Det finns en sorts tyst sorg som många bär på, men sällan pratar om.
Den där känslan av att alltid stå lite vid sidan av. Att inte vara den som blir tillfrågad först. Inte den som någon tänker på när grupper formas, eller fester planeras, eller samtal förs.
Att känna sig som ett tredje hjul, som någon som råkar vara där – men inte riktigt hör dit.
Jag tror vi är många som vet hur det känns.
Att bli vald sist på gympan.
Att inte få vara med i samtalet.
Att sitta tyst vid bordet och låtsas att man inte bryr sig.
Att gå hem med en klump i magen och undra vad man gör för fel.
Det gör något med en.
Självförtroendet krymper. Självbilden suddas ut.
Och man börjar tro på den lögn som smyger sig in: att man inte räcker till.
Men vet du?
Det är inte du som är fel.
Det är inte ditt hjärta som är för mycket – det är deras blickar som är för små.
Du har en plats här.
Du har ett värde som inte avgörs av andras val.
Du bär en egen lyskraft, även om den inte alltid blir sedd direkt.
Och du förtjänar att få vara med – på riktigt. ❤️
Till dig som känt dig ensam: Jag ser dig. Jag känner med dig. Och jag hoppas att du snart får känna värmen från någon som säger:
“Jag är glad att just du är här.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar