"Skuggriket 1- Nattkrigaren" av Sabine Mickelsson utgiven av Seraf förlag. Bokrecension; Ända sedan Ella höll på att drunkna som barn, har hon kunnat se dem- skuggorna. Det har gjort att omgivningen trott att hon har en psykisk sjukdom och hon har åkt in och ut på psyket, under många år, för att prova ut nya mediciner. Men är verkligen Ella galen? Ella blir ännu en gång utskriven, med en ny medicin. Hon får bo hos sin gammelfaster, Sibylla, denna gången. Ella träffar av en tillfällighet Quinn, eller Bi som hans vänner kallar honom. Han är en av de som kommer från skuggriket, och när Ellas gammelfaster dör av en smitta som sprids på grund av Nattkrigaren Keilan, bestämmer Ella och Bi för att på något sätt stoppa honom. Vi får nu följa med Ella och Bi ner till Skuggriket, en annorlunda värld djupt nere i underjorden. Men gammelfaster har varnat Ella för skuggfolket, så kan Ella verkligen lita på Bi? Och vad händer när de kommer allt närmare varandra? Ska Ella och Bi lyckas hitta bevis för Keilans planer att förgifta jordborna och ta över tronen? Följ med på ett rafflande äventyr nere i underjorden- i skuggfolkets rike.
Denna värld som författaren har fabulerat ihop är magisk och spännande. Boken är välskriven och jag gillar att författaren har förmåga att sluta varje kapitel, så spännande, att man bara vill fortsätta att läsa nästa kapitel. Boken fångar mig från första sidan och har ett bra driv, så jag varnar för sträckläsning. Jag hade åtminstone svårt att lägga boken ifrån mig. Dessutom är författarens miljöbeskrivningar samt karaktärsbeskrivningar båda magiskt tillika vackert, samt målande beskrivna. Om denna platsen hade funnits hade jag gärna besökt den och alla spännande karaktärer. Jag hade velat se allt, och lära känna dem alla. Allt är inbakat i ett riktigt spännande äventyr och en kamp mellan det onda och det goda. Vi lär känna huvudpersonen, Ella. Hennes tankar och känslor presenteras på ett fint sätt. Vi bjuds in i hennes tankar om hur det kan kännas, när man tror man är psykiskt sjuk. När andra säger att det man ser, inte finns i verkligheten, och hur skrämmande det kan kännas. För Ella ser ju skuggfolket klart och tydligt, även om ingen annan gör det. Även Ellas sorg över att förlorat dem hon älskar, är inbakat i berättelsen. Jag läser mer än gärna mer av författaren. Jag längtar redan efter fortsättningen på denna spännande fantasyroman. Denna fint förpackade bok får ♥️♥️♥️♥️♥️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
20
Jag har inga ord för det jag ser, eller för vad jag känner. Sinnena bränner av alla intryck. Det är som att befinna sig inuti en bikupa, en jättelik grotta full av hål där hundratals tunnlar slutar i kopparröda balkonger och trappor i ett kaotiskt mönster, högt och lågt om vartannat. Den bortre väggen går inte att urskilja, om det ens finns någon. Horisonten är dold av ett gyllene dis.
I mitten av grottan reser sig vad som måste vara kungens slott. Byggnaden är hög och bred, och tycks vara gjord av tvinnade trädrötter. Är det ett träd? Nej, det kan bäl ändå inte vara möjligt? Rötterna bildar sinnrika mönster, likt symbolerna på guldkarmen vid ytterporten: skuggorna, växter och djur. Mer kan jag inte urskilja på det här avståndet.
Runtomkring slottet sträcker sig en brant sluttning full av olikstora etager, vissa bildar stadsdelar medan andra ser ut att vara trädgårdar och jag upptäcker åtminstone tre torg. Den största plattformen försvinner i fjärran och slutar i en jätteskugga.
"Vad är det där?" frågar jag och pekar.
Bi kisar mot det mjuka ljuset.
"Vilket? Palatset?"
"Nej, till vänster."
"Det där", Bi lutar sig närmare så att jag omsluts av hans citrusdoft, "är Kopparormens temprlområde."
En kyrka? Ja, självklart måste det finnas någon typ av religion också bland skuggfolket, när vi människor har ett överflöd av sådana. Men jag vet inte om jag gillsr namnet.
"Finns det ormar här?"
"Ja, men bara vid templet. Du behöver inte vara rädd".
Jag sträcker på nacken.
"Jag är inte rädd."
Jag är bara överväldigad. Hur kunde Sibylla bo här? Saknade hon aldrig solen, vinden, havet eller himlens oändlighet. Sent omsider förstår jag hur olika vi är, skuggfolk och jordfolk. Det är dom att landa på en annan planet.
Jag böjer mig över räcket och Bis fingrar greppar min armbåge.
"Akta så att du inte faller."
Men jag har inte tid gör hans varningar. Jag vill förstå. Se mer. Varför är allting kopparrött, alla byggnader, alla vägar, allt utom palatset? Varifrån kommer dofterna? Jag sluter ögonen. Syrligt äpple från trädgårdarna, blandade kryddor från torgen och en svag stank av avskräde från gränderna mellan husen.
Baksidetext;
Efter att ha varit nära att drunkna som barn börjar Ella se skuggvarelser, vilket slutar med att hon hamnar på en psykiatrisk avdelning. När hon äntligen blir utskriven har hon ingen att ty sig till förutom sin gammelfaster.
Men det dröjer inte länge innan skuggorna dyker upp igen och Ella upptäcker att det finns en värld bortom hennes egen...En värld som hotar människornas existens.
När allt rasar samman omkring henne bestämmer sig Ella för att lämna gammelfasters gård och jaga rätt på den som ligger bakom allt elände. Men vem kan hon egentligen lita på i Skuggriket?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar