"Doktorns döttrar del 1-Glädje och sorg" av Marianne MacDonald, utgiven av Boknöje förlag. Året är 1853 och vi befinner oss i Christiania i Norge. Där bor Amalie, nitton år, och hennes familj. Amalies far arbetar som läkare i staden. Amalie är förälskad och ser fram emot förlovningen med den stiliga Tobias Eide. Men så bryter det ut kolera i staden, och den sprider sig som en löpeld i fattigkvarteren. Men det dröjer inte länge innan även de privilegierade blir drabbade. Sommaren är het och obarmhärtig. En morgon blir Amalie väckt av sin tjänsteflicka Gerda. De är tvugna att packa kläder och bege sig ut på landet. Amelia förstår snart att något inte står rätt till. Varför kommer inte hennes far? Det visar sig att även han är drabbad av sjukdomen. Det leder till att Amalie beger sig tillbaka in till staden, för att försöka hjälpa honom. Fadern går tyvärr inte att rädda och när han dör av sjukdomen, blir inget mer sig likt för familjen Hartmann.
Detta är den första delen i en historisk serie om doktorns döttrar. I den här första delen drabbas Christiania av en kolera epidemi. Ja, det är aldrig kul när en epidemi drabbar oss människor. I det här kolera utbrottet dog hela familjer ut. Det är kusligt då de inte känner till något som kan bota sjukdomen, utan bara får acceptera att det inte finns något botemedel. (Rent vatten och tvål). De har inte heller kunskap om hur sjukdomen sprids. (Kontaminerat vatten och mat såsom fisk och skaldjur). Det får mig faktiskt att bli ödmjuk över den kunskap vi har om sjukdomar idag. Många går att bota och lindra. Den här typen av historiska romaner gillar jag verkligen. Boken är lättläst och spännande. Författaren kan historia och får berättelsen att känns trovärdig. Det är tur att vi har ett mer jämlikt samhälle idag. På den tiden bestämde männen allt och Amalies familj blir ganska handikappade utan sin far, eller någon annan manlig släkting. Amalie gör dock sitt bästa för att reda ut sin fars affärer. Hoppas få läsa en fortsättning på serien. Denna spännande roman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
4
Det var tre dagar sedan balen. Solen lyste in genom de höga, spröjsade fönstren på doktor Hartmanns kontor. Ljuset träffade dansande dammtussar, fick den persiska mattan att glöda och landade tillslut på det vita skelett som stod i det ena hörnet. Det sken nästan som en lampa i det skarpa solljuset.
Amalie satt vid ett bord bredvid skelettet och arbetade sig igenom sin fars korrespondens. Han fick många brev, men hade inte mycket tid att svara. Efter hand som Amalie hade växt till sig, hade hon blivit en slags sekreterare för honom. Vissa delar av pappersarbetet höll han för sig själv: Hon fick inte se noteringarna han gjorde om patienterna, och hon visste att han själv skötte räkenskaperna, det var sådant han inte ville belasta vare sig henne eller hennes mor med.
Hon höll så mycket ordning hon kunde. Av erfarenhet visste hon att om hon inte höll ordning på avtal och annat, skulle det inte dröja länge förrän hennes far glömde eller förbisåg något viktigt.
-Fru Anker ber om nytt besök så snart som möjligt, sa hon och sneglade mot sin far. Han satt försjunken i böcker och uppsatser samtidigt, precis som han brukade, med en djup rynka i pannan.
-Ska jag skriva till henne och säga att du inte har möjlighet förrän om tre-fyra veckor? Du har redan många besök de kommande veckorna.
-Hm? Han tittade upp, och det tog ett ögonblick innan han lyckades koncentrera sig på hennes fråga. Så log han lite spjuveraktigt.
-Men är det inte lite elakt?
-Du är en upptagen man, svarade Amalie bestämt.
Baksidestext;
EN DRÖM ATT KÄMPA FÖR. EN DRÖM ATT DÖ FÖR. EN DRÖM SOM VILL FÖRENA I TRO, HOPP OCH KÄRLEK.
Christiania, 1853
Det är en het, varm sommar i huvudstaden. Amalie Hartmann är nitton år gammal och förälskad. Hon hoppades att den välbärgade och stilige rikemanssonen Tobias Eide skulle fria.
Så vände han sig om, och deras blickar möttes. Amalie kippade efter andan. Det var som om tiden stod stilla några sekunder, så höjde han sitt glas till hälsning. Han tog en djup klunk, utan att släppa henne med blicken. Så blinkade han retsamt mot henne, och hon tittade snabbt bort. Rodnaden steg på kindena. Hade någon sett dem?
Men Amalie hade en hemlig dröm: Hon ville bli läkare. Men det var en omöjlig dröm, och istället hjälper hon sin far, doktor Hartmann, så mycket hon kan. Så bryter det ut kolera i staden och till skillnad från tidigare år drabbar den även borgerskapet. Världen så som Amalie känner den, håller på att falla samman...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar