Vinter på Klarudden

"Vinter på Klarudden" av Anna Sundbeck Klav utgiven av HarperCollins förlag. Detta är en fortsättning på Johanna på Klarudden som jag också läst och recenserat. Johannas liv på Klarudden har författaren beskrivit på ett härligt sätt. Man känner doften av tång och Johannas julbak. Jag hade också gärna suttit med och ätit soppa i Johannas mysiga stuga, med alla intressanta karaktärer. Johanna funderar mycket på vad det är hon vill med sitt liv nu, när smärtan efter skilsmässan inte känns så svår. Hon ska även hjälpa sin son som har bekymmer. Och vad vill hon med Niklas då? Han är ju så omöjlig. Hon känner sig vilse, men en ny bekantskap, hjälper henne ta de viktigaste besluten. Detta är en härlig bok, som passar perfekt att läsa mellan julpyssel och julbak. Precis som förra boken så kändes det som om man vore där. Miljö beskrivningarna är så målande. Boken har verkligen en hög mysfaktor. Så den får ❤️❤️❤️❤️❤️/5. 

Från baksidan; Höstvindarna har dragit in över Öland där Johanna bor i sin farbrors gamla hus Klarudden. Det har blivit en vana att bära in vatten och elda i kakelugnarna, och minnet av det kraschade äktenskapet gör inte längre lika ont. 

I väntan på att den nya tillvaron ska falla på plats hankar Johanna sig fram på ett vikariat på lokaltidningen. Relationen till grannen Niklas är lika odefinierad som karriären. Han är ju så irriterande- så varför återkommer han hela tiden i hennes tankar? Allt ställs på sin spets när en berömd jazzsångerska kommer tillbaka till ön, och dessutom dyker Johannas son upp och är minst lika vilsen som hon själv. 

Ett oväntat fynd leder till en ny bekantskap och en lika oväntad insikt om vad Johanna faktiskt vill med sitt liv. Nu gäller det bara att den som har väntat på henne fortfarande finns kvar.

Från mitt favorit ställe ur boken; Kondensen rann ner för fönstren i köket på Klarudden medan Johanna drog ur ännu en plåt ur ugnen och satte den på ett korkunderlag på bakbordet. Det verkade aldrig bli riktigt ljust ute, nu i början av december, och kökets taklampa fick lysa från det att hon tände den på morgonen tills det var dags att gå till sängs många timmar senare. 

En granbarrskrans hängde på väggen ovanför vedspisen och det doftade så gott eftersom kransen var färsk och spisen varm. Dessutom steg doften av vanilj och smör från de spritsade vaniljkransarna på plåten. De behövde vila någon minut innan hon kunde lyfta över dem till bakgallret för att svalna helt. På spisen stod en väldig gryta och bubblade med småkokande vatten. Johanna hade hittat grytan i jordkällaren och antagligen hade den använts till att koka tvätt för många år sedan. Nu stod där sex konservburkar med rödkål i stället.

Johanna hade fräst kålen i en blandning av smör och olivolja och sedan smaksatt den med lagerblad och nejlika, rödvin, svartvinbärssylt och en knapp tesked rivet apelsinskal, innan hon låtit den stå och sjuda på låg värme. Efter ett antal klyftade äpplen och en stor hackad rödlök hade fått göra kålen sällskap i pannan hade hon lagt över den i konserveringsglasen som nu stod där och puttrade i grytan.

Ha en fin och trevlig vecka

Kramar Nina ❤️

Läs recensionen av "Johanna på Klarudden" här

När hjärtat slutar slå

"När hjärtat slutar slå" är skriven av Linda Öjdahl och utgiven av Everlasting publisher. Det är författarens debutroman, men vilken debut sedan. Jag vill gärna läsa mer av denna författare. Gärna en fortsättning på denna bok. Denna spännande bladvändare kunde jag inte lägga ifrån mig. Boken var så otroligt bra och välskriven. Boken fångade mig från första till sista sidan och är ett måste om man gillar en bra vampyr bok. Bokomslaget tilltalade mig också. De hungriga vampyrerna vill ha en lättåtkomlig måltid. Då finner Jacques Sophie. Men hon är inte som andra, de har tagit med till slottet. Sophie tror att hon ska få en bra plats på slottet som piga, men snart förstår hon att det inte kommer att bli så. De tre vampyrerna som bor på slottet har inte en tanke på, att de ska ha långa samtal med henne. Huvudpersonen väcker vampyrernas intresse och de ser henne tillslut inte bara som mat. Kärleken mellan Sophie och den vackra vampyren Jacques växer fram. När något plötsligt händer, förändras allt. Författaren beskriver vampyrernas liv på ett bra och realistiskt sätt. Detta är en bra och spännande bok att läsa i höstmörkret. Denna bok kommer jag garanterat att läsa om. Den får  ❤❤❤❤❤/ av 5 hjärtan av mig.

Från baksidan; 

Om rovdjuret och bytet kunde tala med varandra, vad skulle de då säga? Skulle bytet  ge sig frivilligt eller skulle rovdjuret övertalas att låta bli?

Sophies liv kunde kanske sett annorlunda ut om hon växt upp under andra förutsättningar, men som ung föräldralös piga får hon istället jobba hårt för sitt uppehälle. En kväll dyker en främling upp som kommer att förändra allt. 

Från den stunden den rike, unge mannen visar ett besynnerligt intresse för henne infinner sig drömmen om ett bättre liv. Men är Jacques Marceau så perfekt som han försöker få henne att tro? För vad är det som döljer sig bakom Jacques kusliga ögon?

Ur mitt favoritställe från boken;

"Berätta för mig om solen", Viskar han.

"Solen?"

"Ja. Hur ser den ut när den går upp? Jag minns inte, snälla, beskriv morgonen för mig."

"Ja visst kan jag göra det."

Han kramar handen hårdare, drar henne ännu närmare. Bakom ögonlocken framträder utsidan, hon minns tillbaka och ser det framför sig. 

"Det är ljust redan innan, fast ett underligt ljus. Fåglarna har börjat kvittra men det är ändå tyst, som om allting höll andan. Himlen byter färg och stjärnorna slocknar en efter en. Mörkret drar sig tillbaka och istället blir molnen och himlavalvet rött rosa, orange och gult."

"Fortsätt."

"Det är magiskt och rätt som det är händer det. Långt borta mellan trädtopparna ser man elden och man måste kisa men man vill inte titta bort. En glödande skärva kikar upp över skogen och när ljuset träffar en blir man alldeles varm."

Jacques andning gör ett ryck.

"Fortsätt," ber han.

"Solen stiger sakta, sakta upp, ett jätte stort klot som hänger i luften alldeles för sig självt. Man känner sig så liten men ändå trygg. Ljuset och värmen väcker allt till liv igen efter natten, dofterna blir starkare och blomknopparna öppnar sig. Daggen glittrar i gräset och spindelnäten är fulla av små droppar. Det är något av det vackraste jag vet. I varje vattenpärla kan man se regnbågen och de gnistrar som ädelstenar i solstrålarna."

Jacques släpper handen och gör något bakom hennes rygg. Fingret är vått när handen åter letar sig tillbaka in i hennes. 

"Du beskriver det så innerligt, jag kan se det framför mig."

"Jag saknar det", viskar hon.

"Jag också."

Ha en fortsatt trevlig söndag! 

Kram Nina