Runorna skriver vårt öde

"Runorna skriver vårt öde" av Christina Courtenay. Utgiven av Pia & Co Förlag. Omslag: Emma Graves. Bokrecension; I den här boken får vi följa Linnéa Berger, som är expert på vikingatida språk. Hon deltar i en arkeologisk utgrävning och en dag hittar hon, med hjälp av en metalldetektor, en vacker silverbrosch. Plötsligt blir Linnéa yr i huvudet och allt blir svart. Utan att förstå hur det har gått till vaknar hon upp på en främmande plats. Hon känner inte igen sig och ser inga tecken på att hon fortfarande befinner sig vid utgrävningen. I stället möter hon några män som talar ett språk hon vagt känner igen. De är arga och anklagar henne för att ha stulit den vackra silverbroschen som hon håller i handen. Männen är klädda som vikingar och Linnéa tror först att de deltar i ett rollspel – ett rollspel som de verkar ta på väldigt stort allvar. Men ganska snart inser hon att det otänkbara har hänt. Hon har på något sätt förflyttats tillbaka till vikingatiden. Och vad värre är – deras ledare Hrafn tänker ta med henne till Miklagård för att sälja henne. Hrafn tar med henne på en lång färd fylld av faror över hav och land. Linnéa måste hitta ett sätt att ta sig tillbaka till nutiden innan de når Miklagård. Kommer hon att hitta hem innan det är för sent? Och vad händer med de känslor som snabbt växer fram mellan henne och Hrafn?

Varning för sträckläsning! Om du, precis som jag, tycker om böcker om tidsresor, vikingar och kärlek, då är det här boken för dig. Den innehåller allt det – och lite till. Jag älskade den här boken redan från första sidan. När jag väl började läsa kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den fick följa med överallt, för jag bara måste läsa ett kapitel till. Boken innehåller flera riktigt spännande partier som gjorde det svårt att sluta läsa. Jag har inte läst något av Christina Courtenay tidigare, och detta är den andra delen i Runorna-serien. Böckerna kan dock läsas fristående. Nu känner jag att jag bara måste läsa den första delen också för att se om den är lika bra och spännande. Jag uppskattade de levande miljöbeskrivningarna och alla små detaljer om vikingatiden som verkligen förhöjde läsupplevelsen. Jag känner stor sympati för de båda huvudpersonerna. Dessutom finns det flera andra karaktärer som jag gärna skulle vilja läsa mer om, t.ex. Hrafns båda bröder och Linnéas vän Eija. Jag tycker att boken skulle göra sig fantastiskt bra som film. Jag läser mer än gärna en fortsättning på historien, eller något annat av författaren. Jag har definitivt fått en ny favoritförfattare. Som vanligt har Emma Graves skapat ett vackert och tilltalande bokomslag. Den här boken gillade jag verkligen, så den hamnar bland mina favoriter och får en särskild plats på bloggen. Boken får 💜💜💜💜💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel fyra

”Du kan göra lite nytta medan vi väntar på avfärd.” Hrafn tog med Linnea till ett litet hus där en grupp kvinnor satt och sorterade och kardade ull, spann tråd och rullade upp den till garnnystan, medan två andra vävde tyg på en stående vävstol som stod lutad mot väggen. Han vände sig till den äldsta av dem. ”Estrid? Kan du se efter min träl, är du snäll? Du får inte släppa henne ur sikte.”

”Javisst, som du vill.”

Estrid var hans moster, till åren kommen, men han litade på henne när det gällde att hålla uppsikt över fången. Till skillnad från de flesta andra här var hon lojal mot honom och hans två yngre bröder, snarare än mot deras äldre halvbror Ture, som härskade över egendomen. Men hon var alltid noga med att vara respektfull mot Ture. Hrafns mor hade dött när hon födde hans yngste bror Geir, och Estrid som var barnlös hade tagit hand om pojkarna som om de vore hennes egna. För det hade hon fått stå ut med Hrafns far Eskils oönskade närmanden, men den enda gång han frågat henne om det hade hon sagt att det var ett pris hon gärna betalade.

Han stod i skuld till henne för det.

”Jag kunde inte låta er tre växa upp med bara honom”, hade hon sagt, som om det förklarade allt. Och det gjorde det kanske också, för deras far hade varit en svår man.

Tyvärr hade hon inte haft något inflytande över Tures uppfostran, vilket förklarade varför han blivit en avbild av sin far – girig, makthungrig och grym. Allt det som Estrid lärt sina systersöner att inte bli.

Nu nickade Hrafn ett tyst tack till henne och gick därifrån utan att låtsas om den blick Linnea gav honom. Förbryllad skakade han på huvudet. Vad var det för fel på henne? Hade hon ingen som helst självbevarelsedrift? Hon borde visa honom respekt och vänlighet, vinna hans välvilja, så att han skulle behandla henne väl, men hon verkade inte ha förstått det alls. Han hade aldrig ägt en träl tidigare – han brukade inte syssla med sådant som handelsvara – men han var säker på att de inte brukade bete sig så här. Tures gjorde det då sannerligen inte. Han skakade på huvudet och vinkade till sig sina två bröder, Rurik och Geir, som stod och dröjde i närheten. De följde honom in i skogen utan ett ord.

Rurik hade nyligen återvänt från en längre vistelse i Birka där han lärt sig silversmide och konsten att tillverka smycken. Han var tre år yngre än Hrafn men ungefär lika stor och folk brukade ofta påpeka hur lika de var, även om Ruriks hår var mer gyllene och lätt vågigt. De liknade varandra i mycket annat också. Båda var praktiska, skickliga och målmedvetna, men Rurik var mer sorglös och tog inte livet lika allvarligt som Hrafn gjorde. Kanske för att han aldrig burit det ansvar som kommer med att vara den äldste.

Geir var bara arton, men redan på väg att gå om sina bröder både i storlek och längd. Han hade alltid varit en allvarsam pojke som trivdes utomhus och ville jobba med händerna. Han var en skicklig snickare och kunde skapa nästan vad som helst i trä och visste precis vilket träslag som lämpade sig bäst för varje sak. Han tyckte också om att jaga, även om han helst gav sig ut ensam i skogen. Hrafn blev orolig när Geir försvann flera dagar i sträck, men hans farhågor hade hittills visat sig obefogade och brodern kom vanligtvis tillbaka med en imponerande samling skinn. Han hade till och med fällt två björnar och bar nu stolt en björnklo i ett läderband kring halsen. Kanske överfördes något av djurets styrka till honom, för han växte fortfarande och hade blivit fylligare på sistone.

Hrafn stannade i en glänta en bit från bosättningen där de fick vara i fred från nyfikna öron och ögon, och vände sig mot bröderna.

Baksidetext;

ÅTSKILDA AV TIDEN. SAMMANFÖRDA AV ÖDET.

Linnea Berger är expert på vikingatida språk, och tillbringar sommaren på en arkeologisk utgrävning. En dag ser hon något som glimmar till i jorden, och gräver upp en vacker brosch. När hon borstar av den och läser inskriptionen svimmar hon, och vaknar upp omgiven av män i vikingakläder. De måste vara någon slags rollspelare, som verkar ta leken på väldigt stort allvar …?

Snart inser Linnea att det otänkbara faktiskt är sant: hon har färdats tillbaka i tiden till åttahundratalet, och är nu fånge hos vikingakrigaren Hrafn. Han tar henne till sin träl, och snart befinner sig Linnea på ett skepp på väg mot Miklagård, där Hrafn ska sälja henne vidare.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Vikingens prinsessa

"Vikingens prinsessa" av Sarah Rodi, utgiven av Harlequin förlag. Anne av Termarths far har bestämt att Anne ska gifta sig med lord Crowe. I gengäld ska lorden hjälpa hennes far med en armé. Kvällen före giftermålet flyr Anne upp på brösvärnet, för att få andrum. Hon är inte redo att gifta sig med lord Crowe, som är mycket äldre än henne. Vikingahövdingen Brand Ivarsson har ett horn i sidan till lorden, och kidnappar prinsessan Anne, som hämd. Han tar med henne till sitt vikingafäste Kald. Där lär hon känna Brand Barbaren på riktigt. Han är hela tiden mån om att hon ska ha det bra, men väntar på att få hämnas. Han tänker också begära en lösensumma för prinsessan. Planen går inte riktigt som den ska. Han kan inte göra den älskvärda och vänliga Anne illa, då hon en gång hjälpte honom som barn. Det har han aldrig glömt och snart spirar känslor mellan prinsessan och den snygge vikingahövdingen. Ska han få sin hämd tillslut?

Det är första delen i en miniserie "Ivarsson för evigt"-Harlequin Historia serien. Den här historiska romanen är så förutsägbar, men jag gillar det. Bad boy, tillika vikingahövding, ute efter hämd, träffar en förtjusande flicka tillika prinsessa, och blir förälskad. De gör allt för att inte visa sina känslor, då den ena är trolovad, med ärkefienden. De bråkar och smågnabbas, och ju mer de umgås ju svårare är det att låta bli varandra. Han har någon löjlig teori om att hon vill gifta sig med någon annan, och lämnar henne olycklig och ensam. Det är verkligen härligt att läsa en historisk kärlekshistoria, så här en varm sommardag. Man behöver inte mycket tankeverksamhet, utan kan bara flyga med på det mysiga kärleksmolnet. Man vet att någon av dem faller till föga och ger sig efter den andra. Jag gillar vikingatemat och ser fram emot nästa del i serien. Jag gillar hur att man får lära känna de två huvudpersonerna och hur författaren beskriver miljön både trovärdigt och tidsenligt. Denna historiska kärleksroman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Anne hade verkligen försökt att sova, men det var snudd på omöjligt när hon satt upprätt på ett kallt stengolv. När hon till sist öppnade ögonen och fann att solen strålade från en klarblå himmel, insåg hon att det rådde perfekt väder för ett kungligt bröllop. Detta var början på det som skulle ha blivit den mest avgörande-och oönskade-dagen i hennes liv, men i stället satt hon här, fastbunden vid ett träd och långt hemifrån. 

"Godmorgon prinsessan."

Den låga, djupa rösten fick henne att rycka till. Hon hade inte insett att Barbaren befann sig så nära. Oroväckande nära. Han satt på huk vid den falnande elden och försökte gå liv i glöden. Den muskulösa och samtidigt smidiga kroppen osade av fara och hon rös inombords. Hade han studerat henne medan hon blundat? 

"Du har rätt. Det vore fel att kalla det för en "god" morgon. Han log retsamt. "Har du sovit gott?" 

"Absolut inte" svarade hon, samtidigt som hon såg sig omkring efter tänkbara flyktvägar. Men även om hon nu lyckades undkomma männen var hon inte helt säker på om hon verkligen skulle hitta hem härifrån. 

"Det finns nog inte särskilt många brudar dom sover gott natten innan sitt bröllop", retades han.

Det hettade i blodet av ilska. Hur bar han sig åt? Hur fick han henne att övergå från lugn till rasande inom loppet av några ögonblick? Hon blängde på honom. "Det var inte tanken på den långa vägen till altaret som oroade mig." 

"Inte?" 

Nej...Det var definitivt inte tankarna på att missa bröllopet som bekymrat henne. Det var männen som hade tagit henne till fånga. I synnerhet Brand Ivarsson.

Baksidestext;

När Brand Ivarsson, även kallad Brand Barbaren, rövar bort lady Anne av Termarth kvällen före hennes bröllop, är hans enda tanke att hämnas hennes avskyvärde trolovade. Men redan vid första mötet med den fantastiska prinsessan, så främmande för hans egen värld, häpnar han över hennes skönhet, hennes älskvärda personlighet och hennes vänlighet. Är Anne hans fånge-eller är hon snarare den kvinna som har fångat hans ärrade hjärta? 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina