"Stallgänget på Tuva-Min vilda, vackra Granis" av Lena Furberg utgiven av Story House Egmont förlag. Detta är den femte delen om stallgänget på Tuva, och den tredje boken jag recenserar. I Tuvastallet bor det sex stycken hästar, och vi får följa dem och deras ägare. Ingen häst är den andra lik, och alla har sin egen historia. Ryttarna brottas med olika problem, som rör deras hästar. Denna delen handlar om Bea och hennes häst Granis. Granis har blivit svårriden efter en olycka, och Bea har svårt att hålla henne när hon rider. Ibland tänker Bea att hon vill sälja Granis. Men så klart älskar hon sin lilla besvärliga häst över allt annat. Bea och hennes ridkompisar funderar på hur de ska få Granis att bli lite lugnare när Bea rider henne. Kan ett nytt bett göra så att Granis blir lugnare? Vi får även lära känna de andra ryttarna och deras hästar och allt som händer i och omkring det lilla stallet.
Åh, så mysigt att få återvända till Tuvastallet igen. Böckerna om Tuvastallet är så mysiga och jag kan verkligen rekommendera dem till alla hästtjejer, som gillar att läsa om favoritdjuret hästen. Det lilla stallet rymmer ett litet härligt gäng hästar och deras människor. Gänget i stallet stödjer varandra i både stort och i smått. När någon av ryttarna behöver hjälp, finns det alltid någon av de andra som kan ge råd. Jag gillar kompisandan som råder i det lilla mysiga stallet. Den här boken är precis lika fin, som de två övriga delarna i serien jag har läst. I bland händer det både roliga, men också jobbiga saker, som berör de stora djuren. Jag hade gärna ridit och umgåtts med hästarna och kompisarna i Tuvastallet. Jag älskar också det fina bokomslaget, som är ritat av författaren. Om det är något att klaga på med boken, är att den kunde innehålla lite fler sidor, då den tar slut alldeles för fort. Denna mysiga hästbok får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Kapitel 3
Granis skrittade längs fyrkantspåret på långa tyglar. Ridbanan vid stallet var inte världens bästa: om det hade regnat mycket så svämmade den över och blev till en lerig sjö, och på vintern blev den stenhård och knölig och nästan livsfarlig. Men just nu, i augusti, var den okej. Lite hård kanske, efter sommarens torka, men Bea tänkte bara trava lite som mest.
I mitten av ridbanan låg lite hinderstöd och bommar och två tomma tunnor, och där satt Katrin, Jonas och Petra och följde Bea och Granis med blickarna. Bea hade gärna sluppit publik, men hon hade tydligen inget val. Katrin ville absolut vara med, ifall Granis skulle bli besvärlig med det nya bettet. Petra sa att hon skulle sitta där som moraliskt stöd, eftersom hon visste exakt hur det är att rida en häst som får frispel när folk tittar på. Jasmin hade bjudit på flera sådana pinsamheter uppe i ridhuset Och Jonas ansåg sig vara en expert av något slag, som kunde komma med goda råd om det krisande.
Granis skrittade på med långa kliv och spetsade öron. Det verkade som om hon inte ens märkte att hon hade ett nytt konstigt bett i munnen. Katrin förklarade att det var först när man gjorde en förhållning med ett sådant bett som det hände saker. Man måste vara hemskt försiktig och inte ta några hårda tygeltag. Att ens använda det var en ovanligt dålig id'e, hade Katrin fortsatt, men om nu Bea nödvändigtvis måste provrida med det ville hon i alla fall vara med och hjälpa till.
Baksidestext;
I det mysiga lilla Tuvastallet finns sex hästar. Ingen är den andra lik och alla har sin egen, speciella historia. Gänget som har hästarna hjälper varandra i vått och torrt. Det finns inga genvägar för att hitta fram till hjärtat hos en knepig häst, men heller ingen större glädje än när det lyckas - och ingen smärsammare sorg än när man måste skiljas åt...
Det är inte många som fått se sin egen häst födas - men det hade Bea. Granis hade fötts hemma i Tuvastallet. Hon skulle egentligen bli kallblodstravare, men fick så småningom istället bli Beas ridhäst. Beas vilda, vackra och ibland alldeles odrägliga ridhäst. Som ibland fick Bea att vilja sälja Granis för en hundring - eller ge bort henne gratis. Men så hände den där olyckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar