Stallgänget på Tuva-Min vilda, vackra Granis

"Stallgänget på Tuva-Min vilda, vackra Granis" av Lena Furberg utgiven av Story House Egmont förlag. Detta är den femte delen om stallgänget på Tuva, och den tredje boken jag recenserar. I Tuvastallet bor det sex stycken hästar, och vi får följa dem och deras ägare. Ingen häst är den andra lik, och alla har sin egen historia. Ryttarna brottas med olika problem, som rör deras hästar. Denna delen handlar om Bea och hennes häst Granis. Granis har blivit svårriden efter en olycka, och Bea har svårt att hålla henne när hon rider. Ibland tänker Bea att hon vill sälja Granis. Men så klart älskar hon sin lilla besvärliga häst över allt annat. Bea och hennes ridkompisar funderar på hur de ska få Granis att bli lite lugnare när Bea rider henne. Kan ett nytt bett göra så att Granis blir lugnare? Vi får även lära känna de andra ryttarna och deras hästar och allt som händer i och omkring det lilla stallet. 

Åh, så mysigt att få återvända till Tuvastallet igen. Böckerna om Tuvastallet är så mysiga och jag kan verkligen rekommendera dem till alla hästtjejer, som gillar att läsa om favoritdjuret hästen. Det lilla stallet rymmer ett litet härligt gäng hästar och deras människor. Gänget i stallet stödjer varandra i både stort och i smått. När någon av ryttarna behöver hjälp, finns det alltid någon av de andra som kan ge råd. Jag gillar kompisandan som råder i det lilla mysiga stallet. Den här boken är precis lika fin, som de två övriga delarna i serien jag har läst. I bland händer det både roliga, men också jobbiga saker, som berör de stora djuren. Jag hade gärna ridit och umgåtts med hästarna och kompisarna i Tuvastallet. Jag älskar också det fina bokomslaget, som är ritat av författaren. Om det är något att klaga på med boken, är att den kunde innehålla lite fler sidor, då den tar slut alldeles för fort. Denna mysiga hästbok får ❤️❤️❤️❤️❤️/5. 

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 3

Granis skrittade längs fyrkantspåret på långa tyglar. Ridbanan vid stallet var inte världens bästa: om det hade regnat mycket så svämmade den över och blev till en lerig sjö, och på vintern blev den stenhård och knölig och nästan livsfarlig. Men just nu, i augusti, var den okej. Lite hård kanske, efter sommarens torka, men Bea tänkte bara trava lite som mest. 

I mitten av ridbanan låg lite hinderstöd och bommar och två tomma tunnor, och där satt  Katrin, Jonas och Petra och följde Bea och Granis med blickarna. Bea hade gärna sluppit publik, men hon hade tydligen inget val. Katrin ville absolut vara med, ifall Granis skulle bli besvärlig med det nya bettet. Petra sa att hon skulle sitta där som moraliskt stöd, eftersom hon visste exakt hur det är att rida en häst som får frispel när folk tittar på. Jasmin hade bjudit på flera sådana pinsamheter uppe i ridhuset Och Jonas ansåg sig vara en expert av något slag, som kunde komma med goda råd om det krisande. 

Granis skrittade på med långa kliv och spetsade öron. Det verkade som om hon inte ens märkte att hon hade ett nytt konstigt bett i munnen. Katrin förklarade att det var först när man gjorde en förhållning med ett sådant bett som det hände saker. Man måste vara hemskt försiktig och inte ta några hårda tygeltag. Att ens använda det var en ovanligt dålig id'e, hade Katrin fortsatt, men om nu Bea nödvändigtvis måste provrida med det ville hon i alla fall vara med och hjälpa till. 

Baksidestext;

I det mysiga lilla Tuvastallet finns sex hästar. Ingen är den andra lik och alla har sin egen, speciella historia. Gänget som har hästarna hjälper varandra i vått och torrt. Det finns inga genvägar för att hitta fram till hjärtat hos en knepig häst, men heller ingen större glädje än när det lyckas - och ingen smärsammare sorg än när man måste skiljas åt... 

Det är inte många som fått se sin egen häst födas - men det hade Bea. Granis hade fötts hemma i Tuvastallet. Hon skulle egentligen bli kallblodstravare, men fick så småningom istället bli Beas ridhäst. Beas vilda, vackra och ibland alldeles odrägliga ridhäst. Som ibland fick Bea att vilja sälja Granis för en hundring - eller ge bort henne gratis. Men så hände den där olyckan. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina

Läs min recension av "Vem kan rädda Artemis" här

Läs min recension av "Du och jag, Rejsab" här

Mulle på rymmen

"Mulle på rymmen" av Lena Furberg utgiven av Story house Egmont förlag. Mulle är trött på att människorna ska bestämma allting. Därför bestämmer han sig för att rymma. Vi får följa honom och hans äventyr under de dagar han och kompisen kaninen Tulpanöra är på rymmen. Inte bara Mulle hamnar på rymmen utan också ridlärarens väluppfostrade häst, Onkel. De njuter av friheten, men snart saknar Onkel sin människa. Mulle blir också infångad och rymningen över. Kanske, bara kanske, är det inte så illa hemma i Mollys stall ändå?

Vem har inte läst om, och älskar den lilla runda och goa Mulle, och hans människa Molly? Han har åtminstone följt mig genom hela livet. Alla hans roliga idéer och upptåg, är alltid lika humoristiskt återgivna. Och för att inte tala om de fina illustrationerna även de gjorda av författaren bakom denna tecknade serie. Jag gillar att serien är utgiven i bokform, och den har bjudit på många fniss. Jag gillar verkligen Mulle och kan rekommendera denna bok till alla de som gillar Mulle. Boken får ❤❤❤❤❤/5. 

Mitt favoritställe ur boken;

TORSDAG DEN 17 JULI

Morgon- efter min första natt som rymning.

Jag har inte sovit så bra, så jag är lite trött. Jag har aldrig sovit utomhus helt själv förut så jag är inte van. Men jag vänjer mig alldeles säkert.

Först av allt så är jag inte van vid att det blir så mörkt. Alldeles kolsvart! Hemma hos min Molly, i mitt stall, blir det förståss också mörkt, men där har jag ju koll. Och Molly låser alltid dörren så ingen skurk kan smyga sig in och ta min sadel ( människorna gillar sadlar), min mat-eller mig! Jag som är så värdefull!

Men här ute i skogen kunde vad som helst lura i buskarna eller bakom nån trädstam. Eller i en trädkrona-redo att hoppa ner och äta upp mig så fort jag somnat! Sånt är jag inte van vid. Dessutom prasslade det väldigt ofta därute i mörkret. Ljudet av ludna tassar. Tulpanöra sa att det var möss och nattfåglar och sånt, helt ofarliga små varelser som inte ens han är rädd för. Men hur kan han veta det? Det kunde lika gärna varit en hungrig hyena på nattjakt!

Baksidestext;

Människorna ska då bestämma precis allt. Hur mycket (eller lite...) jag får äta. Att jag ska ha en otäck sadelgjord runt min känsliga mage, och en stålpinne i munnen.

Springa hit och dit med människan skumpande på min rygg. Aldrig blir den nöjd heller. Bara gnäller och vill ha mera. 

Nä, jag tror att jag ska rymma! Då får jag bestämma allting själv. Låter inte det som en jättebra idé? Mulle

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina