"Han köpte min tystnad" av Mimmi Kovacevic berättad för Charlotte Sirc. Utgiven av Ordberoende förlag. I den här boken berättar Mimmi sin hemska historia, som ett av de barn som blir utsatt för sexuella övergrepp av en vuxen person. Något ett barn aldrig skulle behöva utstå, men som förekommer över hela världen. Övergreppen började tidigt när hon var helt liten, bara fyra år gammal, och fortsatte tills hennes pojkvän övertalade henne att berätta. Hon var då femton år gammal. Förövaren köpte hennes tystnad med att normalisera det han gjorde "Alla pappor gör så här med sina barn". Han använde även hot, och senare med saker han köpte åt henne. Det är otäckt hur en förövare kan manipulera sin omgivning att tro att han är snäll och omtänksam. Trots att han även utsatte mamman för psykisk och fysisk misshandel. Mimmis barndom blev förstörd av ett ondskefullt odjur. Och vad fick han tillslut för straff? Långt ifrån det han verkligen förtjänade. Mimmis tillvaro var som en mardröm, straffet Jim fick var inte tillräckligt. Där tycker jag att samhället verkligen brister.
Det är en extra tung läsning, eftersom det är en sjävbiografisk berättelse. Men även så viktig. Alla som arbetar med barn borde läsa den. Man får många tankar och känslor när man läser. Man blir ledsen, arg och illa berörd av Mimmis berättelse. Men samtidigt kan jag inte låta bli att beundra modet hos denna kvinna, för att hon vågar berätta och dela med sig av sina erfarenheter. Hon är också modig för att hon vågade konfrontera förövaren till slut, för att kunna gå vidare. Det tror jag inte alla vågar. Det måste också vara svårt att möta ett dömande samhälle, som Mimmi gjorde när hon tillslut vågade att berätta. Det är tragisk att ingen vuxen såg. Att ingen vuxen förstod. Samhället måste bli bättre på att se dessa barn. Mimmis tankar och känslor beskrivs på ett realistiskt sätt, och man förstår verkligen hur dåligt hon mår på grund av övergreppen. Vi får också inblick hur övergreppen påverkade henne även i vuxen ålder. Denna bok lämnar ingen oberörd. Denna sorgliga berättelse får ❤❤❤❤❤/5.
Ett utdrag ur boken;
Jag lärde känna en tjej i Blåkulla som hette Ivonn. Hennes familj var romer och de bodde i samma hus som Jim. Vi hängde ofta ute på gården och pratade om livets alla mysterier. Jag älskade hennes långa hår och hon blev en av mina trygga punkter. Vi pratade ofta om hennes syster som hade missbruksproblem. Nu hade hon förlorat vårdnaden om sina barn för att hon skulle in på behandlingshem för drogmissbruk. Själv nämnde jag inte ett ljud vad jag gick igenom.
Ibland hängde Ivonns kusin med oss. Han var i vår ålder och jag gillade honom. Han var snygg med sin mörka hy och stora bruna ögon. Kläderna var så fina och han hade alltid en stylad, snygg frisyr. Ivonns mamma var också gullig men jag stannade aldrig kvar där på middag, då hade jag behövt be Jim om lov. Varför han hade så hårda regler kunde Ivonn inte förstå. Så var det ju inte hos min mamma.
En fredag skulle jag och Ivonn gå på disco. Hennes kusin skulle också med och jag ville så gärna gå men vågade inte fråga Jim. Det tog emot eftersom det skulle bli tjafs och bråk. Tillslut frågade jag ändå och Jim så såklart nej. Efter maten var det vår tid och den var orubblig. Av någon anledning fortsatte jag att tjata men han så nej igen. Men jag gav mig inte och till slut gick han med på att jag skulle få gå. Men naturligtvis inte utan förbehåll.
"Jag vill att du är hemma klockan tio", sa han och jag visste att jag inte hade något att säga emot. Jag visste exakt hur långt jag kunde gå och nu när han hade jämkat var det min tur att vara snäll. "Är du inte hemma då, så kommer jag och hämtar dig." Det tvivlade jag inte en sekund på att han skulle göra. Hela min värld blev så skev. Jag var tretton år och fick knappt gå på skoldisco. Att ha sex med en trettiotvåårig man varje kväll var däremot en självklarhet.
Att gå hem till kompisar kom inte på tal. Minsta risk för att jag skulle skvallra måste undanröjas. Jag skulle alltid hålla mig i närheten och fick absolut inte ta hem någon kompis. Det ville jag inte heller, för då skulle de se att Jim bara hade ett sovrum och en säng. Det tänkte jag inte utsätta mig för. Vår jag ute på gården med kompisar skulle jag vara hemma senast klockan tio och vad skulle hända sedan visste jag mycket väl. Ångesten när klockan närmade sig tio går inte att beskriva. Jag var som ett lamm på väg till slakt. Hjärnan stängde av och jag rörde mig som en robot, ett tomt skal som fjärrstyrdes av Jim. När jag gick sa jag bara att jag var tvungen att gå till Jim, aldrig att jag skulle hem. Jims lägenhet var inte mitt hem. Det var ett fängelse.
Från baksidan;
Det här är min berättelse, om barnet som ingen såg, om vuxna som blundade och ett samhälle som inte ingrep. Jag ser inte mig själv som offer utan som en överlevare, ett måste för att kunna gå vidare.
Som vuxen får Mimmi veta att hennes styvfar ligger för döden. Senast de sågs var i rätten, när han stod åtalad för att ha utnyttjat henne sexuellt under uppväxten. Men trots att Mimmi till slut vågar berätta om övergreppen känner hon sig inte fri. Hon bestämmer sig för att konfrontera sin förövare på dödsbädden, ett beslut som blir avgörande för Mimmis fortsätta liv.
Det här är en sann berättelse som vittnar om de djupa spår sexuella övergrepp lämnar hos ett barn, men det är också ett starkt och hoppfullt vittnesmål från en kvinna som vägrar acceptera sitt öde, och om kraften i att kunna förlåta och gå vidare.
Ha en fortsatt trevlig dag!
Kram Nina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar