitarna, och det är bara för att de båda hade ...

​[sidbyte]

​... henne när hon hittat skinnpåsen med hela sp

ren. Hur skulle en djupt andetag

– Hur ska jag nånsin torde mig att försvara mig?

Vegard, dundrar högt.

– Hur ska jag nånsin kunna glömma när du sköt mig i

skogen? Med pålstigre.

He hettar i Siris kinder, hon kommer aldrig att kunna förklara

segrederingsskottet och hon har gett löfte till sig själv att aldrig

mer avivera en pil. Hon slår ner blicken.

– Förlåt. Men saken är den att första gången som Lyssa skulle

visa mig så tog hon med mig till en glänta i skogen. Och jag

tror att rövarna kanske håller till där.

Vegard höjer båda ögonbrynen och Siri förstår att hennes

påstående låter långsökt. Det enda rimliga är att rövarna redan

har ridit så långt bort de kan, så fort deras hästar har förmått

att springa med allt tjuvgods. Men synen hon nyss fick ...

Varför tror du det?

​Siri vet inte vad hon ska svara så för att vinna tid går hon in i

stugan och sätter sig ner. Tösen begynner bli stor och hon är

tung på armen. Åtminstone slutade hon skrika när hon fick syn

på Vegard. Erik kravlar upp i Siris knä och med båda barnen

i famnen låtsas hon vara för upptagen för att kunna svara på

Vegards fråga. Han sätter sig mittemot och lägger armbågarna

på bordet.

​– Måhända. Låt oss förmoda att rövarna är kvar i trakten

och håller till i den där gläntan. Var ligger den?

​Siri lyfter på huvudet och ser rakt in i hans gråa ögon.

– Jag vet inte riktigt. Jag menar, det är svårt att förklara. Jag

började efter Lyssa, men det var i alla fall en bra bit att gå

från Eiras hus.

​– Jaha. Men åt vilket håll gick ni då? Från Eiras hus.

– Det var Eiras glänta runt jordkällaren men sedan ... Stigen

slingrade sig hit och dit så riktningen ändrade sig hela tiden.  

Baksidetext;

​Det bultar hårt på dörren och Siri öppnar den. Där står länsman med bister min. Han håller upp hennes sjal och spänner ögonen i henne. Siri blir med ens vimmelkantig och vacklar till, men återfår balansen. Sjalen!

​– Är den här er, frågar länsman.

– Den ... var min, men ... jag tappade bort den. Tack för att länsman återbördar den, jag har ingen annan.

– Återbörda den kan jag sannerligen inte, sjalen är bevismaterial.

– Bevis på vadå?

– Sjalen hittades tillsammans med Ivar Finn Pålssons döda kropp. Så frun var där när han dog, eller hur? Kanske var det ingen olycka?

– Vad menar länsman?

​Följ Siris hårda kamp när hon, efter sin makes död, kämpar för att bevisa sin oskuld. Stöd finner hon hos jägarkvinnan Lyssa, den hjälpsamme grannen Vegard och den mystiska skogskvinnan Eira.

​Arwyddion Publishing 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Läs gärna min recension av "Vårens vresiga 

eldar" här 

Dödsbringaren- Mohrelda 2

"Dödsbringaren- Mohrelda 2" av Lovisa Wistrand utgiven av Whipmedia förlag Omslag Lovisa Wistrand. Bokrecension; Boken tar vid direkt där den första slutar, och det är en klar fördel att läsa böckerna i ordning. Mohrelda hålls fångad av Nemurath Medowa i A'askaralls fängelsehålor, och hon känner att livet rinner ur henne ju längre tiden går. Men hon tar nya tag och lyckas till slut fly hem till Eytherthlarn. Väl där möts hon av en fruktansvärd syn – hennes fostermor Thaa har dödats. I tron om att det är Nemurath som beordrat detta, fylls Mohrelda av en stark hämndlystnad. Samtidigt börjar hennes dolda krafter vakna, men eftersom hon inte kan hantera dem får det förödande konsekvenser när oskyldiga kommer i hennes väg. Hon blir på nytt tillfångatagen och hamnar i Ordens fängelsehålor. För att kunna hämnas måste hon fly igen, och hon får oväntat hjälp av andar, dock mot att hon gör en gentjänst först. Vi får följa Mohrelda på nya äventyr där hon bland annat befriar Keelan och Acranta från portalen där de suttit fast i många år. Därefter beger de sig motvilligt till Nemuraths slott, som egentligen är Mohreldas eget. Hon har kvar sin tanke om hämnd, men hur ska det gå när det samtidigt finns en stark attraktion mellan dem?

​Mina tankar ❤️:

Ni som brukar läsa mina recensioner vet ju att Lovisa tillhör mina favoritförfattare, och jag har verkligen längtat efter att del två om Mohrelda skulle släppas. När jag fick hem den slukade jag den genast! Jag gillar verkligen hur Lovisa kan fabulera fram en så trovärdig fantasyvärld, och hennes karaktärer är både starka och spännande. Jag uppskattar verkligen hennes miljöbeskrivningar, och jag tycker det är fint hur Mohrelda och Nemurath upprättar en mental kontakt med varandra. Jag gillar verkligen en bra romantacy och Lovisa är verkligen romantacys drottning nr 1, tycker jag. Boken är otroligt spännande vilket gör att den är svår att lägga ifrån sig. Det enda tråkiga med den här boken är att den är alldeles för kort, då jag så gärna hade velat läsa vidare om Mohrelda och alla andra spännande karaktärer. Jag vill verkligen veta mer om Keelan och Acranta och hur det går för Mohrelda och Nemurath. Läs gärna mina föregående recensioner av Lovisa Wistrands böcker.  Betyg: ❤️❤️❤️❤️❤️ / 5

Mitt favoritställe ur boken;

KAPITEL 9

En drakes rytande

​Mohrelda stirrade trollbundet på flammorna som uppstod i gommens djup. Hon klamrade sig fast vid kedjekonstruktionen och höjde hakan. Det måste vara ett test. Om besten brände henne till döds skulle den aldrig någonsin se dagens ljus igen. Hon tvingade sig att möta draken med öppna ögon. De tårades av värme och ansträngning. Hon fick inte blunda, inte visa sig svag.

​”Mohrelda!” skrek Nemurath. Han vrålade något på Arzakean också, men vad det än var, verkade det inte bita på detta gigantiska monster av mörker.

​Det var fint att han brydde sig, tänkte Mohrelda beskt, men insåg i samma stund att han säkerligen bara brydde sig för att han behövde henne. En alv som Nemurath hade inte råd att tänka på andra än sig själv. Nej, hon fick inte inbilla sig att han kände något för henne, enbart för att han försökte förhindra hennes död.

​”Jag är inte rädd för dig!” Mohrelda lutade sig framåt, redo att ta emot vad än draken hade i åtanke för henne. ”Elda mig, om du måste. Jag tänker inte flytta mig!”

​Precis innan elden skulle lämna strupen, verkade draken hejda sig. Den stannade tvärt. Huvudet rörde sig från sida till sida och munnen fräste. Små pustar av eld och rök smet ut från mungiporna. Ur näsborrarna strömmade mängder av ånga. Den sa ingenting, bevärdigade henne inte ens med ett svar, men gav upp en knappt märkbar nickning. Sedan slog den otåligt med den långa, svarta svansen, vilket fick nedre delen av trappan att rasa in med ett brak.

​Mohrelda hade inte tid att tänka. Hon valde att lita på det hon trodde var en nickning och slog handflatan mot stenplattan. Kedjorna gick itu. Med ett skrammel föll den nedre delen till golvet, medan bojan runt foten satt kvar. Gnistorna som följde var avgörande. Det var som om hela Drakvalvet höll andan. Sedan brakade allting loss på samma gång.

​Nemurath sprang mot Mohrelda, och Mohrelda sprang mot draken. Den var fri och kunde lyfta när som helst. De majestätiska vingarna bredde ut sig i sin fulla prakt och fick golvet att bäddas in i svärta. Klor rev mot golvet och fick mängder av damm och smuts att välla upp i stora, mörka moln. Muskler sträcktes ut. Den var redo.

​Mohrelda hade inte tid att tänka på några detaljer, som hur hon skulle komma upp på draken och om den verkligen godkände att hon gjorde ett försök. Det enda hon hade i huvudet var att hon behövde skynda. Snabbare, snabbare. Fotsulorna trummade mot det ojämna stengolvet. Ibland slog hon naglarna i sten och bråte, men hon stannade aldrig.

​Draken lyfte på de främre benen och sträckte halsen mot taket. Vingarna arbetade upp fart. Mohrelda sicksackade in under jättens mage för att undkomma Nemurath. Han fick inte hålla kvar henne nu. När som helst kunde han spotta ur sig en besvärjelse som fick henne att växa fast i golvet eller – ännu värre – slungas tillbaka till honom. Hon visste inte vad han kunde åstadkomma, men var inte beredd att ta reda på det.

Baksidetext;

​Mörker. Begär. Fångenskap. Och en kraft som vägrar förbli kedjad.

​Mohrelda är fånge i A'askaralls fängelsehålor – och tiden håller på att rinna ut. Om hon inte återvänder till den levande skogen Eytherthlarn kommer hennes kropp att förtvina och dö. Men mannen som håller henne inspärrad tänker inte släppa henne.

​Nemurath Medowa, stjärnalvernas skoningslösa härskare, vet nu vem hon är. Och vad hon kan vara. För honom är Mohrelda inte bara en fiende, utan nyckeln till krig ... eller fred. Och han är villig att göra vad som helst för att hålla henne i sin ägo.

​Men hatet mellan dem är inte det enda som växer. Trots lögner, svek och fångenskap dras de obevekligt till varandra, i ett spel där varje beröring är lika farlig som ett svärdshugg.

​När Mohreldas krafter börjar vakna hotar de att slita sönder allt. Henne själv, honom och hela Sarador. Frågan är inte längre vem hon är. Utan vad hon kommer att bli.

​Dödsbringaren är den femte boken i den hyllade Alvblodstrilogin. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina