Det finns en sorg som aldrig lämnar.
En tom plats i mitt hjärta sedan vi förlorade vår son 2013.
En sorg som lagt sig som en skugga över allt annat.
Jag har utvecklat PTSD, bär på katastroftankar och en rädsla för att släppa in människor. Fast jag längtar efter vänskap. Jag drömde ju om det som liten – en trygg vänkrets där jag fick vara jag. Men livet ville annorlunda.
Värken och sömnrubbningarna gör att jag inte kan arbeta, vilket gör att ekonomin också ständigt är en källa till stress. När man väl har möjlighet att göra något litet roligt – då slår verkligheten tillbaka med obetalda räkningar eller annat som faller sönder.
Och samtidigt säger myndigheter: ”Du kan visst jobba.”
Läkare som inte lyssnar. System som inte förstår.
Det är tröttsamt att ständigt behöva kämpa bara för att bli tagen på allvar.
Ibland vill man bara få gnälla av sig.
Säga att det är tungt.
Att det gör ont.
Att man är trött.
Och få känna att det är okej att känna så.
För det är det.
Jag behöver inte alltid vara stark.
Och inte du heller. 🫶
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar