torsdag 10 november 2022

Arvejord

"Arvejord" av Maria Turtschaninoff utgiven av Förlaget. Den här boken är det en episodroman om att bo och bruka en plats, och om tillhörighet. Tillhör människorna platsen, eller tillhör platsen människorna?Platsen heter Nevbacka, och ligger i Österbotten, Finland. Det börjar med det första spadtaget av soldaten Matts, som får ett stycke mark. Mycket blod, svett och tårar krävs för att kunna bruka jorden. I början var det ett litet torp, längre fram blir det en välbärgad gård, med kor, hästar och får. Vi får följa människorna olika öden och äventyr, genom fyra århundraden fram till nutid. Genom födsel och död, genom sorg och glädje, genom sjukdom och hälsa, och genom krig och svält. Och alla lever de av vad platsen, och skogen kan ge, som lingon och hjortron. Skogen ger mat och trygghet och värme, men den innehåller också dolda faror. Men vad händer när människorna inte bor och brukar jorden? Tar skogen tillbaka marken då?

Den här boken ger mig stor glädje när jag läser. Jag förstår att författaren har fått Svenska Yles priset för den här boken. Det är många stilar inblandade i denna underbara roman. Både prosa, löpande text, samt i brevform. Författaren har vävt ihop dessa stilar på ett bra sätt. Denna boken är som en vacker saga tycker jag. En saga för oss vuxna. Jag tyckte väldigt mycket om författarens medryckande berättar stil. Författaren har god kunskap om dåtidens läkekonst, sedvänjor och skogens växter och djur. Man använde t ex stål för att skydda sig mot skogens oknytt. Författaren beskriver årstidens växlingar och skogens miljö, tillika djurlivet på ett väl avvägt sätt. Berättelser om mystiska skogsväsen, samt människornas kunskap om trolldom och mystiska väsen är invävda i berättelsen. Jag uppskattade verkligen allt med den här boken, även det mycket vackra omslaget. Rekomenderas varmt. Jag hoppas få läsa mer av författaren i framtiden. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Storasyster

När snön smält och marken blivit bar kommer Ingrid äntligen ut till sin syster. Hon springer ut barfota innan någon annan tagit av sig sina skodon. I början värker hennes fötter av skölden. Men hon kan inte hitta sin syster om hon har kängorna på. Med skor på fötterna är de främlingar för varandra, hennes syster och hon. De kan gå förbi varandra utan att känna varandra.

Men då hon är barfota, då är det en annan sak. Det finns en stig som börjar vid stugvärmen, mot skogen till. Den stigen har hon sprungit varje dag av sitt sommarlov. Första gången hon går där barfota, det brukar vara i slutet av april, är det som om hennes fötter vaknar till liv. De hälsar på varje rot och sten. De vet var det är slätt och var det är skrovligt, var det är vått när bäckarna flödar vilda och var det är fjädrande mjuk mossa. Hon går långsamt först, njuter av känslan de hennes nakna hud möter barr och löv och lera. Känslan av att vakna sprider sig i hela hennes kropp. Hon känner hur det luktar av mylla och förruttnelse, av vatten och vaknade jord, av stigande sav och solvarm bark. Hennes öron, som hela vintern, mest hört vindens sus i trädtoppar och stormar som smugit sig runt huset, hör nu tranor som ropar högt ovanför skogen, och flugor som vaknar, och småfåglar som vaknar överallt. Om nätterna hör hon berguvens hoande, och tidigt om morgnarna kan orrarnas spel höras helt inpå husknuten. Det droppar från träden, blåsten låter annorlunda i de snönakna trädkronorna. När hon känner att hela hennes kropp vaknat ordentligt börjar hon springa, och hon gläds åt att hennes fötter hittar vägen lika säkert som de gjorde förra sommaren. Hon behöver inte ens se var hon sätter fötterna.

Ett år bodde hon och mor på Forshälla. Det var när far satt i häkte. Då saknade Ingrid sin syster förskräckligt, och hon var så rädd att de skulle glömma varandra. Men när Ingrid åter fick springa och hälsa på henne var det som om de aldrig varit isär.

Hennes syster väntar på henne borta vid tjärnen. Där, i kojan de byggt tillsammans under gammelgranens täta grenar. Äntligen är de tillsammans igen.  

Från baksidan; 

Hon tar tanken vidare. Om vi skulle försvinna. Om vi inte längre fanns här och ansade och högg och bestämde. Skulle den här platsen sakna oss då?

Människans och skogens rötter går djupt. Med en urna i famnen anländer en kvinna till ett tyst hus i en stor skog. När den sista burken av mammas lingonsylt är slut är hon den äldsta i familjen. Nu är huset, marken och skogen hennes att ta över.

Från soldaten Matts första spadtag i den österbottniska jorden öppnar sig fyra århundraden sig av människoöden som knyts till släktgården Nevabacka. De lever av och med naturen, bland gyllene hjortron och heliga rönnar, mystiska djur och skogsväsen. Krig, farsoter och hjärtesorg prövar invånarna, men skogen är deras trygghet och hem.   

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Vi rymmer till draken

"Vi rymmer till draken" av Susanna Martelin illustrerad av Amanda Chanfreau utgiven av Bonnier Carlsen förlag . För barn 6-9 år...