"I päronträdets skugga" av Caroline Twamley, utgiven av Seraf förlag. Nyskilda Rosalie har fyra veckors semester framför sig, som hon tänker tillbringa i deras stuga i Glemmebecka. En kvinna dyker upp och presenterar sig som Kristin. Hon berättar om sin pappa som fått reda på att han blivit bort adopterad. Kvinnan som var hans biologiska mamma hette Elin, och ska ha bott i deras stuga. Men stugan har varit i familjens ägo länge och Rosalie har aldrig hört talas om någon Elin i släkten. Eller? Vem är egentligen den unga kvinnan som skrev dagboken som Rosalie hittar uppe på vinden? Och vad hände egentligen med henne? Rosalie läser hennes dagboksanteckningar. Den unga kvinnan har en intressant, men sorglig historia att berätta. Medan Rosalie försöker leta reda på mer information om Elin, jobbar hon för att förbättra relationen till sina barn och försöker jobba på att släppa invanda tankemönster.
När jag väl började läsa kunde jag inte släppa boken ifrån mig. Den är något utöver det vanliga! Boken var en riktig sträckläsar bok. Språket var fantastiskt vackert och målande. Det är fachinerade historia som utspelar sig och jag uppskattar den vackra natursköna lilla fiskebyn som är så vackert beskriven. Boken väcker många tankar och känslor. Rosalie får en historia lektion om en tillvaro som var väldigt annorlunda, och med problem som vi inte brottas med idag. Våra bekymmer verkar med ens så futtiga, om man jämnför. Karaktärerna i boken känns äkta och jag gillade verkligen Rosalies morfar. Vilken härlig karaktär. Denna historia är så vacker och gripande. Jag kan till och med gå så långt att säga att jag älskade den! Denna vackra historia om förbjuden kärlek och resultatet av den, kommer jag bära med mig länge! Läs den! Boken är lika vacker utanpå som inuti. Denna feelgood pralin har verkligen det där lilla extra. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Glemmebecka, År 1943
Måndag, 12 juli
"Jag har inte så mycket tid på mig nu. Du kan väl promenera med mig upp till affären så hinner vi prata lite extra på vägen?" Elin såg på Signe som nickade.
"Visst. Vad typiskt att du skulle råka stöta på den där pojkspolingen just idag när vi har så mycket att prata om."
"Fast han behövde ju hjälp och jag är inte säker på att han vågat sig in på egen hand så det var väl tur att jag sprang på honom", invände Elin med ett litet leende.
"Äsch, det säger du bara för det gav dig en anledning att få vara nära den där doktorn du tycker är så snygg," retades Signe och Elin räckte ut tungan åt henne.
"Sluta! Han är alldeles för gammal för att vara snygg."
"Fast så mycket äldre än oss är han nog ändå inte." Signe viftade med ögonbrynen.
"Nej, kanske inte, men han har ifall både fru och barn, och dessutom lever vi i helt skilda världar." Elin suckade. "Han må se bra ut och vara beläst och allt, men när det kommer till att ha förståelse för mindre bemedlade familjers situation så är han på gränsen till naiv."
"Sådana som han behöver väl inte bekymra sig om pengar direkt, så det är kanske inte så konstigt", kommenterade Signe.
"Nej, och det beror väl på vilka miljöer man har arbetat i också, antar jag, fyllde Elin i. "Han har säkert ett klientel som har det gott ställt och ser därför inte så mycket av den andra sidan av samhället.
"Utom när han är här då", fnissade Signe.
"Fast jag tror inte att han tänker på att vi inte har så mycket pengar", svarade Elin. "Som sagt lite naiv".
Innom henne brände hans ord om att hon skulle studera till sjuksköterska. Men det var inte något hon kunde tala om för Signe, hon skulle aldrig förstå. Aldrig förstå det för av längtan som doktorns ord sått djupt inom henne. En längtan som Elin inte riktigt förstod själv heller om hon ska vara ärlig.
Hon ville ju bo här, så nära mor och far som möjligt, och hade aldrig närt någon längtan efter att flytta, tvärtom. Hon älskade sin hembygd och det var här hon ville stanna kvar. Men här gick det inte att studera till sjuksköterska.
Hon skakade på huvudet för att bli av med de irriterande tankarna. Hon ville inte bli sjuksköterska. Hade aldrig ägnat det en tanke innan doktor Nylén nämt det. Hon som skulle gifta sig och leva som fiskarhustru, precis som sin egen mor..
"Nu måste vi skynda oss så att jag inte kommer för sent", sa hon och tryckte ner handtaget på ytterdörren. När de kom ut fick de se militärer marschera förbi på gatan, i riktning mot hamnen. Elin tryckte ena handen mot bröstet vid åsynen av de allvarliga männen.
Från baksidan;
År 1943 hotas den lilla fiskebyn Glemmebecka av de tyska soldaternas närvaro. Var gång Elin ser sin far och sin lillebror ge sig ut med båten knyter det sig i magen. Kommer de att återvända? Och när kommer soldaterna att stiga i land?
Nästan 80 år senare reser den nyskilda Rosalie till stugan i Glemmebecka för fyra veckors efterlängtad semester på egen hand. Men den trasiga relationen till barnen tär på henne och när hon lär känna Kristin, som är hennes raka motsatsen, börjar hon ifrågasätta sina väl i livet.
På vinden hittar Rosalie en dagbok som beskriver ett helt annat liv i Glemmebecka. Men vem är kvinnan som skrivit? Och hur är hon kopplad till Rosalies nyfunna vän Kristin?
Ha en fortsatt trevlig dag!🌳
Kram Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar