"De avhuggna, de räddade" av Elisabeth Wolpert, utgiven av Lava förlag. Detta är en berättelse om författarens föräldrar. Vi får följa juden Davids (Thadeuz) berättelse om hur det var att vara jude under andra världskriget. Författarens mamma ville inte berätta så mycket, så det är mest pappans berättelse vi får ta del av. David har beskrivit de fasor judarna fick utstå, och allt det han har bevittnat. Från krigets första dag till slutet, får vi ta del av hans och familjens öde under andra världskriget. Allt om skräcken, oron, sorgen, svälten, depressionen och sjukdommarna. Och om hur man gör allt för att överleva. David, var som sagt en av överlevarna, men många i hans familj dog, och när kriget var slut fanns inte många kvar. Bara David och hans mamma. Genom att skaffa sig falska id-handlingar och ha en enorm tur, lyckades David och hans mamma överleva till krigets slut. Givetvis inte utan psykiska och fysiska men.
Detta är en dokumentär berättelse baserad på ögonvittnesskildringar gjorda av författarens föräldrar om andra världskrigets fasor. Det är fruktansvärda berättelser och händelser vi får ta del av. Hur de ibland svalt, och led när någon i familjen hade blivit fångatagna eller dödade. Det fanns också hjältar som försökte hjälpa judarna på olika sätt. Motståndsrörelsen. Man fick passa sig väldigt noga för att uttrycka sina känslor, då en fel min, t ex av avsky eller en blick på fel person, kunde resultera att man åkte fast och blev dödad. Rena och ondskefulla avrättningar där tyskarna helt enkelt sköt den dödsdömda i huvudet, eller i ryggen om den försökte fly. Boken är tankeväckande och lämnar mig en känsla av sorg, för alla de som dog, och dör i krig idag. Har vi inte lärt oss ännu? En väldigt viktig bok alla borde läsa. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Muren
Flyktdagen började närma sig, men David hade ännu inte listat ut flyktvägen. Att fly genom den stora bevakade ingången var uteslutet. Att avvika från ett arbete utanför ghettot, i tyskarnas regi, var kanske omöjligt men mycket farligt.
David hade gått ut ur ghettot några gånger, på arbete för tyskarna. Det var inte alltför fysiskt tungt och man fick bra med mat, inget våld hade förekommit. Det hade varit skönt att få komma ut ur ghettot en stund. Han hade spanat efter flyktvägar men bedömt det för riskabelt-judarna arbetade under vakenhet från tyskarna hela tiden. Han hade hört om människor som försökt fly under dessa arbeten men blivit skjutna.
David fortsatte att promenera omkring i ghettot och studera muren som tyskarna byggt, för att avskilja en judisk del av staden. Han såg att muren var välbevakad på vissa ställen men inte alla. Ibland gick muren genom bakgårdar, och ibland hade muren ingen taggtråd ovanpå. Det var nästan som om det var en fälla-att man skulle vilja klättra över där. Muren bevakades vid bakgårdarna av en judisk vaktstyrka och David visste att den vaktstyrkan var omöjlig att muta.
Muren var dock för hög för honom att klättra upp på. Han fortsatte att promenera omkring och spana. Han skymtade en träpinne under ett smutsigt tygskynke och hjärtat hoppade till av glädje, men det visade sig inte vara någon stege utan bara några träpåkar.
Han fortsatte att envist söka av kvarteren, nära den plats på muren han valt, och slutligen fann Han en gammal sliten stege invid en husvägg. Var det bara en enorm tur att stegen låg just här?
David att kanske hade någon annan identifierat att platsen vid muren var bra att ta sig ut på och använt den stegen? Det betydde i så fall att denne eventuelle föregångare hade haft medhjälpare, som lagt tillbaka stegen.
Nästan alla pusselbitar var på plats. Men för att det skulle gå snabbt att bära fram stegen och för att ta tillbaka den och dölja spåren behövde han en medhjälpare. Han beslutade sig för att fråga sin moster Dora därför att hans mamma och pappa var för långsamma och hans syster Rachela var för känslosam.
Baksidestext;
"Tadeuz, döljer du något för mig?"
Han tittade på sin flickvän, hennes ögon var fulla av oro. Det var dags att berätta allt för henne. Om förföljelserna i Lodz. Om svälten och hopplöshet i Warszawas ghetto. Om flykten över muren.
"De avhuggna, de räddade" är en dokumentärroman, byggt på ögonvittnesskildringar från det naziokupperade Polen. Författarens pappa flydde ut ur Warszawas ghetto. Författarens mamma var ett barn som smugglade ut ur ghettot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar