Barndomsupplevelser kan påverka oss på sätt som vi kanske inte förstod då – och ibland inte heller förstår fullt ut idag. För mig har det inneburit en rädsla som smyger sig på i sociala situationer. En rädsla som gör det svårt att ta kontakt med nya människor, att gå ut bland folk, eller ens att passera någon på stan utan att känna hjärtat slå snabbare. 💓😟 Att tala i telefon kan kännas överväldigande, som att plötsligt stå under strålkastarljus. 📞💡
Den rädslan är inte bara blyghet eller osäkerhet – den är en skyddsmekanism som byggts upp under barndomen, när jag lärde mig att världen kunde vara oförutsägbar och ibland skrämmande. När ögon som rullade med hånfulla blickar, fniss eller avvisande kroppsspråk gjorde att jag ville krympa, gömma mig, eller bli osynlig. 👀❌😔
Att leva med socialfobi är som att gå runt med en inre mur. Den skyddar, men den isolerar också. Den gör att varje nytt möte kan kännas som en kamp. ⚔️🧱 Men det betyder inte att man är svag – tvärtom. Att möta den rädslan, att ens erkänna den, är mod. Det är början på en väg mot mer trygghet. 🌈🦋
Jag försöker att ta små steg varje dag. Att inte döma mig själv för rädslan. Att tillåta mig att känna, men också att sakta bygga upp min trygghet igen. Det är inte alltid lätt, men varje litet steg är en seger. 👣💪
Till dig som känner likadant: du är inte ensam. Din rädsla är förståelig och mänsklig. Och du är värdefull precis som du är, med all din styrka och sårbarhet. 💛🤗
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar