"Höstens rosslande andetag-Teckentyderskan 2" av Annika R. Melin utgiven av Arwyddion Publishing. Bokomslag Daniel Brandt. Bokrecension; Vi får åter stifta bekantskap med Siri. Länsmannen hör av sig, då man hittat hennes sjal på platsen, där hennes make påträffats död. Hon står nu anklagad för att ha mördat sin make, men tack vare hjälp från sina vänner går hon fri. Hon arbetar hårt från morgon till kväll för att sätta mat på bordet till sig själv och sina två små barn. Samtidigt är hon tvungen att sörja sin elaka och otrogna make i ett helt år, innan hon kan välja en ny make - för på 1700-talet förväntas en kvinna ha en man vid sin sida. Hustets rättmätige ägare Ols Pher dyker upp och Siri blir orolig över att hon måste flytta med alla sina djur och de två barnen. Dock har Ols Pher andra planer. Hon får ett frieri från brukspatronen, men hennes hjärta tillhör någon annan. När hennes mor efter lång tid hör av sig och berättar att hennes far har blivit sjuk och inte har lång tid kvar, börjar Siri att tveka. Hon och fadern skildes inte på bästa sätt, efter att hon blivit havande med drängen Ivar, som hon senare gifte sig med, och fick barnen Erik och Tyrvi tillsammsns med. Men trygga Vegard som alltid finns där och ger henne en hjälpande hand, hjälper henne att ordna resan och bestämmer även att följa med, så hon slipper resa ensam. Väl framme inser Siri att något inte står rätt till. Men vad? Och hon får hjälp från helt oväntat håll.
Mina tankar ❤️
Oh my good! 😍 Jag älskade den första delen i serien om teckentyderskan, och tänkte att del två omöjligt kunde vara lika bra. Men jag hade fel! Denna boken är precis lika bra - om inte snäppet bättre. Första delen blev en bokfavorit och nu blir även del två det. Jag älskar huvudpersonen Siri och hennes två vänner Eira och Lyssa, men även Vegard har en alldeles särskilld plats i mitt hjärta. Och naturligtvis Siris två små barn, Erik och Tyrvi. ❤️ Boken innehåller korta kapitel som driver handlingen framåt i snabb takt. Det händer mycket, och trots att boken innehåller en hel del sidor, blev jag nästan besviken när den tog slut. Jag ville bara läsa vidare! Och med tanke på hur spännande boken slutade längtar jag redan till nästa del. 😍 Boken berikas med fina och detaljerade miljöbeskrivningar och ett vackert språk. Jag tycker verkligen om de små detaljerna kring örtlära och hur livet kunde se ut på 1700-talet. Det är mysigt att följa Siris arbete på gården och hennes vardag med barnen och djuren. Författaren har verkligen lyckats skapa en känsla av tiden, och språket känns tidsenligt utan att det blir svårt att läsa. Jag upplever ochså att boken är väl bearbetad och författaren har gjort ett gedigert researcharbete kring livet på 1700-talet. Även denna boken får full pott av mig! ❤️❤️❤️❤️❤️/5. En riktig bokfavorit – och jag längtar redan efter fortsättningen! 📚❤️
Mitt favoritställe ur boken;
Kapitel sju
Det knackar igen och Tyrvi begynner skrika samtidigt som Ivar
sömndrucken sätter sig upp. Siri stoppar raskt ner skinnpåsen
i förklädesfickan, så djupt det bara går, och skyndar bort till
utdragssoffan för att lyfta upp den skrikande tösen, trösta
henne att tystna. Erik vill också upp i famnen men det går inte
och hon stryker honom lugnande över håret. En ny knackning
hörs.
– Siri? Det är jag, Vegard.
– Vegard. Siri sänder raskt en tackbön till Gud och skyndar
bort till dörren.
– Jag kommer, jag kommer.
– Är allt väl, undrar Vegard och hon ser oron i hans ögon.
Du dröjde, jag visste inte om du hörde mina knackningar.
– Jag tänkte att det kanske var länsman igen. Eller rövarna!
– Rövarna är säkerligen långt borta vid det här laget.
– Jag tror inte det.
– Jodå. Det är redan flera gårdar i trakten som fått
påhälsning, de passade väl på när alla var i byn för att fira. De
har nog länsat vad de kan häromkring och gett sig av bäst de
kan nu när folk är på vakt.
– Men jag ...
Siri vet inte hur hon ska lägga fram det. Nog för att hon litar
på Vegard, men hon har aldrig berättat för honom om Vitrum
verita. Eira fick henne att lova att aldrig visa eller ens nämna
glasbitarna för någon. Ju färre som vet, desto mindre risk att de
hamnar i orätta händer. Endast Eira och Lyssa vet att de har
de nio glasbitarna, och det är bara för att de båda hade ...
[sidbyte]
... henne när hon hittat skinnpåsen med hela sp
ren. Hur skulle en djupt andetag
– Hur ska jag nånsin torde mig att försvara mig?
Vegard, dundrar högt.
– Hur ska jag nånsin kunna glömma när du sköt mig i
skogen? Med pålstigre.
He hettar i Siris kinder, hon kommer aldrig att kunna förklara
segrederingsskottet och hon har gett löfte till sig själv att aldrig
mer avivera en pil. Hon slår ner blicken.
– Förlåt. Men saken är den att första gången som Lyssa skulle
visa mig så tog hon med mig till en glänta i skogen. Och jag
tror att rövarna kanske håller till där.
Vegard höjer båda ögonbrynen och Siri förstår att hennes
påstående låter långsökt. Det enda rimliga är att rövarna redan
har ridit så långt bort de kan, så fort deras hästar har förmått
att springa med allt tjuvgods. Men synen hon nyss fick ...
Varför tror du det?
Siri vet inte vad hon ska svara så för att vinna tid går hon in i
stugan och sätter sig ner. Tösen begynner bli stor och hon är
tung på armen. Åtminstone slutade hon skrika när hon fick syn
på Vegard. Erik kravlar upp i Siris knä och med båda barnen
i famnen låtsas hon vara för upptagen för att kunna svara på
Vegards fråga. Han sätter sig mittemot och lägger armbågarna
på bordet.
– Måhända. Låt oss förmoda att rövarna är kvar i trakten
och håller till i den där gläntan. Var ligger den?
Siri lyfter på huvudet och ser rakt in i hans gråa ögon.
– Jag vet inte riktigt. Jag menar, det är svårt att förklara. Jag
började efter Lyssa, men det var i alla fall en bra bit att gå
från Eiras hus.
– Jaha. Men åt vilket håll gick ni då? Från Eiras hus.
– Det var Eiras glänta runt jordkällaren men sedan ... Stigen
slingrade sig hit och dit så riktningen ändrade sig hela tiden.
Baksidetext;
Det bultar hårt på dörren och Siri öppnar den. Där står länsman med bister min. Han håller upp hennes sjal och spänner ögonen i henne. Siri blir med ens vimmelkantig och vacklar till, men återfår balansen. Sjalen!
– Är den här er, frågar länsman.
– Den ... var min, men ... jag tappade bort den. Tack för att länsman återbördar den, jag har ingen annan.
– Återbörda den kan jag sannerligen inte, sjalen är bevismaterial.
– Bevis på vadå?
– Sjalen hittades tillsammans med Ivar Finn Pålssons döda kropp. Så frun var där när han dog, eller hur? Kanske var det ingen olycka?
– Vad menar länsman?
Följ Siris hårda kamp när hon, efter sin makes död, kämpar för att bevisa sin oskuld. Stöd finner hon hos jägarkvinnan Lyssa, den hjälpsamme grannen Vegard och den mystiska skogskvinnan Eira.
Arwyddion Publishing
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar