Av stjärnstoft är vi komna

"Av stjärnstoft är vi komna" av Malin V. Olsson utgiven av Vistoförlag. I denna berättelse gör vi en tidsresa framåt i tiden. Närmare bestämt till år 2079. Oförklarliga naturkatastrofer drabbar hela solsystemet. Det beror på att solsystemets största vulkan, Olympus Mons, har vaknat efter tusentals år och sprider nu antimateria, vars konsekvenser är förödande för allt liv i hela universum. Vi får följa Veronica och hennes team när de försöker rädda alla från undergång, och samtidigt göra det på ett sådant sätt utan att skapa panik. Dessutom tar direktören för California Space Center inte dem på allvar. Veronicas pojkvän har dessutom bara ögon för en annan tjej. En före detta supermodell från Mars. Inte konstigt att Veronica inte ser fram emot den årliga höstbalen. Hur ska hon kunna glädjas när allt rasar samman? Ska Veronica och hennes team lyckas hitta ett sätt att lugna ner vulkanen, och stoppa antimaterian innan universum går under? 

Detta är del två i serien om det artonåriga underbarnet tillika läkaren Veronica Harrington. Jag tycker att detta är en detaljrik och välskriven berättelse. Denna delen är precis lika spännande, som den första boken i serien. Jag får lära känna Veronica och hennes team kamrater lite bättre. Jag gillar verkligen hur författaren lyckas beskriva alla spännande karaktärer och rymdvarelser på ett fint sätt och även miljön är bra beskriven, och väldigt målande. Jag tycker att författaren lyckas beskriva framtiden på ett bra och realistiskt sätt. Jag får följa med på ett riktigt fartfyllt och spännande rymdäventyr för att rädda alla invånarna i universum. Jag gillar också att författaren bakar in lite härlig romantik, till detta spännande rymdäventyr. Gillar ni science fiction får ni inte missa denna spännande fantasy serie. Detta är en bok som innehåller det mesta en bra bok ska, så som spänning, svek, romantik, vänskap och en kamp mot tiden. Jag tycker även att titeln är så vacker. Även denna delen får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 5

Jag hade knappt träffat major Bartoz, ändå visste jag genom ryktesvägen att den högresta, kraftigt byggda marsianen var en bullrig typ som ingen gärna avvisade. Inte heller var han känd för onödig hysteri, därför släppte vi genast allt vi hade för händerna. 

Nervositeten hann växa till ordentlig oro när vi nästan klättrade över varandra i vilda försök att nå fram till kontorssektionen. Jag snavade över Aurigas fötter och innan vi visste ordet av, låg vi i en sprattlande tvåmannahög på golvet. Jonathan suckade uppgivet när han lyfte oss båda rakt upp i luften. Auriga fnissade och jag blåste generat undan de bruna hårlockarna från ansiktet. Smidigt! Himla tur att inte direktör Graham dök upp. 

Flåsande av ansträngning snubblade jag in på Bartoz tillfälliga kontor och möttes av en syn som fick mig att genast vilja hoppa baklänges ut i korridoren igen; två huvuden tätt ihop över en handdator. Grönt och vitt hår i en motbjudande kontrast. Min uppretade harkling fick Ravvu att lyfta blicken, flinet som drog hans mungipor uppåt var inte avslappnat. Med'ea log bländande men precis lika onaturligt. Jag blundade hårt av irritation innan jag såg mig omkring och upptäckte nästa felande detalj. 

"Var är Cordenine och Harvey?" frågade jag butter. "Trodde hela teamet skulle samlas." 

"Cordenie är i hangar 38 för att kalibrera jonkanonerna. Självklart bör hon närvara, hennes envisa attityd är minst sagt upprörande", muttrade kapten Porter. "Harvey kommer däremot inte, han är ledig..." 

Jag förstod i samma stund som han yttrade orden. Stressen över Olympus Mons hade fått mig hade fått mig att glömma dödsdagen. Igen! Snacka om klantigt. 

"Förlåt mig sir. Jag tänkte inte på att..." 

Jag vände mig mot kapten Porter och tvärtystnade. Hans ansikte var obehagligt apatiskt och de djupblå ögonen verkade se rakt igenom mig. 

"Sir?"

Porter svarade inte. Han stirrade bara rakt framför sig, som om han betraktade en osynlig värld. Major Bartoz dånande röst drog honom bryskt tillbaka till verkligheten. 

"Som ni vet har jag ägnat mycket tid åt att mäta Olympus Mos aktivitet", sa han. "Kärnan stillade sig tillfälligt efter att den sänt ut tillräckligt mycket antimateria för att utplåna ett av jordens sju underverk. Tyvärr är den åter på väg att vakna, och det med besked." 

Baksidestext;

Hur stoppar man en naturkraft så brutal att den inte bara hotar jorden, utan allt liv i hela universum?

Inte ens jag, det artonåriga underbarnet Veronica Harrington, kan svara på det. Däremot vet jag att år 2079 kan bli det sista i mänsklighetens historia. Våldsamma stormar skakar Mars med förödande konsekvenser, även på jorden. Hela solsystemet drabbas av oförklarliga naturkatastrofer. Inte oförkomliga för mig och mitt team, men för resten av världen, och när California Space Centers vidriga direktör vägrar ta hotet på allvar tvingas vi kämpa mot både honom och klockan. 

Dessutom smyger sig den årliga höstbalen sig allt närmare, men jag vill inte gå dit. Hur ska jag kunna glädjas när världen rasar samman, både bokstavligen och känslomässigt. Min pojkvän har ju bara ögon för en annan tjej. En före detta supermodell från Mars. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Läs gärna min recension av "Universums 

mörka hemlighet" här

Silverhjärta

"Silverhjärta" av Kai Bruno utgiven av Vistoförlag. Året är 2067. Janina vet att hon snart ska dö. Cancern har spridit sig i kroppen, men innan hon dör, vill hon sätta ihop de lösa bitarna av sitt liv, för att få en känsla av helhet. Artificiell intelligens har tagit över världen. Janina känner att inte är lätt att veta, om det är hennes egna minnen hon kommer ihåg, eller om de är skapade. Hon möter den unga kvinna, hon en gång var för sextio år sedan genom sin spegelbild. Då för sextio år sedan försökte hon ta sitt liv, men blev mirakulöst räddad. Nu älskar hon dock sitt liv och vill inte lämna det, och hennes stora kärlek, Fredrik. Hon har levt ett liv som en lite udda fågel, som inte passat in socialt. Vi får följa hennes livsberättelse från när hon räddades, till hon blev gravid med sonen Anton. När han var tretton år försvann han, och Janina sökte desperat efter honom. Efter sju år återvänder han för att ganska snart återvända till sekten och den gud han följer. Kommer Janina få ordning på sina minnen innan hon dör? 

Detta är den tredje och sista delen i en serie. I denna historia, om hur det kan bli i framtiden, styrs vårt samhälle genom artificiell intelligens. Jag gillar inte tanken på att artificiell intelligens ska ta över våra liv, och styra oss. Tanken på vad det kan innebära får mig att rysa. Myndigheterna håller stenhård koll på sina medborgare, vilket jag tycker känns obehagligt. Janina vet genom ett program, som läser av hennes kroppsliga funktioner, när hennes puls går upp, hur länge hon sovit eller när hon druckit för lite. I framtiden kanske man också kan få veta när man ska dö. Det vill man ju inte veta. Eller? Denna boken lämnar mig med många tankar och känslor. Janina och hennes son, Anton, lider av psykisk ohälsa, och de känner att de inte passar in i samhället. Fredriks familj vill egentligen inte heller ha med Janina att göra, vilket är lite jobbigt att tänka på. Hur skulle man själv reagera om man inte kände sig välkommen i sin mans familj liksom. Språket i den här boken känns lite som poesi och är en väldigt vackert skriven. Jag önskar att jag fått möjlighet att läsa de föregående delarna i serien också, för boken var väldigt intressant. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

7

Ett stygn kom när Janina tänkte på middagen hos sina föräldrar. Efteråt hade hon skämts. Långsamt hade det gått upp för henne hur pinsamt det måste ha varit gör dem. Fredrik förklarade det för henne, att han var en främling för hennes familj. Att det var onaturligt för dem att prata om känsliga saker med honom. Hon satte handen för munnen. Tänk om hon fortsatte att göra bort sig, att det aldrig tog slut. 

Det varma vattnet fick huden att fläckas. Egentligen hade hon stått inne i duschen alldeles för länge men valde ändå att vara kvar en stund. Hon tänkte på Fredrik, att han hade ett enormt tålamod. Trots alka pinsamma möten fortsatte han att hålla fast vid henne. Hon torkade sig och la handduken över axlarna. Ansiktet sköljde med iskallt vatten. Ungdomens konturer rann bort och hon såg på sig själv. Lättnaden kändes. Anletet var vackert, tänkte hon, med djupet i ögonen och det gråsprängda håret, hon tyckte om det. 

Badrocken drogs på och hon gick ut i vardagsrummet. Det var som fjärran hav, den hon var en gång. Det hon letade efter, den hon försökte vara. Och så svår att få fatt på. Men innan hon dog skulle livet bli en helhet, det hade hon lovat sig själv. Därför var tillbakablickarna nödvändiga. Därför närmade hon sig ansiktet i spegeln. Trots att det var prövande. 

Insikten kom att hon kunde gå tillbaka i tiden genom att sätta på den virtuella verkligheten. Många hade programmerat in så att de kunde uppleva sin drömbostad men det hade hon aldrig förstått. Hon hade inga sådana önskninga. I stället hade hon återskapat miljön från olika tider som hon tyckte var viktiga. 

Hon lät miljön från 2010-talet visas och blickade runt. Lång tid hade gått sedan hon satte på den och det kändes ovant. Hon rörde sig långsamt runt och skakade på huvudet, fascinerad över att simulering var så verklig. Det var förbryllande att uppleva lägenheten som den var då. De gamla tapeterna, gardinerna, det slipade golvet. Allt som inte fanns längre, diskmaskinen, dammsugaren, teven, tvättmaskinen. 

I linserna kom en varning att hon höll på att gå på soffan som inte stod helt i överensstämmelse med hur hon såg den i 3D-linserna. Hon väntade tills det var korrigerat och slog sig ner. 

Hon blundade och lät minnena komma. Saknaden efter Jesper och Tora brände till. Det var först när hon förlorade dem som hon riktigt förstod. Hur kort livet var, att ögonblicken måste bevaras, alla, både de smärtsamma och glädjefulla. På det sättet gjorde hon rätt, som byggde sitt liv på minnen, levde om dem, som om de var återkommande sol och regn. 

Baksidestext;

Det är år 2067 och samhället styrs av artificiell intelligens. Janina är 83 år och vet att hon snart ska dö. Livet har varit som lösa bitar hon inte klarar av att sätta samman och innan hon dör vill hon få en känsla av helhet, få grepp om allt som har förändrats under hennes livstid. 

Hon möter den mystiska kvinna hon var sextio år tidigare som genom ett mirakel hindrandes att ta sitt liv. Främmandekänslan är stark när hon ser henne i sin spegelbild. Då hade hon livet framför sig men ville dö, nu älskar hon livet men står inför slutet. 

Spegelansiktets röst blir som hörbara tankar, allt intensivare. Minnen kommer upp, trådar som Janina försöker sätta samman. Hon försöker hitta det fina i sig själv, sinnebilden för det blir ett silverhjärta som hon har gått av namnen hon älskar, Fredrik. 

Janinas udda personlighet och sociala tillkortakommanden framträder. Undergivenheten gäller även Spegelansiktets som allt mer tar kontrollen och verkar styra vilka minnen som kommer upp. Frågan är vad som verkligen har hänt, om minnena är sanna. Smygande undrar Janina vad spegelbilden egentligen är, om det är artificiell intelligens, hennes eget inre, eller något hon inte förstår som styr den. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Allion och frihetskämparna

"Allion och frihetskämparna" av Carl Henrik Tesdorpf Ehrenborg utgiven av Vistoförlag. Den här boken har två huvudpersoner. Det är först och främst Allion vi får följa, men även hans barndomsvän Polus. De två barndomsvännerna skiljdes åt när deras hemby attackerades av banditer. Allion känner sig deprimerad och utan syfte med sitt liv. Allion brukar därför lyssna på sagoberättaren Samuel. Äntligen dyker hans barndomsvän, Polus, upp och vill att Allion ska följa med honom på äventyr, och för att upptäcka världen. Polus har hört talas om att det finns en skatt som han vill hitta.  Dessutom vill han förgöra de banditer som satte deras by i brand. Polus förklarar också för Allion att han inte ska lyssna på sagoberättarna, då han tänker att de bara vilseleder den som lyssnar på dem. Efter att ha upplevt lite av de äventyr de sett framför sig, råkar de snart på patrull och skiljs åt. De ska på skiljda håll nu utföra de uppdrag de är ämnade för att utföra. Allion ska stoppa den sjukdom som härjar i byarna, en slags Pest som är skapad genom mörk magi och Polus ska störta den svarte riddaren Scarock. Kommer de båda vännerna lyckas utföra sina uppdrag? Ja, det får ni veta om ni läser boken. 

Detta är författarens debutroman. Jag tyckte att boken gav mig stunder med rikligt av både mystik och spännande läsning. I denna boken får vi träffa två stycken hjältar som är ämnade att utföra stordåd. I början drivs de av äventyrslystnad, men de inser ganska snart att de är ämnade för något mycket större. De ska befria människorna runt om i landets städer och byar från den ondska som råder i deras värld. Det händer väldigt mycket i boken, vilket är bra. Boken känns lite som på medeltiden, med värdshus och meddelande som är skrivna på pergament. Vi får träffa många olika personer, både män och kvinnor. En del av dem är till hjälp för de båda hjältarna på olika sätt. Jag gillar att boken har korta kapitel, vilket gör att den går fort att läsa. Om jag skulle önska något så hade jag önskat lite mer beskrivning av miljön runt omkring de båda hjältarna. Jag gillar att man får följa huvudpersonerna tankar och känslor på ett bra sätt. Det tillför det lilla extra till historien. Det får gärna komma en fortsättning på boken tycker jag. Denna fantasy får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitlet 10

Polus ser först på Martha och sedan på Allion som är strålande glad. Själv är Polus bekymrad:

Allion är bara en pojke och skall nu bli befälhavare i en stor stad där brottslingar lurar i varje hörn. Han kommer inte att klara detta själv; jag kommer att behöva lära honom massor. Ingen Saga i världen hjälper till att bekämpa brottslingar, det vet jag. 

Det blir tyst en lång stund. Nyheten börjar snabbt sprida sig i staden: att banditer a är besegrade och att staden har fått en ny befälhavare. Detta väcker många känslor och reaktioner bland stadens invånare: misstänksamhet och tveksamhet, men och så optimism och lättnad. Nu skulle troligen många av stadens invånare börja om på nytt, när de äntligen kunde vara säkra på att deras familjer och hem skulle bli lämnade ifred. Polus och hans män applåderar och hurrar tillslut. De ger Allion en klapp på axeln, men alla i staden är inte lika glada över nyheten: några gömmer sig i de mörka gränderna, redo att ställa till med problem. 

I samma stund finns det en person i skuggorna som länge har studerat Allion och som nu ler brett. För nu har Allion skapat det som personen länge har väntat på: ett starkt hopp om en bättre framtid. Allion går till sängs den natten fylld av energi och hoppas på en ljus dag fylld av möjligheter. När han vaknar nästa dag har han haft en stökig natt. Han har sällan mardrömmar, men den här natten var något av det värsta Allion har upplevt. 

Vad hände egentligen i mardrömmen? Först befann jag mig i en fridfull stad, men plötsligt bröt ett kaos ut. Människorna skrek, grät och de såg sina nära och kära bli offer för ren ondska. Ondskan var outhärdlig och de var många människor som bad till högre krafter om hjälp, men ingen hjälp kom. Varför kom det ingen hjälp? Varför har jag haft den här mardrömmen? Det som skrämmer mig allra mest när jag tänker på detta är att den nu starka morgonsolen inte värmer mig. Jag känner mig iskall inombords och jag undrar om jag har kallsvettas i natt? Varför straffas jag med denna äckliga mardröm när jag för första gången i livet har uppnått något av värde och blivit belönad för det? 

Baksidestext;

I den mycket stillsamma Köpstaden har vindarna vänt. Under flera år har mystiska människor med sin närvaro skänkt invånarna en illusion av trygghet. Men världen har förändrats likväl som de luft som människor andats in. 

Den ensamme Allion har haft en otrygg uppväxt, är deprimerad och saknar ett syfte med livet. Men en dag dyker en barndomsvän upp som vill visa honom världen. Barndomsvännen fruktar att Allison blivit vilseledd av sagoberättare. Han vill att Allion upptäcker världen och följer med honom på äventyr. Det är dags för honom att sluta tro på sagor; och börja skapa sin egen historia. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina