Organistens dotter

"Organistens dotter" av Annelie Fichtelius utgiven av Ordfront förlag Omslag; Paolo Sangregorio. Bokrecension; Detta är den första delen i serien Kustborna. I den här boken gör vi en tidsresa till Estland år 1886. Vi får följa Tio Pelmas som lever med sina syskon samt föräldrar på Johansgården i Estlands karga kustlandskap. På denna tiden levde tusentals svenskar isolerade i Estland. Senare var svenskarna tvugna att fly till Sverige under andra världskriget. Tio som är tio år gammal hjälper sina föräldrar på gården tillsammans med sina syskon. När hon blir vuxen är det meningen att hon ska gifta sig med någon av bondsönerna i trakten. Men det hårda livet som bondhustru är inte speciellt lockande. Och framför allt- Tio vill inte föda en massa barn! Tio har andra drömmar i livet. Tio drömmer nämligen om att bli lärarinna. Hennes vän lär henne att läsa. Hon vill studera ännu mer, än de få år hon är tillåten som flicka, att gå i skolan. Dock motsätter sig hennes pappa hennes önskemål, trots att han själv varit lärare. När den tyska änkebaronessan på herrgården blir förtjust i den söta flickan förändras allt. Den unga baronen förstår snart att Tio är läraktig, och börjar således undervisa henne i det tyska språket, samtidigt som hon jobbar på herrgården. Men när den unga Tio växer upp till en skönhet förändras allt. Unge baronen fattar tycke för Tio, vilket resulterar i att hon är tvungen att bege sig in till staden och ett nytt liv där.

Den här boken är både välskriven och spännande. Jag uppskattar att få ta del av hur våra svenska förfäder levde i Estland på denna tiden. Det är ett stolt folk som har fört vidare sina svenska traditioner, generation efter generation. Jag hade verkligen ingen aning om denna del av vår historia faktiskt. Författaren beskriver på ett bra och realistiskt sätt hur det var att leva under denna tiden. Välgestaltade miljö - och personbeskrivningar. Svenskarna var ofta fattiga och hårt arbetande människor som var bönder. De blev ibland även trakasserades av ryska soldater. Det är spännande att få följa människornas vardag, som kantas av bekymmer, glädjeämnen, hårt arbete tillika drömmar. Men dagarna är även kantade av sorg och tragedier. Svenskarna hade dock en väldigt fin gemenskap med varandra. De träffades i kyrkan och hjälptes åt när det behövdes, samtigt som de också bjöd varandra på olika festligheter. Jag har inte läst något av författaren förut, men jag hoppas jag ska få möjlighet att läsa många fler böcker av henne. Det ska i alla fall bli spännande att följa Tio i nästa del av bokserien. Vill ni läsa om en något borglömd del av vår svenska historia, får ni inte missa denna historiska romanserie. Denna bok är värd sina 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

20.

Nils gick strax bakom sin syster på den upptrampade stigen som löpte mellan potatisåkrarna. Den ljusa flätan svängde i takt med hennes steg över den trådslitna jackan, den som en gång varit mor Annas. Det var en grå dag och himlen hängde mörk och tung alldeles ovanför trädtopparna. För varje steg de tog sjönk deras bara fötter ner i den sandiga jorden som var blöt efter nattens regn, men det spelade ingen roll. De skulle snart vara täckta med lera från topp till tå, efter ännu en dag på Baron von Löwes potatisåkrar. Leran hade satt sig i huden på deras knän och knogar och gick inte längre att skrubba bort, hur länge de än satt i bastun och hur flitiga de än var med björkriset. Mor hade smörjt Saras händer med fett och lindat dem med tygremsor för att skydda de svidande torrsprickorna. September bestod av en oändlig räcka av dagar på knä i potatisåkern.

Potatisstinten vändes upp av en karl med vändplog. Sen var det dagsverkarnas uppgift att gå efter med sina stora flätade videkorgar och samla upp potatisen. De skulle också leta igenom jorden med en järnhacka på träskaft för att hitta varenda knöl som inte kommit i dagen vid första försöket. Videkorgarna tömde de i spritfabrikens vagn vid fältets kant, där arbetsledaren satte ett streck vid deras namn för varje tömd korg vartefter betalning delades ut av förvaltare Rösler vid veckans slut.

Både Nils och Sara avskydde att bidra till tillverkningen av den förhatliga spriten, men de hade inget val. Utan inkomsterna från dagsverkena skulle det inte finnas mat på bordet i den lilla stugan i Dirslätt under den kalla årstiden. Så här års, strax efter skördetiden, fanns det oftast både potatis, kålrabbi, sill, bröd och smör på bordet men längre fram på vintern blev det mest tunn gröt eller välling, kanske surkål och några potatisar.

Nils hade en hemlig överenskommelse med förvaltare Rösler. För varje dagsverke han utförde på någon av Baron von Löwes ägor gav Rösler två tredjedelar av betalningen till Nils far och en tredjedel till Nils själv, utan hans fars kännedom. Eftersom de arbetade på ackord, var det svårt för Elmar Pihl att veta exakt hur mycket Nils tjänade och även om han var både lång och kraftig för sin ålder kunde man knappast förvänta sig att han skulle arbeta som en hel karl. Han var ju inte ens elva år fyllda. Något Rösler ofta påminde Elmar Pihl om när han knotade om betalningen.

Egentligen var det mor Anna som gjort överenskommelsen med Rösler, men oavsett vilket gav det Nils en chans att lägga undan några kopek till sina framtidsplaner. Pengarna förvarade han i en plåtburk som han grävde ner på ett nytt ställe varje gång han fyllt på den. Inte ens hans mor eller systrar visste var den fanns. Fru Rösler hade ett stort hjärta och såg alltid till att hjälpa familjer som drabbades hårt av brännvinsdrickandet och maken skulle aldrig drömma om att sätta sig upp mot hennes välgärningar.

"Böcker och studier är för latmaskar och oduglingar, hade Nils far bestämt hårt så sent som kvällen före när han kommit på Nils med näsan i en bok han fått låna av präst Girtgensohn.

– Veklingar som inte duger till att arbeta utan måste studera för att försörja fru och barn, fortsatte han. Och du min son, är varken det ena eller det andra.

– Som du pratar, sade mor Anna då. Att studera till präst eller lärare är att tjäna både Gud och människorna. Det står i den heliga skriften.

Baksidetext;

ESTLAND ÅR 1886. Tio Pelmas växer upp i en stor syskonskara på Johansgården i Estlands karga kustband. Trots att familjen på pappret är fria svenska bönder så trakasseras de av tsarens soldater, de tvingas dessutom att betala arrende och göra dagsverken hos den tyske baronen på herrgården. Men det hårda slitet som bondhustru lockar inte Tio som istället drömmer om ett liv som lärarinna.

När den tyska änkebaronessan på herrgården blir förtjust i den försiktiga flickan och gör henne till sin lillpiga öppnas en ny värld för Tio. Snart uppfattar även den unge baronen Tios läraktighet och bestämmer sig för att undervisa henne i tyska. Några år senare har Tio blivit kammarjungfru åt änkebaronessan men drömmarna om ett annat liv dröjer sig kvar.

Organistens dotter är den första delen i den historiska romanserien Kustborna. Här skildras den ofta bortglömda historien om de tusentals svenskar som under många århundraden levde isolerade längs Estlands kust och tvingades fly till Sverige under andra världskriget.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Hur fan gör man slut

"Hur fan gör man slut" av Emma Arpstrand utgiven av Ordfront förlag. I denna boken får vi lära känna Eira. Hon är tjugofyra år och är sambo med Liam. Hennes liv är inte så spännande som hon tänkt sig, och istället för att arbeta som journalist som hon längtar efter att få göra, så har hon ett tråkigt arbete som växeltelefonist på polisen. Kärlekslivet är inte heller så sprakande som hon önskat. Och trots att hon föreslår att hon och pojkvännen ska hitta på saker ihop, faller det inte i god jord, utan Liam vill inte göra något av det som Eira föreslår. Vill Eria verkligen ha det så här i resten av sitt liv? I desperation har hon sex med en killkompis från gymnasiet. Dock känns det inte bra att ha varit otrogen mot Liam. Hon är besluten att göra slut, men är för feg för att ta det sista slutgiltiga steget. Hon gör ett desperat försök att rädda deras förhållande, genom att föreslå att de ska bosätta sig en tid i London. Tanken är att se om en förändring, kan få förhållandet med Liam att hetta till. Tanken verkar god, men kommer det att hjälpa? 

Denna boken är författarens debutroman. Jag hoppas att jag får läsa många fler böcker av författaren i framtiden. Ja, hur många människor är inte otrogna, för att de är missnöjda med sitt liv, tillika sina parters? Eira är verkligen inte ensam. Frågan är också: Hur fan gör man slut egentligen, när man har varit tillsammans länge, är sambos, och dessutom är förlovade? Eira gör allt för att få förhållandet med Liam att fungera, trots att hon möter motstånd från pojkvännen. Liam spelar hellre spel, sitter på balkongen med sin öl, och tycker att han är nöjd med livet precis som det är. Jag gillar vanligtvis inte att en huvudperson är otrogen, men jag antar att det är lätt hänt. Man tror ju alltid att gräset är grönare på andra sidan staketet. Eira är ju såpass ung, och är trots allt en rolig person som vill mycket. Hon vill att det ska hända saker hela tiden, och när det inte gör det kan jag förstå att hon blir frustrerad. Hennes ungdom gör också att hon är velig och ombytlig. Boken är skriven från Eiras perspektiv. Författaren beskriver hennes känslor med både allvar, men också med en stor portion humor. Hennes tankar och känslor känns relevanta. Jag skrattade gott vid flera tillfällen. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

En vecka senare står jag på toaletten och stryker mina ögonfransar med mascara. Fransarna i mitten klumpar ihop sig till en enda stor monster frans. Jag tänker på Lola, en av karaktärerna i Eve Babitz bok L. A. Woman. Lola är en femme fatale i 1930 - talets Hollywood och en av få i sin dansgrupp som använder mascara som man hade i en liten box och spottade på innan man tog borsten, gosade runt och sedan dränkte fransarna. Lola vägrade byta från sin spottmascara även när det kom nya, spottfria varianter. Babitz beskriver Lolas fransar som tjocka spindelben. Så ser mina fransar ut nu. Som tjocka, håriga, spindelben. Jag får börja om. Jag sticker ner ansiktet i handfatet, geggar rengöring och vatten runt mina ögon. När jag tittar mig i spegeln ser jag ut som en panda. 

"OH! Wow!" 

Liam kommer in i badrummet, iförd sina urtvättade gråa kalsonger. Jag gör en grimas åt honom. Han sträcker sig förbi mig för att ta sin deostick, tappar den och böjer sig ner. Han har ett hål i mellangården och en del av hans testikel hänger ut genom den. Jag skrattar. 

"Vad är det?" säger Liam. 

"Du har hål i dina kalsonger, känner du inte det?" 

Han böjer sig fram, kutar sin rygg, för att se hålet. 

"Jag tyckte att det kändes lite breezy", säger han och juckar med höfterna så att pungen dinglar fram och tillbaka. Han höjer armarna över kroppen och blinkar förföriskt mot mig. 

"Du måste köpa nya kalsonger", säger jag. 

Liam har en spinkig kropp med smala ben och armar, vilket ser lite lustigt ut nu när han börjat få en liten liten putmage av all öl, den är verkligen inte stor men det ser ut som om han hela tiden är fylld med gaser. Jag har försökt få med honom på promenader, skaffa gymkort eller börja spela badminton. Det har inte bli it så värst mycket av det dåliga inte tror på motion. 

"Varför är alla så himla hurtiga i det här landet?" brukar han säga medan han sitter ute på balkongen med sin eviga öl i den ena handen och en cigg i den andra. 

Baksidestext;

Allting startar med en tanke. Det är inte så att man en dag får ett infall och gör slut. När man väl har börjat tänka på att göra slut så är det omöjligt att tänka bort den tanken. Allt efter det är egentligen bara en transportsträcka. 

Eira Eklund-vattuman, eskapist, cyniker-är 24 år ung och (o) lovande. På pappret kan hon bocka av många vuxenpoäng: Sambo. Förstahandskontrakt (nåväl pojkvännens). Journalistutbildning. Ändå känner hon sig kass på att vara vuxen. Kärleken sprakar knappast och hon lyckas inte landa i ett enda journalistjobb. 

Less på tristessen och på att inget blivit som hon hoppats korsar hon den heliga gränsen och hamnar i ett snårigt relations landskap med endast ett orakel som guide. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina