"Där vassen viker" av Linda Edgarsson utgiven av Bookmark förlag. Vi får följa den unga Torpardottern Hilda. Älste sonen på gården där hon arbetar, friar till henne, men hon tackar nej. Istället nappar Hilda på erbjudandet om att hjälpa sin faster Anna på gården Sjölund. Anna har skadat sin hand i en olycka, och behöver därför Hildas hjälp. På gården finns också Annas make August, och fostersonen Erik. August dricker för mycket och blir ofta elak mot både människor och djur. Hilda har svårt att tåla honom vilket gör att hon ofta svarar emot. Samtidigt försöker hon undvika sonen Erik som var riktigt elak mot hennes bror när han var barn. Trots motstånd faller Hilda ändå för den unge mannen. Ju längre tiden går ju svårare är det att motstå honom, och snart är Hilda och Erik tillsammans. August tål inte detta, utan överfaller Hilda och tragedin är ett faktum. Snart är Hilda hemma i torparstugan igen, gravid med Eriks barn. Hilda är nu tvungen att gifta sig med grannsonen, för familjens skull. Kommer Hilda någonsin att träffa sin Erik igen?
Ja, detta blir helt klart en av favoritböckerna som jag läst i mars månad. Detta är författarens debutroman och första boken i en serie. Den här historiska kärleksromanen är väldigt välskriven, och jag har njutit av varje mening. Detta är en sådan bok som när man väl börjar läsa, så kan man inte sluta. Historien känns väldigt realistiskt och är så otroligt detaljrik. Jag känner verkligen att författarens vackra språk förflyttar mig till 1800-talets Småland. Författaren beskriver alla karaktärer, miljöer och språket väldigt målande och träffsäkert. Man kan nästan se hur Hilda mjölkar korna och höra när de olika karaktärerna pratar med varandra. Ja, man kan verkligen känna vilka hårda villkor de här människorna levde under, speciellt kvinnorna som var underordnade männen. Boken slutade så otroligt spännande, så jag hoppas verkligen att jag får möjlighet att läsa fortsättningen på bokserien. En väldigt läsvärd bok, som kommer att stanna kvar inom mig länge. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Kapitel 13
Storbyket var någonting som Anna trott att hon kunnat avvakta med till hennes arm hade läkt. Det gick nu inte då det snart inte fanns ett rent hörn på hela Sjölund. Byk var tungt tidskrävande arbete då alla kläder och allt sänglinne skulle tvättas och därför var även gårdens torparkvinnor med och hjälpte till. Tvätten som lagts i lut två dagar tidigare hade gnuggats i varmt lutvatten flera gånger om. Sedan kördes den ned till sjön där den skulle sköljas och klappa med klappträn, sköljas igen och vridas ur.
Hilda stod i sjövattnet med kjolen knuten över knäna. Detta var kvinnogöra och inte en karl syntes till sedan Hans kört tillbaka med hästen. Trotts att det var juni månad var dagen mulen och vattnet kallt så att fingrar och fötter blev stela. Meja klappade ihärdigt ett lakan en bit ifrån henne och Hilda förundrades över styrkan i gumman slag. Anna var inte ens med nere vid sjön utan påstod att Hilda nog kunde hålla i trådarna medan hon påbörjade middagen uppe på gården. Hilda tog ett nytt plaggoch sköljde det medan hon grubblade över hur gammal Meja kunde vara, efter en stund såg hon att det var Eriks vita linneskjorta. Anna hade broderat E.S under skjortans krage och Hilda kom på sig med att stå och känna med fingrarna längs kragen innan hon sänkte den i vattnet. Meja stannade upp i sitt klappade och studerade henne så Hilda drog raskt upp skjortan och började banka på den. Dåre, dåre, dåre.
Hur mycket hon än förebrått sig själv för det som hänt kunde hon inte sluta tänka på hur det hade varit. Hans läppar, smaken av honom, den förbjudna befrielsen hon känns just precis då. Hon hade aldrig kysst en man i hela sitt liv och det hade hon väl egentligen inte nu heller om hon såg till Eriks ålder. Hon grimaserade och blundade. Hur hon än vände och vred på det var han trotts allt bara en pojke, en yngling, medan hon... så mycket äldre. Skjortan for fram och tillbaka i en rasande fart under vattnet medan hon tänkte att hon faktiskt hade ett ansvar, ett vuxenansvar, och det skulle hon ta. Han var dessutom inte vilken pojke som helst, han var fasterns son och Fredriks plågoande.
Baksidestext;
Torpardottern Hilda är en inbunden person, tärd av minnen från barndomen. När hennes faster Anna ber om hjälp på gården Sjölund är det första gången Hilda sätter sin fot där sedan den olycksaliga vinterdagen då hennes far och bror drunknade i sjön.
På Sjölund finns också Annas våldsamme make August, som tittar alltför djupt i flaskan, och deras forsterson Erik. Han, som bara var en pojke sist Hilda såg honom och som hon lovat sig själv att aldrig förlåta det som hände, är nu en ung man.
Nere vid sjön går vassen från gul till grön och i gryningen hörs koltrastens sång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar