"Skambäcken" av Karin Algvik av Lava förlag. Året är 1953 och vi befinner oss på gården Rensby Valla. Två adopterade barn bor på gården tillsammans med det förmögna paret Oskarsson. Linnea är snart vuxen, men älskar att springa runt i skogen. Där får hon lugn och ro. Hon tycker också om att spela piano. Men Linnea börjar närma sig giftasåldern. Hennes adoptivföräldrar vill att hon ska gifta dig med Ingmar i granngården. De ser fram emot ett storslaget bröllop och en sammanslagning av gårdarna. Linnea är dock inte intresserad av ett giftermål med Ingmar, utan hon har fattat tycke för torparen Anders. Där finner hon den värme och kärlek hon längtar efter. Inte ett helt lyckat parti enligt styvföräldrarna. Linnea bär på en hemlighet. Vad skulle hända om hon berättade den? Skulle någon tro henne? Hennes hemlighet och rädsla gör att hon inte kan sova på nätterna. Inte förrän det är över vill säga- det där otäcka. En dag ställs allt på sin spets.
Jag älskar hur författarens gör denna bok till en ljuvlig läsupplevelse. Detta är en berättelse full av svärta och smärta, som utspelar sig på den fina gården Rensby Valla. De två barnen hade roligt och lekte ihop när de var små, men med tiden förändrades allt. Allt är inte som det ska på gården längre. Det är en tung och tankeväckande historia som utvecklar sig. Förr i tiden kunde männen göra som de ville med kvinnorna, och ändå gå fria. De behövde inte känna skam. De behövde inte välja bäcken som sista utväg när skammen blev för stor. De behövde inte tvingas lämna bort sina barn, som ingen ville ha-oäktingarna. Barnen som blev till utanför äktenskapet. En kvinna borde få säga nej och bestämma över sin egen kropp. I dag kommer fortfarande män undan i brist på bevis, men det har ändå blivit lite bättre. Den unga kvinnan i berättelsen blir tillsagd att inte tala om saken när hon ändå väljer att berätta. Hon får kalla handen istället för förståelse. Denna läsvärda och vackra berättelse väcker känslor och tankar. Den får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
24.
Den rödprickiga klänningen vajar i vinden men jag kan inte se om den är vacker. Jag vet att jag ser och hör men kundelika gärna ha varit döv och blind.
Köket är tomt, ingen smutsig disk väntar på bänken. Hela huset är stilla, det enda som hörs är tickande från klockan i hallen. Utan att veta varför vandrar jag från rum till rum. Jag möter ingen, tänker ingenting, känner ingenting när jag går in i salen och sätter mig i soffan. En solstråle som trasslat sig förbi gardinen leker i flyglens lack.
Ett skratt och steg utanför fönstret. Det är Josefina och Britta från Pehrsons gård. De har varit ute med kaffe till karlarna som arbetar med vårsådden. Båda pigorna går utan kappa, och deras bara armar lyser vintervita i eftermiddagssolen. Slingor av Josefinas mörkblonda hår har lossnat från knuten i nacken, i skrattet hon delar med Britta skymtar friska vita tänder.
När pigorna kommer in i köket tar jag min kappa och smyger ut genom stora porten. Mitt huvud är tomt som om det låg kvar på golvet i kyrkan men kroppen vill ut bland träden, vill läka där bäcken spelar i ljusgrönt ljus. Jag klättrar klumpigt upp på jättarnas klippa och lägger mig i mossan som tar emot med ljummen famn. Med slutna ögon lyssnar jag när grenar makligt rör sig mot varandra. Skogen hör min sorg och sluter mig i tröst. Högt över mig drillar en fågel. Jag tänker på min mor, hon som bar mig som en del av sin egen kropp. Innom mig fladdrar någonting till. Det är livslånga jag fått i gåva av henne, hon som alltid är nära. Här, i min skog, finns hon.
Mor Astrid har aldrig berättat om min andra mor. Kanske vet hon ingenting, kanske vill hon glömma att hon aldrig fick bära sitt eget barn. Ändå har jag alltid vetat att kvinnan som bar mig tvingades att lämna bort mig eftersom där inte fanns någon far. Hon fick ensam bära både ansvar och skam medan mannen gick fri.
Baksidestext;
"Den som tog min kropp behöver inte vara rädd. Han behöver inte välja bäcken."
På julafton 1935 föds Linnea, oäktingen som ingen får veta om. Efter bara fyra år på barnhem adopteras hon av det förmögna paret Oskarsson och så blir barnhemsflickan fina fröken på gården Rensby Valla.
Året är 1953. Linnea är giftasvuxen och bygden förväntar sig ett storslaget bröllop med Ingmar i granngården. Hon måste göra ett val. Böja sig för kraven eller gå emot din inflytelserika far. O h vad ska hon göra med hemligheten?
I Linneas skog porlar bäcken som ett skrattande barn. I mjuka mossan får hon vila och ro. Men när skammen blir för tung lockas Linnea ner mot kröken och det svarta vattnet som kan gömma en hemlighet. Och släcka ett liv.
Skambäcken är en historia om fördomar och skam, om saknad och utsatthet. Lika mycket är det en berättelse om bänskap och kärlek, om ett slitet piano och en skog som tröstar den som sörjer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar