Snällhjälpsgruppen i Stjärnåker

"Snällhjälpsgruppen i Stjärnåker" av Julia Wrang, utgiven av Modernista förlag. Bokrecension; Vi får följa Penny som blir dumpad av sin otrogne pojkvän. Dessutom blir hon tvångssjukskriven då hon bränt ut sig själv, genom att jobba alldeles för hårt. Hon kan inte stanna kvar i lägenheten som hennes sambo äger, utan tvingas åka ner till Stjärnåker, och till det hus som hon ärvt av hennes mormor. Men då huset behöver renoveras - en renovering hon egentligen inte har råd med - behöver hon byta gentjänster med stadens bagaren tillika elektriker, Bastian. Det gör hon genom att hjälpa honom med en ny hemsida till bageriet, för att öka bageriets försäljning i gengäld. Genom att renovera sitt hus, samt att köpa nya möbler på loppis, lär hon känna nya bekantskaper i den sömniga lilla småstaden. Hon deltar dessutom också i den lilla snällhjälpsgruppen som finns i Stjärnåker på söndagar. Sakta får hon energin tillbaka. Utan att veta hur det har gått till, tvingas Penny brottas med de känslor hon börjar få -men inte vill ha, för den snygga Bastian, och det gör att hon tappar fokus från sin inre läkning. Så bestämmer man ifrån kommunen, att societetshuset, som behöver restaureras, ska rivas och att man ska bygga ett hotell med spa, i stället. Det kan varken Penny eller medlemmarna snällhjälpsgruppen tolerera, så nu tvingas man att samarbeta, med den konkurrerande pensionärsgruppen, för att byggnaden ska finnas kvar. Kanske kan en skördefest vara lösningen?

I denna fint förpackade bok, dyker vi ner i psykiskohälsa, som kan bero på många olika saker. Vi möter några av de människor som bor i den lilla småstaden Stjärnåker, och som mår dåligt på grund av deras olika livssituationer. T ex så lär vi känna ett av de barn, som inte orkar gå till den traditionella skolan, och har blivit en hemmasittare. Huvudpersonen, den utbrändra Penny, som driver sig för hårt på arbetet, för att bevisa för sig själv, och för andra att hon är duktig. Trots att hon nått sina mål, känner hon sig så tom, att hon fortsätter att jaga vidare efter nya mål, utan att ta tag i det verkliga problemet. Vi lär känna Bastian, vars sambo var otrogen med hans bästa kompis. Är han äntligen redo att hitta kärleken på nytt? Ahmed som mår dåligt för att han är arbetslös. Bastians pappa Bengt, mår dåligt över att hans fru, har gått bort. Ja, i den här boken möter vi flera karaktärer som har olika anledningar till psykisk ohälsa. Författaren beskriver alla de känslor man kan ha kring psykisk ohälsa på ett fint sätt, samtidigt som de är inbakade i historien om Penny och de andra karaktärerna i berättelsen. Det är också en varm och fin berättelse, om att man ändå kan starta om på nytt, med nya vänner, en meningsfull tillvaro, och genom att sammarbeta tillsammans med andra. Man måste bara komma på vad som gör livet värt att leva för en själv. Ett stort plus är de rappa replikerna mellan de olika karaktärerna, samt att boken bjuder läsaren på en hel del humor, mitt i allvaret. Jag tänker att eftersom psykisk ohälsa ökar allt mer, kanske fler borde starta en snällhjälpsgrupp? Det kanske är en bra sak att starta snällhjälpsgrupper, runt om i landet, där man helt enkelt kan träffas på en fika och prata? Denna pärla får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

7.

HON kunde inte sluta tänka på Ahmed och de övriga personerna i gruppen. Hon tänkte på det när hon vaknade, när hon strosade i bägge till matbutiken för att köpa en smörgås av den surmulna Catta, som följde henne med blicken när hon klev in men som fortfarande inte hälsade när hon kom fram till kassan.

Hon tänkte på det under eftermiddagen när hon slog sig ned en stund på trappan med en kopp te och ett par skorpor och reflekterade över att det nästan kändes som att solens strålar värmde lite i ansiktet, och hon tänkte på det lite när hon lite senare planterade om pelargonen som Bengt gett henne ett par dar tidigare. Trots att det ännu fanns varken gardiner eller matbord i köket bidrog den röda blomman till rn plötsligt nyans av hemtrevnad där den i sin ensamma prakt stod på fönsterbrädan.

Hon kunde fortfarande inte sätta fingret på vad det var, eller vad gruppen egentligen hade för reellt existensberättigande, men gårdagens träff hade väckt något till liv inom henne. 

De andra var bekanta sedan tidigare, Stjärnåker var en liten stad, och hon hade genast kännt sig som rn utböling igen efter att de lyckats mota ur pensionärsföreningen i hallen, stängt dörren och återgått till att prata om dina "veckomål" som de kallade dem. Den mycket brokiga skaran hade ändå en gemenskap, som hon där och då kom på dig själv med att längta efter att få tillhöra.

Ahmed hade satt upp som veckomål att han skulle ge sig ut på promenad varje morgon direkt när han vaknade, för att försöka hålla sina hjärnspöken och rastlöshet i schack. Mona skulle boka den där tiden till tandläkaren, och Bengt hade bestämt sig för att börja titta efter en semesterresa. 

"Sarah och jag åkte alltid till Alcudia, varje år i trettio år har vi varit där. Mest för att det var praktiskt, det hår direktflyg dit från flygplatsen i närheten och det har varit trevligt och tryggt att veta vad man får när man åker på semester. Men det är inte samma sak utan henne. Plus att jag kanske innerst inne haft en hemlig längtan efter att upptäcka andra delar av världen."

"Vart skulle du vilja resa då?" hade Mona undrat.

Bengt hade skruvar på sig i stolen. 

"Tja, Paris till exempel. Jag har aldrig varit där, eller i någon annan storstad för den delen. Jag har knappt besökt Stockholm", hade han sagt och tittat blygt åt Pennys håll.

Penny hade valt ut som veckomål att svara nästa gång läkaren från företagshälsan ringde. Läkaren hade hört av sig och lämnat ett långt röstmeddelande. Beroende på Pennys mående fick de se om sjukskrivningen skulle förlängas ytterligare, och de behövde nu ha ett digitalt möte. 

Det hade kännts som ett snällt löfte till sig själv, att testa att våga ta emot hjälp när den erbjöds. Trots att det hela fortfarande kändes läskigt.

Baksidetext;

När den framgångsrika marknadschefen Penny blir sjukskriven och dumpad inom loppet av ett dygn, bestämmer hon sig motvilligt för att gömma sig i sinmormors hus i den sömniga småstaden Stjärnåker. På plats upptäcker hon att huset är i lika stort behov av renovering som hon själv. Det är ocksådrn gula bilen hon köper av Anna-Charlotta, som även hon flyttat ner från Stockholm och har en kämpig tillvaro med en hemmasittande dotter. 

Tillsammans med sin nya bekantskap hamnar Penny mitt i de nystartade snällhjälpgruppen: en gemenskap lokaliserad i stadens societetshus där alla får prata om vad som helst, när som helst. Eller, oftast klockan två på söndagar- vilket råkar vara precis den tid då stadens pensionärsförening vill ha lokalen till bingo. 

När den nergångna societetshuset plötsligt hotas av nedläggning tvingas de konkurrerande grupperna att samarbeta. Och när Penny dessutom börjar falla för den snygga bagaren Bastian blir det allt svårare att fokusera på inre läkning.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Den blomstertid nu kommer

"Den blomstertid nu kommer" av Maria Richardsson utgiven av Lindskog förlag. I denna boken, får vi följa fyra tonårstjejer på 1980-talet. Alla försöker de upprätthålla en fasad, att allt är som det ska, trots att det är allt annat än det. Ensamma Linda, längtar efter hur det ska bli sedan, när hon slutar nian och hon börjar gymnasiet. Då ska hon bli som hon egentligen är. Prata och vara som alla andra. Hon vill vara som Sofi, den populäraste tjejen i klassen. Anna som är mobbad av sina klasskamrater, men de vuxna verkar inte bry sig. Hon mår så dåligt att hon tänker ta livet av sig, när skolan har slutat. Sussi lever med sin alkoholiserade mamma, och dricker tillsammans med de andra a-lagarna på torget. För att få pengar till sprit, låter hon männen ta på henne. Den fjärde tjejen är Sofi. Den populära tjejen, som alla ser upp till. På en fest blir hon våldtagen av flera killar. Sussi och Linda är de som hjälper henne därifrån efteråt. Hur ska det gå för de fyra tjejerna? 

Detta är författarens debutroman. Och vilken debut sedan! Jag tycker att detta känns som en väldigt viktig bok. Kanske skulle ni läsa den i klassrummen? Eller du som lärare, eller andra vuxna som jobbar med tonårstjejer. Vi får följa fyra olika tonårstjejernas resa ut i vuxenlivet. Jag berörs av dessa fyra tjejers upplevelser. Boken är tänkvärd och väcker mycket tankar och känslor hos mig som läsare. Ja, det är sorgligt att inga vuxna verkar se hur de fyra tjejerna mår. De verkar inte heller bry sig närmvärt heller. Fullt upptagna med sina arbeten, förhållanden mm. Vi får följa de fyra tjejernas tankar och känslor på ett fint sätt. Historien känns realistisk och trovärdig och dessa olika tjejer kan finnas runt omkring oss. Det kan vara du eller jag. Jag hoppas verkligen att fler vill läsa denna viktiga bok, för att lära er se under ytan, på de allra sårbaraste individerna i vårt samhälle. De unga tonårstjejerna som håller sina fasader utåt, men kanske är utsatta av samma saker, som tjejerna i boken. Jag läser gärna mer av författaren. Denna tänkvärda historia får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

6.

Linda föraktade de tjejer som gjorde allt för att se ut som Sofi. Som köpte samma kläder som hon, som rörde sig som hon, som pratade som hon. Hon tyckte de var patetiska. Det brukade känna bättre inom henne när hon tänkte på hur patetiska de andra var. Särskilt Mikaela förstås. Alltid Mikaela. Hon var inte dom en egen individ, utan som ett bihang till Sofi. En parasit. Hon solade sig i glansen av Sofi och tog sv hennes näring för att få mer kraft själv. Linda undrade o hon hade någon kraft överhuvudtaget utan Sofi. Förmodligen inte. Förmodligen inte alls. 

Ibland kom en otrevlig känsla krypande. En känsla av att hon var precis lika patetisk. Hon försökte med alla medel slå bort känslan så fort den kom, men det var långt ifrån alla gånger hon lyckades. För i garderoben hängde ett par nya jeans som hade kostat alldeles för mycket. Ett par jeans som inte alls satt snyggt på henne, men som hon köpt bara för att Sofi hade ett par likadana. 

Och hennes högsta önskan var att bli blond. Som Sofi. Ibland kändes det som att allt kunde lösa sig upphettad, alldeles exalterad av tanken på att vara blond. Hennes mamma hade en Agneta Fält skog-peruk som Linda hade pressat in i sin garderob. Ibland tog hon fram peruken och satte på sig den. Sedan sminkade hon sig med alldeles för mycket make up särskilt läppstift, det illröda läppstiftet. Ibland hällde hon till och med upp lite läsk i ett vinglas och satte en gurkskiva på kanten. Så att det såg ut som en riktig drink. Som en riktig drink som hennes föräldrar drack med sina vänner när de hade fest. Hon brukade låsa dörren och bara sitta framför spegeln och fantisera om hur det skulle bli längre fram, hur det skulle kunna vara. Om hon var blond... Om hon var lite mer som Sofi. 

Ibland kändes det som om hon var fullständigt dum i huvudet som kunde tänka något så dumt. Ibland försökte att inte tänka alls, men då var det som om hjärnan gick på högvarv och producerade ännu mer tankar... 

Baksidestext;

Den blomstertid nu kommer är en omtumlande bok om känslor, fasader, och mänskliga herakier. Om att försöka hitta sig själv och undvika att gå under i en värld där de vuxna lyser med sin frånvaro. Det är 80-tal, och i centrum står fyra tonårstjejer som var och en kämpar med att få ordning på sina liv. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Vi rymmer till draken

"Vi rymmer till draken" av Susanna Martelin illustrerad av Amanda Chanfreau utgiven av Bonnier Carlsen förlag. För barn 6-9 år. Det är snart sommarlov. Jaana och hennes bästa vän, Lina, har övat sitt humornummer inför skolavslutningen. Men mitt i all glädje får Jaana familj, ett hemskt telefonsamtal. Jaana mormor har nämligen dött. Det resulterar i att Jaana mamma blir väldigt ledsen. Så ledsen att Jaana är orolig att inte mamma kommer att orka gå, på deras skolavslutning, och höra hennes och Linas nummer. De nummer som de övat på i veckor. Jaana och Lina måste göra Jaana mamma glad igen. Men hur ska det gå till, när Jaanas mamma bara ligger på soffan och gråter? Jaana kommer på att de kan vända sig till tanten som kallas för Draken, som brukar vara nere på torget. Alla är rädda för henne, men bara hon vet så mycket om sorg. Med ett gäng Lakritspipor som muta, rymmer Jaana och Lina, för att fråga Draken, hur de ska få Jaamas mamma glad igen. De två flickorna är väldigt rädda, det sägs nämligen att Draken äter barn... 

Detta är en fin historia, för lite yngre barn som precis börjat läsa. Denna berättelse är för barn mellan 6-9 år, men jag tänker att även äldre barn kan ha glädje av att läsa denna boken. Speciellt om de nyligen har mist någon närstående. Tunga ämnen såsom sorg och psykisk ohälsa, är nämligen inbakad i denna fina berättelse. Jag kan tänka mig att denna bok kan väcka många tankar och funderingar hos ett barn. Då är det bra att ha en vuxen som kan svara på dem. Det är viktigt med en bok som belyser sorg, och hur man kan hantera den på bästa sätt. Författaren beskriver hur det kan kännas för ett barn, när en förälder bär på sorg och som själv sörjer. Det är jättefint att flickan i boken har en riktigt bra vän, som trots att hon är rädd, väljer att följa med och hjälpa till. Boken innehåller väldigt fina och spännande illustrationer också, som ger det lite extra till historien. Denna fina barnbok kan jag varmt rekommendera. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 5

Guldhjärtat

PAPPA KÅNKAR MIG genom Perssons trädgård och in i vår. Pustar och sätter ner mig på trappan. Dimper ner bredvid och lägger armen om mig. 

"Du börjar bli en lite för stor apunge att bära i famnen." 

Mitt hjärta slår inte så hårt längre, men det gör ont i magen. 

"Vill du prata o vad det var som hände?" 

Jag skakar på huvudet. 

"Känns det lite bättre nu då?" 

Pappa tittar på mig. Vi har nästan likadana ögon han och jag, stora och bruna. 

Jag är inte säker, men jag nickar ändå. 

Pappa ger mig en enarmsktam. "Vad tror du, ska vi hitta på något kul?" 

Jag tittar på honom. "Vadå?" 

"Vi åker till affären!" Pappa smäller ihop händerna. "Och handlar inför skolavslutningen. Goda grejer och partysaker och sådant." 

"Får jag tuggummi också?" 

"Kör till! Ska vi åka på en gång?" 

"Men mamma då? Ska hon vara hemma själv?" 

"Ja, det är klart", säger pappa. "Hon har ju varit hemma själv idag när du var i skolan och jag var på jobbet." 

Pappa fattar inte. Tänk om mamma ligger där ensam i soffan och gråter och blir sjuk av sorg som Draken, medan vi är på torget? 

Baksidestext;

Jaana och bästa vännen Lina har övat i veckor för att uppträda tillsammans på skolavslutningen. Men mitt i de pirriga förberedelserna kommer ett hemskt besked: Jaanas mormor är död. Jaanas mamma blir så ledsen att hon nog inte orkar komma på skolavslutningen. 

Jaana och Lina måste göra mamma glad igen. Även om det innebär att de behöver söka upp Draken - den arga tanten på torget som alla är rädda för. Det sägs att ingen vet mer om sorg än hon, men också att hon äter barn... 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Bidrottningen

"Bidrottningen" av Veronica Linarfve utgiven av HarperCollins förlag. Gabriella är en fullt fungerande fru, som arbetar som projektledare, är fru till Robin, och mamma till två barn. Hon gör till och med barnens läxor. Dessutom hjälper hon sin farfar, som vägrar att ha med hemtjänsten att göra. Livsjulet snurrar allt för fort, och när hennes farfar råkar ut för en olycka och sedemera dör, är kollapsen snart ett faktum. Hon får en psykos, och tror därmed att hon är ett bi. När hon blir utskriven efter en tid på psyket, är hon fruktansvärt trött. För att få möjlighet att vila åker hon därför till farfars gård, som nu är tom. Väl där sover hon till en början väldigt mycket, och vägen tillbaka till ett normalt liv igen är lång. Tanken är att Gabriella ska rensa och sälja gården. Med tiden får arbetet med farfars bin henne på nya tankar. En sak är säker. Hon kan inte fortsätta att köra på i samma takt, och har i och med kollapsen, nu fått en tankeställare. Hon vill fortsätta att arbeta med bina och gården, och hon har många bra ide'er kring det. Problemet är bara att Gabriellas pappa vill sälja gården. Hur ska Gabriella få honom på andra tankar? 

Jag tycker att boken är mycket tankeväckande, och ett tips till dig som jobbar för hårt, för att göra alla runt dig nöjda. Eller om du har någon i din närhet som gör det. Våga säga nej! Ingen tackar dig för att du bränner ut dig. Boken är inspirerad av författarens egna erfarenheter, även om det inte gick så långt som i boken. Vi människor är egentligen inte gjorda för ett modernt samhälle, och alla dessa krav. Vi får följa den typ av kvinna som slår knut på sig själv, för att kunna prestera på topp. Alltid! Känns det igen? Det fungerar inte i längden, och tillslut stänger kroppen av, och man går in i väggen. Man måste tänka till, och inte glömma bort sig själv, som kvinnan i boken har gjort. Huvudpersonen lever helt för att göra alla andra nöjda, utan att tänka på sig själv. Fortsatt tycker jag att det är en fin berättelse, där bina får ta en viktig och stor plats, och relationen som huvudpersonen får till dem. I ett bisamhälle hjälps ju alla åt, och ingen är tvungen att göra allt själv. Författaren återger berättelsen på ett klokt och fint sätt, och med ett uns av humor, så den bjuder även på en hel del skratt. Men även tårar. Detta blev en av månadens favoritböcker, och får 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 10

Gabriella borde åka hem men dröjde ändå kvar i huset. Planlöst gick hon in och ut mellan övervåningen många rum. Trots att hon städat huset så många gånger var det inte förrän nu hon tänkte på hur många det faktiskt var. Ovanför trappan låg allrummet som dominerades av farmors stora garderob, en stor bokhylla, en blåvitrutig soffgrupp och en teve. På de breda golvtiljorna låg trasmattor i blå nyanser och i hörnet stod spinnrocken. I korridoren till höger låg fyra mindre rum, pappas gamla, syatelj'en, farfars arbetsrum och gästrummet.

Till vänster låg badrummet, klädkammaren och ytterligare ett stort rum med säng och skrivbord. Medan hon gick skapade hon mentala listor på allt som måste göras. Vid varje förr stannade hon till och väntade. Väntade på att farfar skulle skutta fram och ropa: "Men är det inte mitt favoritbarnbarn som är här och hälsar på?" 

Hon gjorde sig beredd att kasta sig i farfars armar och utbrista att han inte fick luras så här. Spela död på det här viset. Farfar skulle skratta högt och svara att hon var alldeles för lättlurad. De skulle bråka om vem som hade rätt. När de sansat sig skulle de kroka arm och gå ner till köket och dricka kaffe h äta skorpor med honung. När de fikat klart skulle de gå ut till bikuporna. Farfar skulle bli både förvånad och förtjust och berömma Robins arbete med kuporna. Då skulle hon ta tag i hans hand, hålla den hårt och berätta sanningen. Att det var hon som hade tagit hand om bina fast hon var allergisk. Bill skulle klappa henne på armen och säga att han hela tiden visste att det var hon. 

Inget av detta hände. 

Till sist låste hon ytterdörren och gömde nyckeln under krukan på nedersta trappsteget. 

"Var mentalt stark nu", sa hon och satte sig i bilen. Trettio sex minuter senare var hon hemma. Vid köksbordet fannhon Robin med näsan i datorn och sedan smälte allting samman i en enda flod. Jo, barnen måste äta innan träningen men nu är det för sent och ingen fara, de får ta en banan och nej, Birka, jag vet inte var dina Airpods är, du måste hålla ordning på dina saker och ja, Melina, glittersnodden ligger väl i lådan i badrummet och nej, Birka, vi kan inte leta mer för nu måste ni åka till träningen och ja, tack Robin, det vore toppen om du kunde skjutsa barnen, det är vår tur idag, så kan jag börja med middagen och nej, vi har inte äpple, ät banananen är du snäll och åk nu för ni kommer för sent, säger jag! Man och ungar ut genom dörren och inte hade hon kommit ihåg att köpa mer spagetti. Makaroner fick duga. 

"Hur mår du?" Robin hade lämnat barnen och var tillbaka. När han såg det vita skummet som var på väg över makaronkastrullens kant rusade han fram till spisen och knuffade undan Gabriella som stod och stirrade. "Låt mig ta över här", sa han och drog kastrullen från plattan och torkade upp. "Brände du dig?" 

"Va?", svarade Gabriella. 

Robin drog ut köksstolen och ledde henne dit. 

Baksidestext;

Trots att Gabriella Lind aldrig hade flugit av egen kraft förut, kände hon ingen svindel när kroppen lättade från heltäckningsmattan. 

En dag hittas Gabriella Lind under ett skrivbord fast övertygad om att hon är ett bi. Före det var hon en fullt fungerande projektledare, fru och kapabel mamma som till och ned gjorde barnens läxor. Dessutom tog hon - trots insektsallergi - hand om sin hemtjänstvägrande farfar och hans sexhundratusen bin. 

En dag är kollapsen oundviklig. För att få möjlighet till att vila flyr hon till farfars gård och med bina som guider börjar hon se på livet ur ett nytt perspektiv. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Flickan i den rosa skogen

"Flickan i den rosa skogen" av Helena Dahlgren utgiven av Nyponförlag. Vi får följa Ella vars liv förändras en dag när polisen kommer till skolan, och berättar att hennes pappa är död. Det är en vecka kvar till skolavslutningen, och hon och hennes tvillingsyster sörjer. Ella har slutat prata av chocken. Hon skriver istället ner sina tankar och känslor. Efter begravningen åker de till deras sommarstuga där också mormor och morfar finns. Under sommaren fortsätter hon att skriva istället för att prata. Ska Ella någonsin börja prata igen? 

Detta är en fin liten lättläst bok. Den belyser svåra ämnen som sorg och psykisk ohälsa. Detta är en bok, för de som har lite svårt att läsa av olika anledningar. Den har en stor och lättläst text, och ord som är enkla att förstå. Det är bra att sådana böcker finns för de som har lite svårigheter att läsa. Det ska finnas böcker till alla, som vill läsa! Jag kan rekommendera den till dig, som nyligen förlorat någon närstående. Flickan i boken läser också poesi för att förstå, söka tröst och kommer på så sätt att läka. Denna tänkvärda lilla berättelse får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

6

Nu vill jag berätta om pappa. Inte om pappa saken. Inte om kalla fötter och stickiga filtar. Och inte om den tomma burken med piller vid hans säng, om ledsna ögon och kvav äcklig luft. 

Inte om mörkret i honom som inget ljus kan lysa upp. Allt det är också pappa. Men han är så mycket mer. Han är den bästa pappan i hela världen. 

Varför ville inte pappa leva? Jag måste ta reda på det. Och mina poeter ska hjälpa mig. Den första poeten var Edith. Jag hittade henne i pappas bokhylla. 

Hon hade vit klänning, och håret var uppsatt i knut. Hon höll i en stor tjock katt. Pappa läste en av hennes dikter högt för mig, Landet som icke är. 

Jag rös, för jag visste inte att ord kunde låta så vackra. Och det var ju dit jag längtade. Hur kan man inte längta till landet som icke är? 

Sedan kom fler poeter. Sylvia, och så Emily. Alla tre ville bort, till landet som inte är. Alla tre var unga när de dog. 

Baksidestext;

Det är något fel på Ella. Sedan hennes pappa dog kan hon inte prata. Han var sjuk och orkade inte leva. Går sådant i arv, precis som ögon i guld och blått eller världens sämsta sångröst?

Varför ville han inte leva?

Ella börjar skriva för att ta reda på det. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Munkavle

"Munkavle" av Sofie Sarenbrant utgiven av Bookmark förlag. Denna boken handlar om Sofie, som blev utsatt för sexuella övergrepp från när hon var i åtta års åldern, och det fortsatte i flera år efter det. Detta gjorde att hon ofta grät sig till sömns. Under tonåren drabbades hon av ätstörningar och ångest och vid tjugoett års ålder ville hon ta sitt liv. Som tur var ringde det på dörren den där kvällen. Tillslut valde Sofie att berätta för sina närmaste familj och vänner. Det är en del blandade reaktioner hon får. Hon blir även kontaktad av förövaren och hans fru. De mår dåligt av att hon har berättat. Till en början vill förövaren hjälpa henne med terapin, men det blir aldrig av. När hon tillslut polisanmäler händelserna gör förövaren allt för att förhala processen. Allt för att undvika straff. Vid offrets 25 års ålder finns det ingen möjlighet att sätta dit förövaren längre. Tack och lov finns det en väg tillbaka och senare gifter sig Sofie och får egna barn. Trots det tänker jag att man aldrig kan läka helt efter sådana upplevelser. 

Detta är upplevelser som författaren själv har varit med om, vilket gör att det känns ännu svårare att läsa om. Ja, det är sorgligt att det finns personer som utnyttjar barn sexuellt. Det förekommer tyvärr varje dag i vårt land och över hela världen. Det är starkt av författaren, att våga gå ut och berätta sin historia trots att förövaren påtalar att offret måste vara tyst, och inte berätta för någon. Sen tyckte jag det var synd att föräldrarna inte förstod att något var hemskt fel. Samhället sviker gärna offret och skuldbelägger offret, i stället för förövaren. De som ändå blir dömda får inte det straff de förtjänar. Det är ett hån för alla dem som blir utsatta för sexuella övergrepp. Detta är en bok som handlar om vilka konsekvenser övergreppen får för offret. Författarens upplevelser ledde till skam och skuldkänslor, även ätstörningar, depression, ångest och självmordstankar. Detta är en både stark och berörande berättelse. Det gör ont i själen av att veta att många barn bär på en så här mörk hemlighet. Förövarna stjäl barnens barndom. Denna berörande berättelse får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

42

Som ett mirakel hade regnet upphört och solen glimtade till bakom molnen. Efter gratulationer och kramar satte vi oss bredvid varandra i vagnen och vinkade åt gästerna när hästen började skritta mot gården. 

"Det här hade man inte kunnat tro när du sjöng 'Du måste finnas' på vår första dejt", sa Tommy och log snett. 

"Var det dåligt?" frågade jag och skrattade. "Nu kan du säga sanningen." 

Jag nickade mot den vackra ringen med diamanter. 

Löftena var redan avlagda. 

"Nej då, men den var... ganska lång." 

Och det var inte den enda gången han hade fått höra mig sjunga den heller, tänkte jag generat. En sak han uppenbarligen stod ut med. 

Det tog tid för hästen att ta sig halvmilen hem och vi hann prata om alla resor vi upplevt tillsammans. När vi gick vilse i Förbjudna staden. Utflykten till Kinesiska muren, utan vattenflaskor. Resan till Flagstaff, där vi tränade med Tommys gamla coach. Milan mot Fiorentina på San Siro. Operan i Verona när vi drog hem efter första akten, utan att förstå att föreställningen inte var slut. 

"Det sjukaste var ändå helgen i Karlstad med landslaget, när du tränade häck och spjut med Luft", sa Tommy. 

Jag kunde inte annat än att hålla med. 

Äntligen närmade vi oss den sista backen upp till det stora röda huset med flyglarna. Stolparna till den svarta järngrinden var dekorerade med björkar som flätades ihop med varandra i toppen. Mellan dem fanns en skylt med våra namn och ett hjärta. 

Mamma och pappa hade fixat så mycket för vår skull. Inte bara det, utan allt kring festen. 

Jag blev rörd. 

Baksidestext;

I femton år bar Sofie på en hemlighet som skulle vara lättare att ta med sig i graven. Då behövde ingen någonsin få veta. Men till slut valde hon att berätta. För sin egen överlevnad, men också för andras skull. 

Munkavle är ett gripande vittnesmål om konsekvenserna av sexuella övergrepp mot barn. Om självtvivel som förvandlas till mod. Men framför allt är det en berättelse som skänker styrka och hopp till andra drabbade. Lägg skammen där den hör hemma: hos förövaren. Aldrig hos offret. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Dags att chilla

"Dags att Chilla" av Silke Fält utgiven av Lava förlag. I denna boken får vi lära känna Kristina. Hon för en stor kamp inom sig själv, för att passa in i skolans fyrkantiga värd. En värld som inte alltid är anpassad för barn, som är lite annorlunda. Vi får följa Kristina som liten flicka och när hon börjar första klass i en Tysk skola. Vi får även följa hennes uppväxt och hennes olika svårigheter. I skolan måste hon försöka anpassa sig för att passa in, och för att göra alla runt henne till lags. Ständigt måste hon kolla på sina skolkamrater, så att det blir rätt och för att inte sticka ut för mycket. Hon beskriver sin säng som sitt gömställe och flyr ofta ut i naturen när ångesten blir för svår. Hennes semesterresor, med familjen, till Sverige är något hon ser fram emot. När hon blir tonåring börjar hon äcklas av sin kropp och utvecklar ett stort självhat, hon känner sig fet och ful, vilket resulterar att hon utvecklar ätstörningar. I vuxen ålder har hon svårt att handskas med livet och är sjukskriven i perioder och testar olika mediciner. Till slut träffar hon en läkare som bestämmer sig för att göra en riktig utredning av Kristinas personlighet. 

Detta är författarens tredje bok, men den första på svenska. De två första böckerna är på tyska. Skolans miljö passar verkligen inte alla barn. Det vet jag själv av erfarenhet. Det kan inte vara lätt att tvingas sitta stilla och lyssna när allt bara blir kaos i huvudet. Att känna sig fel och annorlunda, och känna att man inte duger som man är. Att bli sist val på gympan t ex för att man inte kan få ihop rörelserna. Det kan t ex också vara svårt när olika ljud stör koncentrationen, om man är ljudkänslig. Ja det finns många olika svårigheter, som kan ställa till det för en elev. Vuxenvärlden verkar inte alltid förstå dessa barn. Författaren beskriver på ett rakt och ärligt sätt alla strategier flickan i boken har för att passa in. Och hur det känns att bli jämförd med ett äldre syskon som tycks göra allt rätt. Längre fram får vi möta en flicka som utvecklats till en ung kvinna och hennes känslor och tankar till det. Hur ett litet fel ord kan få en att känna att man inte duger som man är. Jag kan ändå beundra den här tjejen i boken, för hon lyckas ändå få hyfsade betyg och om hon vill ha nya kläder jobbar hon extra för att få råd. Detta känns som en väldigt viktig bok ändå, som många vuxna borde läsa. Kanske kan den stökiga eleven inte hjälpa att det blir fel ibland? Men varför ska alla vara lika? Jag gillar verkligen omslaget till den här boken. Denna tankeväckande bok får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 5

Hela förmiddagen lade jag all energi på att vara normal, inte konstig, inte fel. Sitta still, bara jobba med det läraren sade. Sitta still. Inte knäcka pennor, inte sudda sönder papper. 

Nu är vi på väg till sporthallen. Tillsammans med de andra flickorna i min klass går vi till omklädningsrummet med en tydlig skylt med en bild på en tjej på medan pojkarna går till dörren bredvid. Vilket konstigt rum. Det finns inga bra hörn att gömma sig i. En dörr där man kommer in och en där man går till själva hallen. Träbänkar och krokar. Öppnar man dörren kan man ta in precis allt i rummet inom en bråkdel sekund. 

Då får jag ta och iakta de andra tjejerna för att inte göra fel nu när de kan se mig. Ingen tar notis om mina hemliga blickar som jag kastar lite till höger och vänster om mig. Precis innan alla är klara lägger jag märke till att jag är den enda som stoppade ner alla grejer i påsen och hängde påsen på en krok istället för att lämna kvar den på bänken eller någon krok. Men jag vill inte behöva börja leta efter något som kanske har åkt ner från bänken. 

När vi öppnar dörren och kliver ut i den mörka korridoren mellan omklädningsrummen och hallen tänds automatiskt lamporna i taket. Några steg till en stor dubbeldörr som står lite på glänt. Redan innan jag öppnar den mer för att sätta mina vita gympaskor på det gröna golvet med alla möjliga olika linjer kryper en lukt i min näsa, en blandning av gummi och Ajax. Två bänkar står redo vid kanten av de stora spelplanerna. Pojkarna ska sitta på bänken till vänster och flickorna på den till höger. 

När alla elever lydigt tagit plats, förklarar gympaläraren, vad vi ska göra på idrottslektionen idag. Det är inte så lätt att lyssna. Sist jag såg läraren hade han finbyxor och skjorta och han talade om för mig att jag inte fick fortsätta räkna i matteboken. Nu står han där i joggingbyxor, t-shirt, gympadojor, visselpipa och tidtagarur runt halsen. 

Ändå får jag med mig att vi inte ska vara kvar i sporthallen. Utan vi tar bakdörren ut till idrottsplatsen. Ja, ut! Uppvärmningen består i att jogga runt planen. Leendet på mina läppar stelnar efter några få steg. Vad är det här? Jag tycker om att springa! Trots att vi är ute känner jag mig instängd. 

Springskorna känns klumpiga och fötterna dunsar ner i marken istället för att ta studs till nästa steg. Armarna är i vägen eller fladdrar fram och tillbaka vid sidorna utan att göra någon frammåtdrivande rörelse. Ovillkorligt rör sig min blick till de andra barnen i klassen. Hur får de till det? Hur gör de? Böjer de på armarna eller hänger de rakt utmed sidorna? 

Baksidestext;

Dags att Chilla handlar om Kristinas kamp för att leva upp till samhällets steriotypiska normer. Redan i mycket unga år anpassar hon sig för att vinna familjens och kompisarnas uppmärksamhet och beundran, istället för att tro på sig själv och känna att hon duger som hon är. 

Hennes strävan efter att vara en duktig flicka, passa in och leva upp till skönhetsideal, liksom ätstörningarna, panikångest och den psykiska ohälsan, skildras genom en rad minnesbilder. 

Den unga Kristina inser tidigt att hon behöver hitta metoder för att orka upprätthålla fasaden och låtsas vara som alla andra. Hennes strategier går ut på att vistas i naturen och vara själv med sina tankar. 

Som vuxen får hon svårt att handskas med livets förändringar och bemöts gång på gång av vården med sjukskrivningar och medicinering. 

Till slut får hon träffa en läkare som bestämmer sig för att titta närmare på hennes personlighet. Under utredningens gång inträffar en familjetragedi som får Kristina att inse att ingen behöver känna den stress som sprids i samhället kring normen om perfektion så länge människor visar varandra respekt och ärlighet. 

För hur skulle det egentligen vara om alla var lika? 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

Läs min intervju av författaren här

Ett hjärta av guld

"Ett hjärta av guld" av Sofie Sarenbrant, utgiven av Bookmark förlag. 9-12 år. Detta är del två i serien om Mira och Månen. Mira får följa med Johanna när hon ska tävla hästen Tusse. Han vill nämligen ha med sig Månen som sällskap. Mira råkar går vilse och när Johanna blir orolig och irriterad, är Mira rädd att hon aldrig ska få följa med Johanna på tävling igen. Mira har svårt med att förstå vissa uttryck, som hon gärna tolka bokstavligen. I skolan är hon ensam och när hon hälsar på vännen Melvin, från ridskolan, så ignorerar han henne. Hon blir ledsen, för hon förstår inte varför. Men när hon står upp för honom mot några andra killar som retar honom för hans hästintresse, inser han att han gjort fel, mot Mira. Samtidigt oroar sig Mira för att hennes mamma inte verkar kunna betala räkningarna. Måste hon sluta att rida nu? En olycka får henne att vilja sluta att rida, men ska vännerna från ridskolan lyckas få henne på andra tankar?

Jag gillar verkligen den här hästserien. Jag gillar huvudkaraktären, Mira, jättemycket och det är intressant att få en inblick i hur hon tolkar sin omvärld. Det är svårt för människor runt en person med diagnos att förstå. Sedan har Mira förmåga att ta på sig mammans problem också, vilket många barn gör. Det är ett tungt ok att axla för en liten tjej. Hon är beredd att själv spara ihop till det hon behöver genom att b la jobba extra i stallet, och gå ärenden. Trots sina svårigheter, är hon en kämpe. Både mamman och flickan i boken mår dåligt, på olika sätt. Problemen med ekonomin, samt psykiskohälsa, genomsyrar berättelsen. Deras vardagsbekymmer kan säkert kännas igen av många tänker jag. Speciellt nu i dessa tider, då allt bara blir dyrare. Men då Mira tänker att hon är ensam, så är hon inte det. Hon har verkligen människor som innerst inne bryr sig om henne, och står bakom henne. Detta är en helt underbar bok om kärlek till hästar, drömmar, rädslor, svek och vänskap. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Kapitel 8

-Hallå, säger Mira när hon kliver in genom dörren hemma efter den hemska skoldagen. Mamma svarar inte. Det brukar hon alltid göra. Mira ställer ner ryggsäcken på golvet och springer in med skorna på. Förstår cykeln. Sedan Melvin. Det får inte ha hänt mamma något också. Hennes kollaps i bilen på ridskolans parkering för några månader sedan har Mira inte glömt. Det som blev starten på den långa sjukskrivningen. 

-Mamma, ropar hon. Är du här?

Vardagsrummet är tomt och köket ser lika dant ut som när hon lämnade det i morse. Men den obäddade soffan vittnar om att mamma nyligen varit här. Plasten för fönstren täcker ljuset, så det är obehagligt mörkt inomhus. Om mamma har gått ut borde hon ha lämnat en lapp, men Mira hittar inget meddelande. Bara ett öppnat brev på köksbordet. 

Betalningspåminnelse.

Mira läser vidare och sväljer. Brevet är skickat från Smedslättens ridskola. Nästa delbetalning för ridlektioner på femtusen kronor. Och inte bara det, utan en påminnelseavgift på hundrasextio kronor. Mira får en klump i magen. 

Kan denna skitdagen inte bara ta slut?

Baksidetext;

Ridskoleponnyn Månen är Miras bästa vän. Han förstår henne mer än någon annan, trots att han har fyra ben och äter hö. Mira drömmer om att få tävla honom. Det är nu eller aldrig, för snart har hon blivit för stor för Månen.

För varje ridlektion blir Mira en säkrare ryttare. Men en dag är Månen väldigt glad och sprallig när de ska hoppa. Olyckan är framme och Mira bestämmer sig för att sluta rida. Kommer hon ändå att hitta tillbaka till sin bästa vän?

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina ❤

Läs gärna min recension av första delen i serien om Mira och Månen "En vän för livet" här

Tinna

"Tinna" av Tina Larsson utgiven av Lava förlag. I den här boken får vi följa Tinna och hennes upplevelser under sin uppväxt någong under 1960-70 talet. Från sex års ålder börjar hennes historia om henne och hennes familj. Det hon tror är en helt normal uppväxt, är allt annat än det. Hennes uppväxt fylls av många saker som ändå är normalt. Hon leker och har vänner. Går i skola och åker på semester till Halmstad med familjen. Hon går på ridskola och sköter sina hästar. Men något är inte som det ska. Något mörkt döljer sig inom hemmets fyra väggar. När inte hennes två bröder är hemma, är tonen en helt annan mellan föräldrarna. Pappan trycker nämligen ner Tinnas mamma psykiskt, så att mamman blir deprimerad. Hon orkar i bland inte ta sig ur sängen, när det är som värst. Mamman försöker därför få skilsmässa flera gånger, som pappan vägrar ge henne.

Jag känner mycket när jag läser den här boken. Både sorg, ilska och frustration. Tårarna kommer emellan åt. Boken handlar om en flickas upplevelser under uppväxten. Den handlar också om den psykiska misshandel, hennes pappa utsätter mamman för. Jag frågar mig hur en människa kan vara så hemsk mot sin egen familj? Vad är det som driver en människa, som Tinnas pappa att vara så grym mot mamman till sina barn, och sin egen dotter? För när flickan växer upp, får hon ganska snart höra samma nersättande komentarer. Samtidigt som berättelsen är otroligt sorglig bitvis, så kan man bara beundra flickan som boken handlar om. Hon är stark och målmedveten. Tack vare det positiva hon ändå har runt sig, växer hon upp till en person som inte tänker ge sig. Hon har modet att se framåt trots allt. Denna starka berättelse berör på djupet, och får av mig ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

8 år

Nu går jag i andra klass och vi har äntligen kommit till en "riktig" skola, Samuelskolan. 

Gunilla, vår lärare i första klass, hade flyttat till en annan ort med sin familj. Vår nya lärare Gun var precis lika snäll som Gunilla. Jag minns att vi satt med våra bänkar i en fyrkant med Guns kateder längst fram i mitten och jag satt längst ner till vänster. 

Gun var en påhittig, pedagogisk och rolig lärare. Jag lärde mig fort, både matematik och andra ämnen. 

Våra roliga timmar var verkligen roliga. Gun var så påhittig och fick oss att känna oss trygga, så vi vågade vara de vi var. 

På fredagar gick jag alltid hem med ett glatt sinne då vi avslutade med roliga timmen. 

Lite spöklikt var det i Samuelskolan. Toaletterna låg en våning upp närmast vinden. Det knarrade läskigt i den gamla trätrappan upp till toaletten. Jag försökte att inte gå på toaletten i skolan men ibland så var jag tvungen. Sprang upp för trappan in på toa, kissade i raketfart och rusade ner för trappan igen. Pustade ut, det gick bra denna gång. Inte ett enda knarr eller spöke i närheten. 

Det serverades mald leverbiff i Samuelsskolans matsal. Mattanten lade upp två malda leverbiffar på min tallrik. 

-Det räcker med en leverbiff, sade jag försiktigt, för jag orkar nog bara äta en. Då kom den arga mattanten Maja ut från köket och sa med hård röst: 

-Du ska äta upp allt som läggs på din tallrik, sa hon och vände sig sedan snabbt om för att gå ut i matsalen för att vakta grishinken. 

Snällt frågade jag den andra mattanten:

-Kan du ta bort en leverbiff? Hon låtsades inte höra vad jag sa. 

Jag försökte äta båda men efter en leverbiff var jag proppmätt.

Tanken att få kasta i grishinken var helt utesluten för där stod hon, Maja, och vaktade. Jag försökte gömma den sista leverbiffen under brunsåsen och samtidigt försökte jag hitta en lucka när hon inte stod och vaktade grishinken. 

Baksidestext;

Ambulansens sirener kom allt närmare. Jag sprang allt jag kunde mot vår port. Fort upp för trapporna, öppnade dörren till vår lägenhet.

Jag kom in i hallen och stelnade till, där på golvet låg min mamma. Bredvid stod pappa, askgrå i ansiktet.

Jag som tyckte att jag haft en bra och fin uppväxt. Jag visste inget annat.

Nu i efterhand vet jag. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Gränslandet

"Gränslandet" av Katarina Waderius, utgiven av Bokförlaget Tibblin & Partner. Detta är en poesibok om psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa är något som ökar lavinartat i vårt land. Det är något som är riktigt fel när människor mår sämre och sämre. Det ligger mycket i våra politikers dåliga beslut. Sen när man mår psykiskt dåligt, finns det ingen hjälp att få. De som ska hjälpa stjälper, och vården har stora brister. Jag brukar inte läsa dikter så mycket. Men den här poesi boken tyckte jag var jättefin. Det finns dikter för alla typer av sorger som kan drabba oss och alla är lika fina och vackra. Människor som lider av någon form av psykisk ohälsa kan säkert hitta någon dikt som ger tröst här. Jag hittade faktiskt några stycken som gav mig tröst. Författaren lyckas  sätta ord på de känslor som gör att jag själv mår dåligt, och som jag själv inte kan uttrycka. Hennes ord ger kraft och tröst att orka ännu en dag. Detta är en bok som jag kan komma tillbaka gång på gång och ändå hitta något nytt som talar till mig. En väldigt fin diktbok som får ❤❤❤❤❤/5.

Några av mina favoriter;

Sorg

En spegelblank sjö jag ser

du finns inte mer

Saknaden värker innuti mitt bröst

önskar jag ännu en gång fick höra din röst

Få säga hur mycket jag älskar dig

Dina jordiska spår finns kvar

det är allt jag nu har

Hoppas din dödsångest fick ett svar

när dina skyddsänglar dig bar

över till andra sidan där alla andra väntar

de som gått före för att välkomna dig

Jag tänder ett ljus för den du var

ett sista farväl jag tar

En spegelblank sjö jag ser

du finns inte mer

Mellan två världar

Jag ska svara på en fråga

men huvudet ekar tomt 

vad var frågan nu igen?

Koncentrerar mig ännu mer

full aktivitet

sedan kaos

Hur ska jag reda ut det här

innan jag vet ordet av 

befinner jag mig i en annan värld

Världen jag så ofta hamnar i

när det blir för mycket

Tisdag

Kalendern visar idag den 13:e maj

det är vår sägs det

Tog en promenad

vandrade i min egen grumliga värld

plötsligt stod hon bara där, log och sa hej

ett leende och värme spreds inom mig

jag vände mig om

kändes som solen lyste inifrån mig

plötsligt såg jag färgerna så klart

det är vår, just nu

precis just nu

är det vår även för mig

Värken

Min kropp vill inte lyda

under smärtans järngrepp

försöker göra sådant jag förr kunde

men inser snabbt att tiden är förbi

Värken styr och ställer

och jag är endast en ofrivillig passagerare

vill mer än vad jag kan

accepterar att så är fallet

smärtorna är konstanta

värken vilar aldrig

men det måste jag göra

Baksidestext;

En kraft i orden. Tydliga budskap som träffar läsaren med övertygelse. Poeten har varit med i mången batalj. Livet fyllt av kamp. Vad blev det kvar?

Nu finns en spirande tilltro till det goda, att det går på något vis. Allt går genom budskap. Genom sanna budskap som griper tag, som inger hoppet bakom hindren, som Du måste förbi för att se sant, utanför ditt gränsland. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Udda & jämna

"Udda & jämna" av Hanna Zeime, utgiven av Zeime förlag. Boken handlar om Eva som lider av ångest. När hon äter sina ångest dämpande tabletter, orkar hon mest ligga i sängen. Hon orkar inte städa eller hälsa på dottern och sina barnbarn. Hon kom därför på den lysande idén att hon bara ska äta tabletterna på jämna veckor. På udda veckor ska hon vara utan och då lider hon av den fruktansvärda ångesten, och känslan av att det ska hända något hemskt. En dag blir hon vittne till ett rån och blir kallad till förhör hos polisen. Dessvärre hatar hon polismyndigheten, ännu mer än försäkringskassan på grund av en händelse när hon var ung. Väl hos polisen tappar hon humöret, och det resulterar att hon hamnat på ett behandlings hem långt ute på landet. Hon ska få behandling för sitt aggressiva humör. På behandlingshemmet är de intagna som en familj, och Eva trivs där. När de intagnas doktor, Flemming plötsligt dör, måste Eva ta ett svårt beslut. 

Detta är författarens debutroman. Jag tyckte denna boken var så härligt underhållande, tillika underfundig. Trots att historien är väldigt spännande emellan åt, händer det så mycket dråpliga situationer, som de intagna patienterna inte vet hur de ska lösa. Det är en bok man mår bra av. De intagnas konversationer är roliga och bjuder på en hel del skratt. Boken är lättläst och välskriven och en riktig bladvändare. Jag gillar de olika huvudpersonerna. Vilka härliga och gränslösa karaktärer de är. I berättelsen lär vi känna bland annat, Eva som lätt tappar humöret och blir aggresiv. Linn med kontrollbehov, och som dessutom lider av basillskräck. Det finns även en mordbrännare, en hypokondriker och en  polis som är missbrukare och yogaläraren Margot, som är på rymmen. Det kan inte bli annat än katastrof. De intagna är tvungna att komma på lösningar på alla de problem som dyker upp, och de gör de på lite ovanliga sätt. Ska de intagna klara biffen och lyckas reda ut situationen trots allt? Jag kan varmt rekommendera denna festliga spänningsroman. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

12

Torsdagen den 4 oktober, fortsättning jämn vecka

Eva hade vilat sig I form och var redo att baka kanelbullar. När hon kom ner till köket var Per och Lars redan på plats och Linn for runt och gjorde de sista förberedelserna. På köksbordet låg fyra plastunderlägg, fyra enorma degklumpar, fyra kavlar och fyra ugnsplåtar med bakplåtspapper på. Linn satte fram skålar med socker, kanel och smör på bordet. 

-Ska det inte vara fem underlägg och degklumpar? Ska inte Flemming vara med? frågade Eva.

-Flemming har inte tid. Han måste skriva på sin artikel, sa Lars.

-Jaså. Jag trodde att alla aktiviteter var obligatoriska, sa Eva.

-Alla aktiviteter är obligatoriska. Flemming blir utsäktad ibland men inte du, sa Linn och pekade på Eva som om hon vore en brottsling. 

Eva höll upp händerna för att visa att hon gav sig. 

-Okej. Jag vill vara med och baka alltså. Det här ska bli kul. 

-Jättekul, muttrade Linn och såg ut som om världen höll på att gå under.

-Jag gillar att baka, sa Per. Jag är inte bra på det, men jag tycker ändå att det är väldigt roligt.

-Ja, det är trevligt att göra något tillsammans, sa Lars. Gruppaktiviteter anses vara utvecklande och kan även vara underhållande.

Eva himlade åt Lars. Utvecklande och underhållande? Själv var hon här av en enda anledning; för att äta så många kanelbullar som möjligt. 

-Innan ni börjar baka måste ni ta på er förkläde och hårnät, sa Linn.

Linn hämtade en låda och delade ut dess innehåll. Lars såg något obekväm ut när han tog på sig ett rosa förkläde och satte hårnätet på huvudet över sitt obefintliga hår. Eva fnissade varpå Lars gav henne en missnöjd blick. Sedan var det dags för den obligatoriska handtvätten innan det var dags att sätta sig vid köksbordet på sina tilldelade platser. 

-Så här är reglerna, sa Linn. Ni ska göra kanelbullar av degen framför er. Ni får smaka defen en gång. Småätande av degen under hela baket är inte tillåtet. Förstår ni?

-Ja, sa Eva som antog att det var henne som Linn hade syftat på. 

-Bra. Nästa regel är att ni inte får springa omkring i köket och kladda ner. Behöver ni något så säg till mig så hämtar jag det.

Baksidestext;

Eva är nöjd med sin rutin. Det var hon själv som kom på den briljanta idén att ta sina ångestdämpande tabletter varannan vecka. När hon tar sina tabletter (jämna veckor) är hon trött och likgiltig och vill mest ligga i sängen och se på tv och äta kanelbullar. Efter en jämn vecka ser hennes lägenhet ut som ett tonårsrum med disk, skitigakläder och tomma chipspåsar över allt. När hon inte tar tabletterna (udda veckor) orkar hon städa, duscha och viktigast av allt, åka och hälsa på sin dotter och barnbarnen. Men utan tabletterna måste hon kämpa mot den vidriga ångesten och känslan av att något hemskt är på väg att hända, och efter det som hände henne som ung, är hon alltid redo att försvara sig.

När Eva är med om en incident på ett café blir hon tvungen att prata med polisen, den enda myndighet hon avskyr mer än försäkringskassan. Hon tappar humöret och blir skickad till ett märkligt behandlingshem mitt ute i skogen. Underliga saker händer och Eva tvingas att ta sitt livs svåraste beslut. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Inte jag

"Inte jag", av Sandra Jakobsson utgiven av Visto förlag. Detta är en bok där författaren berättar på ett utlämnande sätt om livet inom en frikyrka. Det är både en trygghet och ett liv där hon förväntas ta ett allt för stort ansvar för sin egen familjs välbefinnande. Hon börjar arbeta tidigt, för att kunna ha råd med saker till sig själv. Sedan har hon dessutom olika uppdrag i kyrkan. Hennes kropp har tagit stryk genom att arbeta, samt träna aldeles för hårt och ta ansvar för sina småsyskon. Svåra skador hon ådragit sig genom ridolyckor samt en bilolycka får oanade skador på hennes unga kropp. Redan som ung utsätts hon av övergrepp vilket får henne att känna självförakt. Då kyrkan menar att det är hennes eget fel att hon blivit utsatt. Hon har sedan dess svårt att säga nej och tillslut blir sex ett slags självskadebeteende. Hennes mående och självbild får henne också att träna aldeles för hårt då hon tycker hon är tjock och ful. När hon tillslut nått botten och vill göra slut på allt, kommer vändningen. 

Mitt hjärta blöder på grund av denna unga och trasiga kvinnas historia. Man tänker att ett liv innom en kristen kyrka ska vara tryggt och bra. En plats där man tar hand om varandra. Det är svåra saker Sandra berättar om sitt liv och uppväxt. Ett liv som präglas av skuld och skam, och svår ångest. Ett liv där de vuxna sviker. Ändå vägrar hon att ge upp. Det finns några ljusglimtar trots allt. Det som verkar fylla hennes liv med mening är hennes hästar och de andra djuren hon har hemma. Många tankar och känslor väcks under tiden man läser. Varför bryr sig inte hennes föräldrar sig mer. Varför skyller kyrkan ett övergrepp på en ung oerfaren kvinna? Är kyrkan verkligen en plats där man ska känna skuld och skam? Ja många frågor väcks. Det är inte svårt att förstå att författaren ännu har svårt att lita på andra. Sen reagerade jag även på då Sandras mor hade ryggproblem. Det man påstod i kyrkan var, att hon hade ont på grund av att hon inte hade den rätta tron. Hur dålig känner man sig inte då? En väldigt tankeväckande bok om ett liv som aktiv i en frikyrka. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Ni talar om villkorslös kärlek

Så många gånger målas tavlan

Om den fantastiska känslan

Att bli älskad för den man är

Om att finna frid,

Om att finna ett hem

Om att finna det man söker efter

Men allt jag finner är en lögn

Hyckleri,  dom och kränkning av de svagaste

Allt jag ser är slag mot de slagna

Hårda ord mot de trasiga 

Kuvade av de sårade

Förkastelse av de redan övergivna

Ensamhet kanske är bättre 

Bättre än er som går

Bättre än er som inte lyssnar,

Som inte ser

Som inte förstår

Kapitel 4

Kyrkan

Kyrkan. Den har varit en stor del i nästan 28 år av mitt liv. Det finns en viss tröst och gemenskap i att ha en tro på något större. Det kan skapa en sorts meningsfullhet att tro att man är en del av något större än sig själv. Jag kan förstå den känslan, jag har varit där själv. Men i ljuset av allt som häntifrågasätter jag hur man kan vara kvar. Jag respekterar som väljer den vägen i livet, men jag kommer aldrig att förstå det. För det jag sett och hört har gjort mig mycket illa. 

En kyrka, special det lite mer extrema slaget som den kyrka jag har varit med i, lockar till sig mångatrasiga människor. Enligt min erfarenhet verkar den även dra till dig människor som söker en maktposition. Den blandningen har gjort att jag fortfarande har svårt att lita på andra människor.

En annan sak som jag fick uppleva många gånger under min uppväxt var ett brutet förtroende till vuxna människor. Det handlade om människor i min närhet av olika anledningar inte tog det ansvar som vuxna bör ta när jag var barn. 

Den här sortens svartvita tro har en förmåga att göra vuxna människor väldigt naiva, i den bemärkelsen att man undviker att ta svåra beslut. Man hoppas in i det sista att saker ska lösa sig bara man ber för det och tror på Gud. Man använder tron för att uttrycka sina egna åsikter om allt och man hamnar lätt i en spiral där ansvaret hela tiden ligger på någon annan; Gud, pastorn och andra kristna. Ett uttryck för detta är till exempel att man som kristen inte ber om hjälp, inte tar hjälp av de myndigheter som finns att tillgå, inte har öppna dialoger de vänner man har eller småningom familjen. 

Jag har upplevt många gånger att man inte är ärlig mot sin omgivning. Det är så viktigt att visa att man har full tillit till Gud och till de böner man ber att det blir absurt. Man väljer att be istället för att berätta för sina vänner eller familjemedlemmar om den situation man befinner sig i. Till exempel om du är sjuk är alternativet att gå till läkare ditt absoluta sista alternativ. Om du sedan går till läkaren står alltid läkarens ord under Guds, vilket medför att om läkarens ord på något sätt strider mot Guds ord, behöver det inte efterföljas. En del drar det ännu längre, och låter inte sina barn bli vaccinerade eftersom Gud ska skydda dem. Om man hamnar i en situation som betyder att man helt saknar ekonomiska medel att försörja sin familj, så är ens första alternativ alltid att be, och sedan gå till församlingen för att få hjälp i förbön. I min värld har jag då.aldrig känt mig mättare efter en stund av bön, problemet kvarstår. 

Inte vet jag om det blir bättre av att de andra medlemmarna i församlingen känner att de måste lyssna efter Guds röst om de ska ge någonting, det är ju inte säkert att de som är mottagliga för den sortens ledning har så mycket själva. Jag har utöver det varit med om människor i min närhet som inte fick ta emot gåvor från andra ( kläder, mat eller pengar) eftersom det skulle främja ens syndiga natur att vilja njuta och inte stärka ens förståelse av det lidande som Jesus genomlevt för vår skull.

Från baksidan;

"Du är förlorad. Du har en ande av orenhet, en ande av kontroll. Om du inte vänder om nu är du förlorad. Om du inte ber om förlåtelse kommer du gå evigt förlorad."

Sandra växer upp i ett hem präglat av skuld och skam. Den enda tryggheten hon har är kyrkan, en kyrka som ställer hårda krav på hennes personlighet och hennes intressen. Nästan allt hon tycker om är förbjudet. För att överleva börjar hon splittra sig själv i tillåtna och otillåtna delar, skämmas och trycka tillbaka sig själv. 

Inte jag är en resa till den djupaste och mest självförnekande tillvaron där sex blir ett vapen att rikta mot sig själv. Men det är också en berättelse om att inte ge upp och att hålla hårt i ljusglimtarna som dyker upp.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina