"Tranorna flyger söderut" av Lisa Ridz'en utgiven av Bokförlaget Forum. I denna boken får vi följa Bo, vars fru nyligen förflyttats till ett demensboende. Hans son, Hans, vill att han ska lämna bort sin älskade hund Sixten. Sonen är rädd att en promenad med hunden ska få honom att ramla, och med det kanske bryta ett ben. Men Bo vill inte lämna bort sin älskade vän. Han blir arg på sonen, och vill inte höra talas om att hunden ska någon annan stans. Efter att frun var tvungen att flytta till demensboendet, sover Bo numera i sin kökssoffa, och från soffan minns han nu tiden som barn, och allt han gått igenom, och relationen med sin egen mor och far. Han minns också tiden med sin bästa vän, Ture som han ringer och pratar med ibland, samt upplevelserna med sin fru Fredrika. Tankarna avbryts bara av besöken från hemtjänsten och ibland av sonen och barnbarnet som kommer på besök. Ju mer tiden går ju mer tröttare blir Bo, ska han lyckas reparera sitt förhållande till sonen, Hans, innan det är för sent?
Detta är författarens debutroman. Och vilken debut sedan! Vi får en tankeväckande, men samtidigt en väldigt vacker berättelse om den sista tiden i en människas liv. Bos tankar och känslor är fint återgivna och insiktsfulla. Man förstår hur svårt och frustrerande det måste kännas, när kroppen lägger ner, och man inte orkar göra allt det som man brukar. Ovan på det så kommer barnen, som styr och ställer och hemtjänsten som tycker att man ska duscha, fast man inte vill. Man ska äta fast man inte är hungrig, och tvingas ha blöja för att man kissar på sig. Ensamheten, utan sin partner, måste vara det svåraste utav allt. Hur svårt måste det inte kännas när man mister kontrollen över sitt eget liv? Bo drömmer mycket, och tänker tillbaka på sitt liv och allt som det innehöll, av både glädje och sorg. Jag tror att denna boken kommer att finnas kvar inom mig en lång tid. Blir första bokfavorit för i år. Bos berättelse är berörande och hjärtevärmande, och vid flera tillfällen kommer tårarna. Boken får högsta betyg ♥️♥️♥️♥️♥️/5.
Mitt favorit ställe ur boken;
JAG VAKNAR AV att Sixten sträcker på sig. Han trycker benen mot kökssoffan ryggstöd så hårt att jag glider ut en bit. Om den varit smalare hade jag halkat av men det är ordentligt med plats på kökssoffan från mors föräldrahem. Finns utrymme att stoppa undan både det ena och andra under sofflocket.
Jag låter blicken glida längs de breda takplankorna. Trät har missfärgats, svärtats ner av eldningen genom åren. Spikarna under den ljusgröna färgen på väggarna utmärker sig som svarta prickar. För några år sen betalade Hans Ellinor för att skrubba rent väggarna här i köket. Jag tyckte det var onödigt men sa inget för Ellinor blev så glad av att tjäna lite pengar.
"Ventilationen är värdelös i det här rummet", sa Hans och skakade på huvudet. "Se bara hur det ser ut".
Jag protesterade inte för han hade rätt. Ibland kan det till och med vara svårt att få fyr i kaminen om morgonen. Men det är inte värre än att man öppnar ytterdörren ett tag. Bara brasan får lite extra fart från start så brinner den bra sedan.
Plankorna i taket är breda och långa, fantastiskt fint virke. Gubben köpte det av en familj några kilometer uppöver.
Jag undrar om Hans kommer att måla om taket när jag dött eller om de kommer sälja huset som det är. För inte kommer väl Ellinor vilja bo här.
De breda plankorna, märkena av kvistar och den böljande formen, får mig att tänka på den första tiden på sågen nere i Ranviken. Inte i Hissmofors utan när jag som tolvåring följde med gubben första gången.
Jag stod redo med cykeln en bra stund och väntade på att han skulle komma ut. Hade sett fram emot den här dagen, då jag äntligen skulle få följa med. Sluta skolan och börja livet på riktigt. Visst hade jag varit med tidigare, staplat plitved under skolloven, men nu var det annorlunda. Skolan var färdig och jag var redo att börja jobba på riktigt, som gubben och de andra.
Baksidestext;
Hemma hos Bo bryts den stilla tillvaron i kökssoffan sällan av något annat än besöken från hemtjänsten. Men han har ju sin älskade jämthund Sixten, så helt ensam är han inte. I tomrummet efter frun som flyttat in på demensboende i Östersund börjar funderingar och tvivel riva i Bo. Tiden blir allt mer knapp för att hinna lösa det som i stunden känns omöjligt - relationen till sonen.
Trevande försöker far och son att nå fram till varandra. Men samtidigt är sonen övertygad om att Sixten måste flytta. Hotet om att förlora sin hund rör upp ett virrvarr av känslor som får Bo att minnas tillbaka på sitt liv, sitt faderskap och sitt sätt att visa kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar