"När man håller andan-En berättelse om sorg och skuld" av Anna-Karin Kask utgiven av Hoi förlag. Ja, när man läser möter man många livsöden. Detta är en naken och utlämnande berättelse om sorg. Författaren förlorarade en sambo i unga år i en tragisk bilolycka, och här berättar hon sin resa. Vi får följa författaren hur det kändes då, och hur sorgen och skulden fortfarande formar hennes liv, trettio år senare. Hon frågar sig hur man säger förlåt till någon som har dött. Författaren beskriver på ett fint den skuld man kan känna av att vara den som överlever, och den skuld man kan känna när man råkat uttala en enda fel mening sagt i affekt. Den mening man tänker är orsaken till att den man älskar inte finns mer. Det är svårt att sätta ord på alla de känslor som man har. Författaren lyckas förmedla sin sorg, skuldkänslorna och chocken hon kände när sambon omkom, på ett rakt och ärligt sätt. Hur svårt det också kan vara att förklara för ett litet barn, att pappa inte kommer hem mer. Hon beskriver omgivningens reaktioner och de som tycker att livet måste gå vidare. De som drar sig undan den som har sorg, och inte orkar vara en del av den. Upptagna av sina egna liv. Det som gjorde mig upprörd var hur svärföräldrarna gjorde mot henne. De tog ifrån hennes få minnessaker, hon hade av sambon. Både kläder, husgeråd, smycken mm, tyckte de att de hade rätt att ta. Så fult gjort. Många tycker att sorgen borde gå över med tiden. Tyvärr gör den inte alltid det. Denna boken är väldigt läsvärd tycker jag. Denna tankeväckande bok får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favorit ställe ur boken;
Nu
Det jag aldrig fick sagt
HUR KAN JAG förklara för dig att hela mitt väsen på en bråkdels sekund förstod och kände till det jag ännu inte visste? Hur kan jag berätta om det som är ordlöst? Om sorg som ringlar genom tid och rum. Hur kan jag berätta om skuld? Jag sa en gång att jag skulle skriva den vackraste kärlekssången till dig. Minns du? Du frågade emellanåt: "När ska du skriva den där sången jag skulle få?"
"Snart", svarade jag.
Jag hann aldrig skriva den. Döden kom emellan. Strängarna brast, tonerna klingade ut och rytmen stannade av. Varför, varför, varför? viskar, ropar, skriker mitt hjärta, mitt förnuft. Sorgen har inga ord eller snarare alltför många ord. Sorgen har ingen melodi och likväl skälver den i den vackraste klanger. Orden jag burit, bävat för, vyssat och ältat ska jag nu sätta på pränt. Jag måste tillbaka för att ta mig framåt. Allt började med den där förbannade morgonen. Livet skiftade färg och riktning. Allt slutade och började med att du tog ditt sista andetag. Det här är min kärlekssång.
Min sorgearia.
Baksidestext;
Hur kan jag förklara för dig att hela mitt väsen på en bråkdel sekund förstod och kände till det jag ännu inte visste? Hur kan jag berätta om det som är ordlöst? Om sorg som ringlar sig genom tid och rymd? Hur kan jag berätta om skuld?
En dag går Karins sambo ut genom dörren. Han återvänder aldrig- en ofattbar olycka tar hans liv. Ensam kvar blir Karin med deras lille son.
Trettio år senare finns skuldkänslorna fortfarande där. Genom samtal med den döde bearbetar hon det som hände. Hon ser tillbaka på den chockartade sorgen, på svärföräldrarnas reaktion och på dem som tyckte att livet måste levas vidare.
Då och nu vävs samman, skulden och sorgen löper som en röd tråd genom alla åren som pssserat. Hur säger man förlåt till någon som har dött, och finns det ett slut på sorgen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar