Kvinnogården

"Kvinnogården" av Unni Lindell utgiven av Pirat förlaget. Betzy har blivit misshandlad av sin man under en lång tid. Tillslut får hon nog och rymmer med sina två barn. De försöker få plats på ett kvinnohem, men där är det fullt. Snø som arbetar som polis, kör istället Betzy och hennes barn, till ett ställe som kallas för Kvinnogården. Snø arbetar också med män som har rapporterats saknade. Ju mer hon undersöker saken, ju mer leder de olika spåren fram till det vita huset i skogen. Samtidigt oroas en av de intagna på Kvinnogården, Lilja, över varför källardörren måste vara låst, och varför är de bevakade av dolda kameror? Så får Betzy reda på att hennes man, William, anmälts försvunnen. Föreståndaren tycker att Betzy kan återvända hem. Hur kan hon veta att det är säkert? Vet hon något som hon inte talar om? Snø förstår snart att Kvinnogården, och kvinnan som arbetar där, bär på en mörk hemlighet. Ska Snø lyckas lösa mysteriet innan spåren sopas bort för alltid? 

Detta är den första boken jag läser av författaren, men jag läser gärna mer av henne. I den här boken förflyttar vi oss till Norge. Denna spänningsroman handlar om ett aktuellt och svårt ämne. Man berörs av kvinnornas olika öden, och det är hemskt att det förekommer över huvud taget. Vi får nämligen möta kvinnor som blivit utsatt för våld i nära relationer. De är tvungna att fly för sina liv, för nästa gång de möter sin förövares knytnävar, kan vara det sista de gör. Samhället kan tyvärr inte alltid skydda kvinnorna. Därför upplåter en kvinna sitt eget hem, till förmån för de utsatta kvinnorna. Till syntes omges de av idylliska jordgubbsodlingar, men skenet bedrar. Man går ett steg extra, för att skydda de utsatta kvinnorna. Det idylliska vita huset bär på en mörk och långvarig hemlighet. Författaren lyckas fånga mig från första sidan, så jag varnar för stäckläsning! Spänningen är obehaglig och kryper sig under skinnet. Miljöbeskrivningar och karaktärer är bra beskrivna. Även tankar och känslor känns relevanta. Ett svårt ämne som behöver belysas ännu mer. Läs boken! Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

18

BETZY WESSEL GICK UT i trädgården. Hon hade märken i ansiktet och tovigt ihoptrasslat hår. Hon var barfota och gräsmattan var fuktig efter regnet, men doften av gräs hade en lugnande inverkan. Syrenerna hängde i ljuslila klasar i häcken. Det droppade fortfarande från dem som hängde i skuggan. 

När hon sa de där orden inom sig, som så många gånger tidigare, gick det upp för henne att hon behövde komma där ifrån, för Bambis och Soys skull. Nu. 

William bestämde allt. Han ångrade så klart våldet, som vanligt, det var patetiskt, och nu behövde han sova ut innan de åkte till den nya stugan. Barnen sov också fortfarande, de var utmattade efter nattens bråk. Det var söndag den 26 juni. Klockan var 10. Och hon hade bestämt sig. De skulle inte till den nya stugan. Inte hon och barnen. Insikten hade kommit igår morse då Bambis hade svarat henne på ett hånfullt sätt, spottat efter henne och frågat om mamma var en fegis. 

De hade så fina drag, ungarna, och ljusbrun hy, en fin mix av Williams nordiska gener och hennes exotiska. Bambis hade hennes hår. Hon tittade upp mot deras balkongdörr, den stod på glänt, snart skulle solen tränga igenom molntäcket och väcka dem. Hon kände tomhet en stundoch tittade bort mot grannens svartglaserade tak. Hon borde be Margarethe om hjälp, verkligen anförtro sig åt henne. Skulle hon springa över och säga ursäkta att jag stör? Göra det nu? Men hon såg då hemsk ut med den spruckna läppen och den svullna kinden, och om William fick reda på att hon hade skvallrat för Margarethe skulle allt bli värre. 

Det gjorde ont i kroppen, och i det ena ögat var det en konstant svart prick i synfältet. Den försvann när hon tittade åt vänster men kom tillbaka igen. Den skadan hade han gett henne för länge sedan, och hon var rädd att hon skulle bli blind en dag. 

Baksidestext;

En skrämmande plats där ingen går säker

I det vita huset i skogen utanför Oslo kan kvinnor söka skydd undan sina våldsamma män. Omgivna av jordgubbsodlingar kan de och deras barn äntligen känna sig trygga. Men någonting skrämmer. Varför är källardörren låst? Och varför finns det övervakningskameror kring huset, är det verkligen för att ingen ska ta sig in?

Och vem är det egentligen som ska skyddas? Den unga polisen Snø Winther får i uppdrag att utreda flera fall av saknade män. När hon kommer till det vita huset i skogen går den ohyggliga sanningen upp för henne.

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Mellan väggarna

"Mellan väggarna" av Maria Andersson  utgiven av Idus förlag. Denna boken belyser några få av flera tusentals kvinnor och barn som drabbats av våld i hemmet. Maria har gett deras berättelse en röst med denna boken. Maria, som är journalist har låtit kvinnorna berätta sin historia. Det är tungt att läsa dessa berättelser. Många av de kvinnor och barn, som blivit utsatta för misshandel, har djupa sår i själen och skador som aldrig kommer att läka. Dessa utsatta kvinnor får inget gehör från samhället och de som ska hjälpa stjälper. De befinner sig i ett så kallat skyddat boende, men när som helst kan deras skyddande tillvaro röjas av myndigheterna. Männen väntar bara på sin chans att se till att de dör. På nyheterna hör man att våldet i hemmen minskat, men det tror jag inte på. Någon stans har utsatta kvinnor lärt sig att det inte är lönt att anmäla sina monster till män. De blir ändå inte trodda. De får ju skylla sig själva. När ska samhället vakna? Vad hade den lilla flickan bara sex år gammal, som våldtogs av sin egen pappa, egentligen gjort för fel?

Trots att kvinnorna har utsatts för övergrepp och misshandel läggs utredningar ner i brist på bevis. Man undrar ju hur ett samhälle, som ska vara så jämlikt egentligen fungerar, då män kan vålta och misshandla kvinnor både psykiskt och fysiskt och ändå gå fria. Där kvinnan anses vara skulden till mannens beteende. Där andra människor ser, men inget gör. Där man låter mannen som misshandlar mamma och barn tilldelas vårdnaden. Vad är det för sjukt rättsväsende och vad är det för fundamentalt fel på de myndigheter som med vilje röjer en kvinna med skyddat boende? Det är något riktigt galet med vårt samhälle. Varför låter man dessa monster gå fria och utsätta kvinna efter kvinna för samma sak? När jag läser de olika kvinnoödena gråter jag flera gånger och har egentligen bara lust att kasta boken i väggen! Ändå är jag tacksam att jag läst den, och fler borde göra det. Detta är en viktig bok. Tack Maria för att du belyser dessa utsatta kvinnors öden. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Från boken;

Min styrka är nog att det är svårt att trycka ner mig psykiskt. Han försökte, men lyckades inte riktigt. Det var det fysiska som drabbade mig. Faktum är att det hände flera gånger på jobbet. En gång kom en personal in på mitt kontor. Då ligger jag på golvet och han sitter på mig med sitt knä över mitt bröst. Hon sa åt honom att sluta och det gjorde han. En annan gång skedde det i köket. Det var aldrig någon upptrappning till våldet, det bara hände. Från att vara en vanlig dag, till att smällen kom. Vi pratar en vändning på sekunden. Jag kunde vakna en morgon och han tyckte att jag skulle åka därifrån. När jag packade ihop mina saker så blev han förbannad och sa att jag skulle be om att gå stanna kvar. Hur skulle jag veta hur han tänkte? 

Jag har blivit utslängd ur lägenheten där han drog mig i håret och kastade ut mig i trapphuset. Även den gången helt utan förvarning. En annan gång satt jag i hans kök och jobbade. Jag frågade om vi skulle äta eller gå ut med hundarna. Han tyckte vi skulle gå ut med hundarna. Han kom fram till bordet där jag satt, gav mig en komplimang och gick två steg för att sedan vända sig om och vara svart i blicken. Åter igen sa han åt mig att jag skulle åka därifrån. Medan jag packade ihop mina saker så fick jag ett slag över axeln. Jag bad honom lugna sig då hans dotter var i rummet bredvid. När jag packade in mina grejer i bilen så kom det första slaget mot ansiktet, en rak höger. Han slog så hårt att jag flög in i husväggen med bakhuvudet före och svimmade.

När jag vaknade så satt han på mig och hade vridit min tröja runt halsen och laddade för nästa slag. Det enda jag tänkte på var att någon vuxen skulle höra mina skrik, men den enda som hörde var hans dotter som hade öppnat fönstret och skrek på honom. Det gjorde att han lugnade ner sig. Jag tog mig in i bilen och ringde en vän som hjälpte mig till sjukhuset. Där gjorde de ingen dokumentation som behövde göras, så jag fick åka till ytterligare ett sjukhus, fyra mil bort, för dokumentation. Jag blev inlagd för observation och förmodad hjärnskakning. Det var den första anmälan som jag gjorde mot honom.

Baksidestext;

Våld mot kvinnor är ett av våra största samhällsproblem, ändå tystas det ner och nedprioriteras av både myndigheter och av samhället i stort. Journalisten och författaren Maria Andersson bestämde sig för att träffa några av kvinnorna som levt nära våldet och låta deras röster bli hörda. Berättelserna är fria från filter och visar e  sanning som är svår att ta in. Sanningen om smärtan och sorgen. Historier som berättar om att utsättas av någon, ofta en person man älskat, men även ett samhälle som säger sig skydda de mest utsatta.

Flera av kvinnorna i boken lever gömda, då det finns risk att de dödas av sin före detta partner, ofta är det den man som är pappa till deras barn. Anmälningar läggs ner på grund av bristande bevis, ändå anses kvinnor och barn vara under så stort hot att de göms undan och tas ifrån rätten till ett normalt liv. Maria valde att träffa några av kvinnorna någon annan stans än i deras hem, då det är förenat med risker. Det enda vi vet är att de lever någonstans i Sverige. Samtliga har fått livstidsstraff för ett brott de inte begått. Eller som en av kvinnorna säger "Det sägs att Sverige inte har några dödsdomar, men de har fel. Jag är dömd till döden, och det är han som ska verkställa domen." 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina