"Ödets kyss" av Lovisa Wistrand är utgiven av Ordberoende förlag. Vi får följa ett kärlekspar, Anja och Erik, som träffas en alla hjärtans dag i mitten av sextiotalet, när båda är unga, fram till nutid. Magin hänger i luften och de kan aldrig glömma varandra på denna speciella dag. Livet kommer i vägen och ödet gör att de inte får varandra. Båda lever sina liv, gifter sig, får barn, men saknar alltid varandra. Deras kärlek kan de aldrig glömma. Magin på alla hjärtans dag gör att de träffas bara på denna speciella dag. Aldrig annars.
Ibland får man en bok som är aldeles speciell i sina händer. "Ödets kyss" är en sådan bok. Jag har läst många böcker om kärlek, men denna slår allt! Både utsidan, det fantastiska omslaget på boken, och texten på insidan är helt otroligt vackert. Det var en ren njutning att läsa den här fina kärleks historian. Men ändå kan jag inte förklara hur fin denna bok är...orden blir så fattiga. Den är rik, djup och helt enkelt magisk. Jag älskar denna bok med hela min själ. Handlingen är så gripande och vacker. Språket och miljöbeskrivningarna är underbara. Jag sträckläste verkligen boken. Jag lär läsa denna bok om och om igen, troligt vis till alla hjärtans dag framöver! Rekomenderar boken med ett stort- läs den! Denna ljuvliga kärlekshistoria får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;"Hur är det?" frågar han.
Rösten är sträv och mörk, han måste vara äldre än jag-kanske tjugofem. Bara att höra honom prata ger mig pirrigt små kårar över armarna. Varför blir jag så intresserad? Luften mellan oss tycks laddad, vilket gissningsvis måste vara ett resultat av alla hjärtas dag, och ändå ser jag inte hur han ser ut, utan bara rökmoln som flyr ut i luften framför hans gömda mun.
Kanske blir jag intresserad för att jag inte riktigt kan se honom. För att jag inte riktigt gillar när saker hålls hemliga?
Jag harklar mig så att rösten blir klar och pressar mig sedan mot bänkens armstöd, för att komma så långt bort från killen som möjligt. "Ursäkta va?" svarar jag på hans fråga.
"Mår du bra?"
"Är det mig du pratar med?" känner jag mig tvungen att fråga. Vem vet, han kanske pratar med sig själv. Eller med den kvackande ankan som vandrar omkring bland den stelfrusna vassen.
Mannen vänder sig om fullt ut, men under huvan är det becksvart. Kanske betraktar han mina kinder som säkert blivit röda av februari kylan, eller de små testarna av brunt hår som envisas med att titta fram under yllemössan. Hans egna drag är svårare att se, det är för dunkelt-trots att snön gör sitt bästa för att lysa upp. Det enda jag kan notera är rocken han bär är bred och svart, samt att han har en kameraväska runt överkroppen. Däremot inbillar jag mig att han är rätt snygg. Och mystisk. Åtminstonde om jag ska gå på hur rösten låter.
"Det är bara vi som sitter här", säger han till slut.
"Jag känner inte dig."
"Och jag känner inte dig".
Från baksidan;Till mormor, farmor och alla de kvinnor som föregått mig. Tänk vilka historier som ligger begravda i tiden, vilka berättelser som aldrig kommer att se dagens ljus. Alla äldre har någon gång varit unga, alla döda har någon gång levt, och alla versioner av den man en gång varit lever kvar i hjärtat.
Anja har haft ett år kvar att leva i tre år, men lyckas mirakulöst klamra sig fast vid livet. För hon är inte klar här än. Innan hon kan dö måste hon finna sin förlorade ungdomskärlek. De har ett speciellt förflutet. Varje alla hjärtans dag drogs de till varandra. Aldrig annars. Nu har det gått trettio år sedan hon såg honom senast och hon befarar att han är död.
Det är alla hjärtans dag är här igen, kanske hennes sista. Magin hänger i luften och än kan vad som helst hända.
Ha en fortsatt trevlig lördag
Kram Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar