Havsfödd

"Havsfödd" av Lovisa Wistrand utgiven av Seraf förlag. Liandras mormor säger att det vilar en förbannelse över kvinnorna i släkten. Många kvinnor har drunknat, och Liandra får absolut inte bada i havet. Mormor är rädd att Liandra också ska drunkna, om hon går i närheten av havet. I denna boken får vi lära känna Liandra och Nataniel. De är barndomskamrater, men något gjorde att de kom ifrån varandra. Nu möts de igen, då klassen ska ge sig ut på havet under en skolutflykt. Men något går fel och båten sjunker. När Liandra vaknar, är hon inte längre människa, utan sjöjungfru. Hon sörjer sin döda kamrat, Nataniel, som hon älskar. Hon blir förd till en undervattenstad av två andra sjöjungfrur. Men ondskefulla varelser vill ta över staden, och kaos utbryter. Då får hon syn på Nataniel, som trots allt överlevt, och blivit förvandlad till en av fiendena. Liandra följer med en grupp andra överlevande sjöjungfrur, för att försöka hitta ett speciellt halsband, som sägs ge bäraren stor kraft. Det lilla gänget råkar ut för många och oväntade prövningar på färden. Tiden är knapp. Ska Liandras lilla grupp av sjöjungfrur, eller fienden hinna före med att hitta den värdefulla artifekten?

Wow, i denna spännande fantasy, får vi följa med Lovisa ner i en magisk, och spännande undervattenvärld. Jag gillar alltid Lovisas böcker, och denna boken var inget undantag. Hennes böcker är alltid så speciella och bra. Och jag älskar verkligen hennes unika sätt att skriva, samt den underton av humor som alltid finns, trots det lite mörka inslagen. Boken är välskriven och handlingen känns trovärdig. Handlingen är fartfylld och det händer mycket i boken. Jag blir så imponerad av hur hon lyckas beskriva sin undervattensvärld så bra och målande. Hennes undervattenvärld känns både tilltalande och vacker, även om det såklart ryms lite skrämmande varelser också. Jag gillar den spännande handlingen och den vackra kärlekshistorian mellan Liandra och Nataniel. Jag önskar verkligen att Lovisa skriver en fortsättning på denna boken, för jag vill gärna se hur det går för Liandra och Nataniel. Jag undrar så, vad som händer sedan? Kan varmt rekommendera denna fantasy. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

21

Jag gortsätter framåt för att inte tappa fart, men hejdar mig en aning. Var det någon ur sällskapet som skrek? Har jag kommit så långt bort från dem? 

Späckhuggarna blir som galna - nu tänker de verkligen dra iväg. En stor del av mig vill vända om och kontrollera att de andra mår bra, men då förlorar jag chansen att tämja den späckhuggare jag vill ha. Jag är så nära, den får inte glida undan. Vattnet förvränger nog avståndet, för det känns som om den bara är några meter bort. Bara lite till, sedan tänjer jag den och simmar tillbaka till de andra. Lite, lite till.

Fler skrik, närmare nu. Jag motstår iimpulsen att se mig över axeln, rädd för vad jag kommer att få se. En späckhuggare tjuter längre bak. Blir den attackerad? Tänk om jag ska vända om ändå? Sällskapet är viktigast. 

Jag tappar fart, redo att ge upp - men blir brutalt knuffad av en späckhuggare. Aj! Jag slungas åt sidan, in i nästa djur, och tappar andan av den hårda smällen. Ont i revbenen. Jag är mitt i flocken och ser ingen ände. Svart och vitt överallt. Enda vägen är framåt och slutföra det jag påbörjat. Jag skyndar mig. Gör allt för att inte bli knuffad igen. Ögonen svider av strömmarna och kroppen värker, jag vet att jag simmar gör snabbt, men nu...Jag är verkligen nära...Jag sträcker ut högra armen mot ledarens mörka, breda stjärtfenor. Samtidigt skjuter jag ifrån allt jag kan. 

Och jag når!

En hand, två, och nu håller jag mig fast som en ryttare på en vildhäst. Späckhuggaren skriar och slänger sig åt sidan. Den kastar sig hit och dit, snurrar och störtdyker för att sedan stiga igen. Händerna glider på det hala skinnet, men jag borrar in naglarna som klor. Det är fel, egentligen ska jag hålla i ryggfenan. Hur ska jag avancera uppåt. Jag vet att jag borde bry mig om skriken, men nu kan jag bara fokusera på det här. 

Tänk, Liandra, tänk!

Jag försöker slappna av. Lugnet fyller mig och jag smeker späckhuggare med ena handen. Försiktigt, försiktigt, för att visa att jag inte vill något illa. Det får motsatt effekt. Den vänder på den gigantiska kroppen och försöker hugga mig i fenan, men når inte. Nosen glänser och tänderna ser vassa ut. Kanske är det här min chans. Medan den är så fokuserad på att få av mig släpper jag greppet, simmar längs ryggen och...Där! Jag får tag i den stadiga ryggfenan. Segerkänslorna pilar igenom mig. Det är inte över, men jag känner mig euforisk. 

Djuret skakar som om en jordbävning byggs upp under skinnet. Jag håller mig fast så hårt jag kan, redo för urladdningen som med all säkerhet är på väg. Nu har jag gjort den vansinnig. Vad kommer den att göra med mig om jag kastas av? Äta mig? Slita mig i stycken? 

 

Baksidestext;

"Om du sätter din fot i havet kommer du att dö."

Lindras mormor är övertygad om att det vilar en förbannelse över kvinnorna i deras släktled och gör allt för att hon inte ska drunkna. Men Liandra dras ändå till havet. Snart slukas hon av djupet tillsammans med Nataniel, barndomsvännen som övergav henne.

Istället för att dö vaknar Liandra upp till en värld helt olik den på land. Hon har blivit förd till en undervattensstad, där friden emellertid blir kortvarig. Staden attackeras av monstruösa varelser och i kaoset ser hon Nataniel med fienden. Han överlevde och är en av dem. 

Nu måste Liandra och hennes allierade söka upp en mytomspunnen artifekt som sägs ge bäraren kraften att rädda havet från all ondska, men vad händer med personen som tvingas bära den?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina