Bidrottningen

"Bidrottningen" av Veronica Linarfve utgiven av HarperCollins förlag. Gabriella är en fullt fungerande fru, som arbetar som projektledare, är fru till Robin, och mamma till två barn. Hon gör till och med barnens läxor. Dessutom hjälper hon sin farfar, som vägrar att ha med hemtjänsten att göra. Livsjulet snurrar allt för fort, och när hennes farfar råkar ut för en olycka och sedemera dör, är kollapsen snart ett faktum. Hon får en psykos, och tror därmed att hon är ett bi. När hon blir utskriven efter en tid på psyket, är hon fruktansvärt trött. För att få möjlighet att vila åker hon därför till farfars gård, som nu är tom. Väl där sover hon till en början väldigt mycket, och vägen tillbaka till ett normalt liv igen är lång. Tanken är att Gabriella ska rensa och sälja gården. Med tiden får arbetet med farfars bin henne på nya tankar. En sak är säker. Hon kan inte fortsätta att köra på i samma takt, och har i och med kollapsen, nu fått en tankeställare. Hon vill fortsätta att arbeta med bina och gården, och hon har många bra ide'er kring det. Problemet är bara att Gabriellas pappa vill sälja gården. Hur ska Gabriella få honom på andra tankar? 

Jag tycker att boken är mycket tankeväckande, och ett tips till dig som jobbar för hårt, för att göra alla runt dig nöjda. Eller om du har någon i din närhet som gör det. Våga säga nej! Ingen tackar dig för att du bränner ut dig. Boken är inspirerad av författarens egna erfarenheter, även om det inte gick så långt som i boken. Vi människor är egentligen inte gjorda för ett modernt samhälle, och alla dessa krav. Vi får följa den typ av kvinna som slår knut på sig själv, för att kunna prestera på topp. Alltid! Känns det igen? Det fungerar inte i längden, och tillslut stänger kroppen av, och man går in i väggen. Man måste tänka till, och inte glömma bort sig själv, som kvinnan i boken har gjort. Huvudpersonen lever helt för att göra alla andra nöjda, utan att tänka på sig själv. Fortsatt tycker jag att det är en fin berättelse, där bina får ta en viktig och stor plats, och relationen som huvudpersonen får till dem. I ett bisamhälle hjälps ju alla åt, och ingen är tvungen att göra allt själv. Författaren återger berättelsen på ett klokt och fint sätt, och med ett uns av humor, så den bjuder även på en hel del skratt. Men även tårar. Detta blev en av månadens favoritböcker, och får 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 10

Gabriella borde åka hem men dröjde ändå kvar i huset. Planlöst gick hon in och ut mellan övervåningen många rum. Trots att hon städat huset så många gånger var det inte förrän nu hon tänkte på hur många det faktiskt var. Ovanför trappan låg allrummet som dominerades av farmors stora garderob, en stor bokhylla, en blåvitrutig soffgrupp och en teve. På de breda golvtiljorna låg trasmattor i blå nyanser och i hörnet stod spinnrocken. I korridoren till höger låg fyra mindre rum, pappas gamla, syatelj'en, farfars arbetsrum och gästrummet.

Till vänster låg badrummet, klädkammaren och ytterligare ett stort rum med säng och skrivbord. Medan hon gick skapade hon mentala listor på allt som måste göras. Vid varje förr stannade hon till och väntade. Väntade på att farfar skulle skutta fram och ropa: "Men är det inte mitt favoritbarnbarn som är här och hälsar på?" 

Hon gjorde sig beredd att kasta sig i farfars armar och utbrista att han inte fick luras så här. Spela död på det här viset. Farfar skulle skratta högt och svara att hon var alldeles för lättlurad. De skulle bråka om vem som hade rätt. När de sansat sig skulle de kroka arm och gå ner till köket och dricka kaffe h äta skorpor med honung. När de fikat klart skulle de gå ut till bikuporna. Farfar skulle bli både förvånad och förtjust och berömma Robins arbete med kuporna. Då skulle hon ta tag i hans hand, hålla den hårt och berätta sanningen. Att det var hon som hade tagit hand om bina fast hon var allergisk. Bill skulle klappa henne på armen och säga att han hela tiden visste att det var hon. 

Inget av detta hände. 

Till sist låste hon ytterdörren och gömde nyckeln under krukan på nedersta trappsteget. 

"Var mentalt stark nu", sa hon och satte sig i bilen. Trettio sex minuter senare var hon hemma. Vid köksbordet fannhon Robin med näsan i datorn och sedan smälte allting samman i en enda flod. Jo, barnen måste äta innan träningen men nu är det för sent och ingen fara, de får ta en banan och nej, Birka, jag vet inte var dina Airpods är, du måste hålla ordning på dina saker och ja, Melina, glittersnodden ligger väl i lådan i badrummet och nej, Birka, vi kan inte leta mer för nu måste ni åka till träningen och ja, tack Robin, det vore toppen om du kunde skjutsa barnen, det är vår tur idag, så kan jag börja med middagen och nej, vi har inte äpple, ät banananen är du snäll och åk nu för ni kommer för sent, säger jag! Man och ungar ut genom dörren och inte hade hon kommit ihåg att köpa mer spagetti. Makaroner fick duga. 

"Hur mår du?" Robin hade lämnat barnen och var tillbaka. När han såg det vita skummet som var på väg över makaronkastrullens kant rusade han fram till spisen och knuffade undan Gabriella som stod och stirrade. "Låt mig ta över här", sa han och drog kastrullen från plattan och torkade upp. "Brände du dig?" 

"Va?", svarade Gabriella. 

Robin drog ut köksstolen och ledde henne dit. 

Baksidestext;

Trots att Gabriella Lind aldrig hade flugit av egen kraft förut, kände hon ingen svindel när kroppen lättade från heltäckningsmattan. 

En dag hittas Gabriella Lind under ett skrivbord fast övertygad om att hon är ett bi. Före det var hon en fullt fungerande projektledare, fru och kapabel mamma som till och ned gjorde barnens läxor. Dessutom tog hon - trots insektsallergi - hand om sin hemtjänstvägrande farfar och hans sexhundratusen bin. 

En dag är kollapsen oundviklig. För att få möjlighet till att vila flyr hon till farfars gård och med bina som guider börjar hon se på livet ur ett nytt perspektiv. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina