"Solgård del-4 Avslöjad" av Jeanette Semb utgiven av Boknöje förlag. Bokrecension. Lars är nu den som länsman, Willhelmsen, misstänker mördat tjänsteflickan Mette. Men när kusken kidnappar Helene, och låser in henne i ett skjul inne i skogen, blir nu kusken avslöjad, som den som egentligen mördade Mette. Lars är därför inte längre misstänkt, för mordet. Andreas räddar Helene från skjulet, och han vill gifta sig med Helene. Då Ellen har försökt allt, för att få Andreas intresserad, bestämmer sig Gunnhild utnyttja den hållhake hon har på Björg. Gunnhild hotar att berätta Björg hemlighet, såvida Björg inte tvingar Andreas att gifta sig med Ellen. Björg berättar för Andreas, att han är tvungen att gifta sig med Ellen. Det får Andreas och Helenes lycka att gå i kras, och medan Ellen planerar bröllop, beger sig Helene hem, till Röros igen. Andreas är olycklig utan Helene samtidigt som det är dags för Prinsessans jungfruresa. Inte ont anande kliver familjen ombord på skeppet, utan att ha en aning om att någon har saboterat det.
Åter igen, får jag fortsätta att följa Helene, och familjen Andersen. Åh, vad jag är arg på den där hemska Ellen, och hennes mor. Hoppas verkligen inte de lyckas med sina planer. Samtidigt som jag funderar över vad det är för hållhake Gunhild har på Hjördis. Jag fattar inte att man kan tvinga någon, som älskar någon annan, att gifta sig med en. Men det Ellen känner för Andreas är så klart inte kärlek, hon är bara ute efter pengar, och ställning i samhället. Otäck är Ellen i alla fall, och det skulle inte bli en spännande bokserie utan all dramatik, eller hur? Helene tycks alltid hamna i skottlinjen, för all denna ondska. Den stackars familjen Andersen drar verkligen till sig diverse onda människor, som bara är ute för att ödelägga dem. De hemska människorna döljer sin agenda, och lyckas hela tiden lura familjen. Jag hoppas verkligen att Andreas och Helene hittar ett sätt så de kan gifta sig. Jag ser fram emot att få läsa fortsättning på denna spännande bokserie. Slutade återigen med en spännande cliffhanger. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.
Mitt favoritställe ur boken;
2
Även om våren närmade sig, var det vinter i luften, och det hade snöat ganska mycket kvällen innan. Snön hade lagt sig som ett vitt täcke över Solgård. Den rosa bänken var täckt med snö, och grenarna på furuträden hängde tunga och vita. Gårdsplanen var också vit av snö, förutom några stora fotavtryck som gick från trappan på herrskapshuset, förbi vaktmästarbostaden och vidare mot stallet.
Maren blev stående och såg på fotspåren i snönoch den märkliga formen på dem. Det såg ut som om någon hade släpat en vedsäck tvärs över gårdsplanen.
Hon tittade upp när hon hörde en låg vissling, och glömde snabbt de märkliga spåren i snön. Hon blev varm av glädje när hon såg Haakon komma gående över gårdsplanen. Hans mörka hår hade ett tunt lager av snöflingor, och på fötterna hade han svarta stövlar som nästan försvann i snön.
-Hej, Haakon Sigurdsson, sa Maren. - Så trevligt att du kommer idag. Har du tappat mössan på vägen?
Haakon log glatt och bugade teatraliskt.
-God dag, Maren Lund Andresen. Han drog handen genom den svarta luggen.
-Jag har inte tappat min mössa. Jag hade bara så bråttom att komma hit, att jag glömde den. Men säg ingenting till mor. Hon blir bara hysterisk om hon ser mig utan.
Baksidestext;
AVSLÖJAD
Trondheim år 1893
Helene sprang genom mörkret som om hon hade djävulen själv i hälarna. Hon hörde honom bakom sig, och kände hur skräcken spred sig i kroppen. Skogen var tät runt dem, och även om hon höll på att snubbla flera gånger, var hon smidigare än honom och fick ett litet försprång.
Hon sprang tills hon hade blodsmak i munnen, och kände att krafterna höll på att ta slut. Han hade dödat Mette. Men varför? Hade Mette avslöjat honom, så som hon själv hade gjort? Medan Helene sprang, ropade på hjälp, även om hon visste att ingen kunde höra hennes desperata rop.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar