"Windermere 1-3" av Lovisa Wistrand utgiven av Saga Egmont förlag. Bokrecension. Detta är en samlingsvolym som innehåller de tre första delarna i serien Windermere. Vi får göra en tidsresa till 1800-talets England. Boken handlar om Lady Elizabeth Pimrose, som inleder sin fjärde säsong. Hennes mål är att gifta sig med Lord Nottingham, som lovat att gifta sig med henne. Han har dock ännu inte friat, och verkar ha intresse på annat håll. Nämligen Virginia St. Maur. En kväll får Elizabeth syn på en man som fångar hennes intresse. Det visar sig dessvärre att det är hennes barndomsfiende, Lord Hexham. Han gjorde allt för att göra livet surt för henne när de var barn. Elisabeth har inte sett honom, sedan en skandal tvingade familjen att flytta. Och nu står han alltså här framför henne, tretton år senare. Han erbjuder sig att hjälpa Elizabeth att få Lord Nottingham på kroken, men han har ett krav om han lyckas. Nämligen en natt med Elizabeth. Ska hon verkligen gifta sig med Lord Nottingham, fast känslorna för Lord Hexham bli allt starkare?
Wow, jag njöt av att läsa denna historiska romanen. Lovisas böcker fortsätter att imponera på mig. Som vanligt när det gäller Lovisas böcker så kan jag inte låta bli att sträckläsa den. Jag kommer direkt in i handlingen, sedan kan jag inte släppa boken ifrån mig, förrän jag har läst ut den. Karaktärerna är så charmiga, och jag gillar verkligen de båda huvudkaraktärerna. Detta paret är bittra fiender från början, trots att de är attraherade av varandra. Jag älskar temat när huvudkaraktärerna bråkar, samtidigt som de dras till varandra. Lovisa är grym på att beskriva både miljö och karaktärer, så att man ser dem framför sig. Jag uppskattar alla små detaljer i handlingen. Jag älskar också dialogerna mellan de båda huvudkaraktärerna, som är fulla av Lovisas speciella humor, kryddat med en aning svärta. Jag läser gärna vidare i serien om Windermere. Även det vackra omslaget förhöjer läsupplevelsen. Boken får ♥️♥️♥️♥️♥️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
5.
Någonting skrek inuti Elizabeths kropp. Möjligen var det hennes inre tioåring som skrikande sparkade bakut, eller bara blodet som fräste av fasa i ådrorna. Det var osannolikt. Den här mannen...den här hjärtskärande stiliga mannen skulle föreställa hennes värsta fiende, men han hade inget ärr i mungipan och såg på tok för vacker ut för att vara Hexham.
Det var som om hon kastats in i en teaterpjäs om hennes egen uppväxt, där aktörerna var fel för karaktärerna. Eller snarare aktören. Elizabeth ville be honom att släppa charaden och sluta låtsas. Det gick så långt att hon började undra om Hexham anlitat någon att spela honom i London. I själva verket kanske han var kvar på Isle of Man, satt grensle över ett kolsvart fullblod och...tja, gjorde sådant som adelsmän gjorde. Jagade rävar, sköt duvor, spelade hasardspel, erövrade kvinnor och drack brandy.
Vad mer hade livet att erbjuda?
Som i ett töcken hörde hon miss Lavinia säga: "På återseende, mylord. Vi ger oss ut en sväng."
Sedan lämnades Elizabeth ensam med Hexham. Ett tag bara såg de chockat på varandra. Misstänksamma ögon och rynkade pannor, tusen tankar och miljoner frågor. Och då, för första gången, kunde Elizabeth faktiskt se lite av Hexhams gamla jag skymta förbi i de mörka irisarna. Han fanns därinne, som en skugga från det förflutna, och förpestade den attraktiva mannen med sin närvaro.
Himmel, det var som att se ren illvilja flimra förbi. Retsamhet, småaktighet och, och...
Hon tog ett stapplande steg tillbaka och pressade samman tänderna så hårt att det väckte i käken. Allt kom tillbaka till henne, de saker han sagt och gjort, de saker han inte sagt, de saker han tagit. Penslarna hade hon aldrig fått tillbaka och som hämnd hade hon fyllt hans ridstövlar med blodröd färg. Hans vrål borde hörts ända ner till London.
Baksidestext;
Lady Elizabeth Pimrose, äldsta dottern till greven och grevinnan av Windermere, ska påbörja sin fjärde säsong ute bland Englands societet. Att hitta enlämplig make har inte varit så enkelt som hon tänkt sig, även om siktet länge varit inställt på Lord Nottingham. Problemet är bara att tre säsonger har gått, och handhar fortfarande inte friat.
Men när Lord Hexham, Elizabeths barndoms fiende och allmän odåga, återvänder till sicietetslivet vänds Elizabeths liv upp och ner. Lord Hexham erbjuder sig att hjälpa henne att äntligen få Lord Nottingham på kroken, men hans hjälp kommer med ett krav. Om de lyckas måste Elizabeth tillbringa en natt tillsammans med Hexham. Hon borde tacka nej, men plikten att gifta sig och attraktionen hon känner för Hexham väger allt tyngre för var dag som går.