lördag 23 juli 2022

Soluppgång över strandpromenaden

"Soluppgång över strandpromenaden" av Jenny Colgan, utgiven av Norstedts förlag. I denna boken får vi återse Polly och hennes familj på den lilla ön. Vi får också följa Marisa som har svår agorafobi. Hon blir uppsagd från rummet hon hyr, och tvingas flytta till den lilla tidvattenön Mount Polbearne. Där kan hon jobba hemifrån som registrator och få sina livsmedelsvaror skickade till sig. Hon isolerar sig och träffar inte någon, förutom sin mormor, via Skype, då hennes mormor bor i Italien. Hennes granne är en pianospelande ryss som spelar I stort sett dygnet runt. Han är samtidigt pianolärare och har lektioner i sitt hem. Marisa har svårt att klara av oljudet. Hon ber honom sluta spela på kvällarna åtminstonde. Hennes mormor uppmanar henne att börja laga riktig mat igen och skickar läckerheter från Italien. När en svår storm drabbar den lilla ön, beslutar Marisa sig för att hjälpa till. Det enda hon kan göra är att förse de kämpande byborna med mat. Snart har den fina gemenskapen i byn dämpat hennes ångest och Marisa och hennes nyfunna vän Polly, börjar laga pizzor i det lilla bageriet.

Jag bara älskar Jenny Colgans välskrivna feelgood romaner. Hon väver in sorg, allvar och kärlek på ett fint sätt i sina berättelser. Huvudpersonen lider av svår psykisk ohälsa, och författaren beskriver Marisas tankar och känslor på ett trovärdigt sätt. I den lilla byn råder en härlig gemenskap och när det behövs hjälps man åt. Precis som de böcker jag läst av Jenny Colgan förut, beskriver hon sina karaktärer med sin speciella kärlek och värme. Karaktärerna beskrivs på ett fint och målande sätt, och jag blir speciellt förälskad i Pollys härliga och livliga tvillingar, och den lilla gulliga lunnefågeln, Neil. Jag uppskattar också de fina miljöbeskrivningarna och snålvattnet rinner till då Marisa lagar sina italienska maträtter. Man kan nästan känna doften av hemlagad mat. Man får en väldigt mysig läsupplevelse och boken är lätt att sträckläsa. Boken passar fint i hängmattan, på stranden eller en regning eftermiddag i sommarstugan. Jag tror denna boken platsar bland mina bok favoriter, och får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Vinden utanför började bli sval och hon gick för att stänga balkongdörren. När hon gjorde det märkte hon att han stod ute på sin egen balkong, skild från henne av bara försvinner ett avstånd emellan och ett tvärbrant stup ner för klippsidan.

Utsikten var otroligt vacker när man tittar rakt ut mot havet, men ganska oroande när man tittade ner. 

Han rökte en av de där starkt luktade cigarillerna. Han dolde den genast när han fick syn på henne.  

"Är det här också dåligt?" sa han utan att le.

"Nej, det går bra", sa Marisa blygt. Han nickade stelt. Hon tittade bort mot spisen. 

"Det luktar mycket gott", sa han, just när hon gick mot dörren. Hon blinkade snabbt, försökte dämpa panikreaktionen.  

"Det är bara middag."

"Åh, middag."

"Har du ingen middag?"

"Jag har middag. Den luktar inte gott, som din."

Något i henne veknade-kanske berodde det på att hon slapp gå ut och det faktum att han inte verkade fullt så skrämmande när det var ett långt fall mellan dem. 

"Nehej", sa hon och undrade om hon skulle våga. Men han verkade inte arg längre. Bara hungrig. 

Hon tänkte på vad Anita hade sagt, och vad Nonna skulle säga. 

"Vill du ha en tallrik?" 

Han tänkte på saken en kort stund. Hans smala mörka ögon såg allvarliga ut, som om det här var en mycket komplicerad fråga. Tillslut kom han fram till något. 

"Jag kan inte ta din mat."

"Jag har så det räcker. Ge mig en tallrik."

"Hur ska du få mat på min tallrik därifrån?" 

Båda tittade på mellanrummet. 

"Kastar du spagetti? Det är stor risk."

"Hur visste du att det var spagetti?"

"Jag hör den rullar över. Den rullar över."

Marisa såg sig omkring. Den rullade faktiskt över- kokade över, var det förståss han menade-och med en snabb flämtning sprang hon dit för att rädda den. Hon hittade inget durkslag någon stans och ropade:durkslag!"

"Vad är det?" 

"Grej...med hål...sil...vatten...pasta...", ropade hon andfådd tills ett durkslag till sist kom flygande över till hennes balkong och hon sprang dit och hämtade det. Hans durkslag var himmelsblått. De här husen var absurt färgkordinerade. Jamen, nu måste hon i alla fall bjuda honom. 

Hon hällde av pastan och rörde ihop den med den lätta vitlöks doftande pastascuitta-såsen i kastrullen och tog snabbt fram en påse ruccolasallad. Hon fyllde en tallrik och hälde upp ett glas vin och bar försiktigt ut det till balkongen. 

"Aha, sa Alexi upprymt och sträckte sina långa björnramar över barriären för att ta emot det. Otroligt nog nådde han.  

Från baksidan;

MARISA ROSSO KAN INTE FÖRSTÅ hur andra kan gå vidare med sina liv så snabbt, när hon fortfarande kämpar med sorgen efter hennes älskade morfar. Att förlora en morförälder borde ju vara det mest naturliga i världen, så varför tar hon det så hårt?

Hon tar sin tillflykt till den lilla tidvattenön Mount Polbearne, vid foten av Cornwall. Hon behöver vara ifred och tänker enbart ägna sig åt jobbet som registrator. Samtidigt som hon hanterar andras födslar, bröllop, och dödsfall, isolerar hon sig allt mer från människorna omkring henne. 

Men att bli lämnad i fred visar sig inte vara det lättaste. Kan den ljuvliga gemenskapen i det lilla samhället, hjälpa Marisa tillbaka till glädjen, där på den lilla ön vid världens ände.  


Ha en fortsatt trevlig dag!🍹

Kramizar Nina 

4 kommentarer:

  1. feel - good är inte min tekopp. men ska jag läsa något i den genren så ligger Jenny Colgan bra till

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ok, jo jag tycker hennes böcker är bra och speciella.

      Radera
  2. läser denna just nu, tilltalande ömiljö

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo den är tilltalande och en väldigt bra bok

      Radera

Miniatyrerna

"Miniatyrerna" av Eva Ullerud utgiven av  Whip media förlag . Bokrecension; Det går inte så bra för leksaksaffären som Gunnar ha...