"Brev från en vampyr" av Tobias Widberg utgiven av Vistoförlag. Bokrecension; I den här boken lär vi känna William, som är sexton år gammal. Han har levt ett ganska ensamt liv, medan hans föräldrar mest har jobbat utomlands. När han var liten fick han följa med när de arbetade, men numera väljer han att stanna hemma i stället. Han har fått klara sig själv de senaste åren. Vilken tur att han har sina två goda vänner, Nova och Adam. De gillar att se på film tillsammans. En dag får han ett brev. Ett brev som han verkligen inte ville ha. Han har nämligen blivit bjuden till greve Lazbors årliga bal. Greven bor i stadens slott, och han är dessutom vampyr. William vet att vampyren får blod från sjukhuset, som det är meningen att han ska äta. Men William har mardrömmar om vampyren, vilket får honom att tro att vampyren inte är så vänlig som alla tror. Dessutom vet han att människor i många år dött under oklara omständigheter. Många av dem har dessutom varit tömda på blod. Speciellt människor som har tackat nej till att komma på den årliga balen. Han måste därför leta efter bevis mot greven, för att kunna sätta dit honom. Vi får nu följa de tre vännernas sökande efter sanningen. Men ska de lyckas hitta bevis mot greven innan balen går av stapeln?
Detta är en bok för den lite yngre läsarskaran, men jag gillar att läsa om vampyrer, så jag tyckte ändå att jag hade glädje av att läsa den här boken. Men egentligen blev jag lite rädd, och vågade inte riktigt somna efter att ha läst några kapitel ur boken på kvällen. I den här boken är vampyren verkligen varken ovanligt stilig eller snäll. Tvärt om är han ganska ruskig och skrämmande. Nu förtiden tycks vampyrerna mest bli beskrivna som en romantisk varelse, som man ska bli förälskad i. Men är en vampyr egentligen inte ett monster? Den här vampyren, Lazbor, är i alla fall det. Författarens beskrivning av denna vampyren gjorde den här berättelsen väldigt realistisk. Boken påminner mig lite om Bram Stokers "Dracula", som gav mig samma känsla av rädsla, när jag läste den som tonåring. Vi får följa William och hans kamrater under sommaren, medan de letar efter bevis som kan fälla vampyren Lazbor. Jag funderade medan jag läste på hur det skulle gå för William och hans vänner, då vampyren ganska omgående kommer underfull med att han är bevakad. Jag gillade verkligen att vampyren inte är så där gullig och söt. Det är också kul att bokens handling utspelar sig i Sverige. Jag ger därför boken ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Kapitel 8
Tringbyhamn var ett gammalt fiskesamhälle längs den svenska västkusten. Staden var väl egentligen som vilken liten kuststad som helst, om än en gnutta isolerad från resten av landet. Den bestod både av en bit fastland och av en liten ö. Ön och fastlandet skildes åt av en knapp kilometer vatten, men efter ön fortsatte havet mil efter mil.
Havet var också en stor anledning till att människor försvunnit där. Många av invånarna var fiskare och levde av vad havet hade att erbjuda. Därför befann de sig ute till havs även i de tuffaste av förhållanden. Och väderförhållandena kunde vara riktigt tuffa här. Så det var inte så konstigt att det inträffade många olyckor. Fler olyckor än på andra ställen. Det var ju knappast någonting man kunde anklaga en vampyr för.
Stadsdelen på fastlandet bestod av ett litet centrum uppe på en höjd omringat av både lägenheter och villaområden, en liten sjö och sedan skog. Skogen omringade dem och bredde ut sig över stora ytor åt alla håll. Ner mot havet gick det två vägar som åt var sitt håll ringlade in resterande delen av samhället. De möttes igen vid det stora centrumet och hamnen. Från fastlandets hamn tog man Tringbyhamnfärjan över till ön och stora hamnen. Stora hamnen var nuförtiden mindre än den på fastlandet men namnet levde kvar sedan den tiden då den varit störst.
Ön bestod egentligen av två öar med en liten bro som förenade dem. Det var på den mindre av öarna som flest personer bodde och på den större fanns stora hamnen, affärer och rökeriet. Det var även på öns stora del som Zawodzki slott stod och greve Lazbor Zawodzki bodde.
Det fanns två sätt att ta sig till och från Tringbyhamn - med båt eller bil via norra och södra vägen som gick längs kusten. Oavsett vilken väg man valde så var det långt till nästa samhälle. Staden låg väldigt avsides, skild från resten av världen. På ena sidan stora mängder skog och på den andra av ett helt hav.
Nuförtiden var den vanligaste vägen in och ut ur staden att åka bil. Förr var det många båtar som kom hit för att skeppa både varor och människor men eftersom det var närmare att ta sig till andra hamnar, i andra fiskesamhälle, kom det inte hit lika många båtar längre. Nu var det nästan uteslutande de likala fiskebåtarna som lade till i de båda hamnarna. Och färjan som gick däremellan så klart. Avskildheten bidrog dock till att det kom förvånansvärt många turister. De lockades av skogen och havet. Av lugnet och tystnaden. Säkert lockades även en och en annan turist hit av historierna om vad som bodde i den lilla staden. För vem var inte nyfiken på en bra spökhistoria.
Baksidestext;
Vad skulle du göra om du delade en stad med en vampyr?
Den frågan har sextonåring William inte funderat speciellt mycket på. Kanske är det som de flesta i det lilla fiskesamhället tror, greve Lazbor är en vänlig vampyr som får din föda levererad till sig från stadens sjukhus. Även om Williams mardrömmar säger honom något annat.
Men när William en dag får inbjudan till Lazbors årliga bal vänds allt upp och ner. William vill verkligen inte gå dit, men vad händer om han tackar nej? De få personer som gjort det tidigare har dött under oklara omständigheter...
Nej, för att slippa gå är han tvungen att bevisa för alla att vampyren inte är så oskyldig som han verkar. Men han har bara sommaren på sig innan balen äger rum.
Värkar min typ Av bok
SvaraRadera