En smakbit på en söndag-Syren lunden

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Syrén lunden" av Tracy Rees utgiven av Piratförlaget.

Smabiten;

Pansy

HIGHGATE, LONDON, 1897

Torsdag, mitten av februari. Det var kallt och mörkt, och blåst och regn piskade taket ovanför vindsrummet. En mycket missunnsam sorts dag. Men torsdagar var heliga för Pansy. Till och med under köldknäppen i januari hade hon kämpat sig ut i den djupa snön på sin lediga dag, för på torsdagar skulle Pansy hem.

I skenet från stearinljusen kastade hon en blick i den spruckna spegeln som Maisie, en av de andra tjänsterflickorna, hade tagit med sig upp. Glaset var mörkt och flammigt och ljuset fladdrade, men hon kunde åtminstonde se att den nya, blå hatten satt som den skulle på de kastanjebruna lockarna som hon vanligtvis bar uppsatta under en hätta, och att hennes gröna ögon för en gångs skull såg hoppfulla ut. Hon tittade bort från de bittra linjerna som började träda fram vid mungiporna och skyndade sig ner för trapporna- en, två, tre, fyravåningar och sedan hela vägen ner till källaren. Alldeles strax skulle hon gå ut genom köksdörren till den väntande morgonen, och hennes hjärta slog ett extra slag. Mörkret och kaskaderna av regn väntade på henne, men det skulle kräva en högre makt än vädret för att hålla Pansy borta från Elstree en torsdag. På Garrowgate fanns det dock en högre makt än vädret: frun i huset, Maud Blythe. 

Mrs Claredon, hushållerskan som värkställde Maude Blythes vilja, lurade i skuggorna i den förfallna och dragiga källarkorridorren. " Charlotte är sjuk. Du måste jobba.", sa hon när hon såg Pansy. 

Och med de sex orden såg Pansy sin underbara torsdag - hennes mammas leende, hennes systers kramar, hemlagad mar och all annan glädje en dag i Elstree - försvinna dom en ande.

 

Baksidestext;

ENGLAND 1897. Rowena Blythe är både rik och vacker. Hon ska fylla tjugofyra år och förväntas snart gifta sig med rätt sorts man.

Rowenas föräldrar vill stärka sin dotters ryckte som skönhet och ber därför en konstnär att måla ett porträtt av henne. Men konstnärens assistent Bartek visar sig vara helt olik alla män Rowena träffat förut- vild, romantisk och bohemisk.

Medan omgivningen väntar på besked om förlovningen med en man i hennes ställning falker hon istället för Bartek. Ska hon våga riskera allt för kärleken?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kramizar Ninni 

Smakbit på en söndag-Pensionatet

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Pensionatet" av Karina Johansson utgiven av Bokfabriken förlag.

Smakbiten;

Kapitel 1

ALEXA KRÅNGLADE AV sig de högklackade skorna och sjönk ihop på schäslongen inne på Pensionatet kontor. Champagneglaset hängde i ena handen och ögonlocken blev allt tyngre, men de ömmande fötterna höll henne vaken. Ett av Värmlands största företag hade haft konferens och hon gladde sig åt att allting flutit som det skulle. Att gästerna var nöjda. De sa till och med att de aldrig hade blivit så väl omhändertagna eller ätit så fantastiskt mat förut. Deras omdömen var den bästa reklamen, som i regel ledde till nya bokningar. Så när kvällens sista gäster gått upp till sina rum, hade hon dansat glädjedans och firat med en skvätt champagne inne på kontoret tillsammans med några ur personalen. 

Hon önskade att hon hade kunnat dela drycken med sin farmor. Den legendariska Ingrid Vinder. 

-Det hade du gillat, sa Alexa högt för sig själv och höjde glaset mot tavlan med den tjocka guldramen som hängde ovanför dörren. 

Målningen av farmor med hennes klargröna ögon och eldigt röda hår spred elegans och styrka över kontoret. Hon borde vara stolt nu, när Alexa lyckats så bra. Tanken muntrade upp. Hon reste sig och gick runt i rummet och stannade till vid fönstret. Hon såg ut över den krattade grusgången och rabatterna som prunkade i rundeln i mitten. Pensionatet låg fyra kilometer norr om Sunne tätort, en björkall'e från europavägen. Ändå kändes det som om de befann sig långt från dagens hets och stress. Sädesfälten som vajade runt anläggningen bidrog till lugnet. Tänk att hon lyckats skapa den fridfulla stämning hon haft dom mål ända sedan hon tog över. 

Hon väcktes ur tankarna av att det knackade på dörren. Och här står hon i strumplästen Typiskt! Hon slank ner bakom skrivbordet och ropade "Kom in."

Baksidestext;

ALEXA VINDER DRIVER familjeföretaget Ingrids Pensionat med stor framgång. Stressade stadsbor kommer dit för att tillbringa några dagar i en vilsam miljö med gemensamma aktiviteter och måltider, på gammaldags vis. När bysnickaren Robin dyker upp med kreativa idéer får Alexa både ny livsenergi och fjärilar i magen.

Men när pensionatetets ena städerska anklagas för stöld och där efter blir mördad vänds allt upp och ned. När också kökschefen hittas död börjar avbokningarna strömma in. Företaget riskerar gå omkull och Alexa inser att hon snabbt måste hjälpa polisen att hitta mördaren. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Det slutna rummet

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Det slutna rummet" av Mari Jungstedt utgiven av Albert Bonnier förlag.

Smakbiten;

De pampiga husen, många med lummiga trädgårdar och privata badbryggor, låg på rad längs Mälaren. Här och där fanns små strandremsor som utgjorde allmänning, så att människor som inte ägde miljonvillor kunde få tillgång till vattnet. 

Han hade kommit dit en timme tidigare och slagit sig ner på en klippa på betryggande avstånd från huset, men ändå med god uppsikt. Hon brukade ta ett bad vid ungefär samma klockslag varje morgon, sommar som vinter. Nu väntade han på att hon skulle dyka upp. Han hällde upp ännu en kopp kaffe i den medhavda termosen och plockade fram en leverpastejsmörgås ur ett foliepaket.

Han bet i smörgåsen och betraktade den moderna villan med glaspartier ut mot sjön. Den hade flera terrasser på olika våningsplan och ett generöst tilltaget trädäck längs nere vid vattnet. Där låg en liten glasbyggnad med skorsten som han antog var en bastu. Bredvid fanns också en brygga med en exklusiv motorbåt som hade flybridge, en extra styrplats med soldäck på båtens tak. 

Han stannade upp i tuggade och lät handen som höll i smörgåsen sjunka. En figur i badrock hade uppenbarat sig på en av terasserna högst uppe och börjat gå nerför trappan mot bryggan. Hjärtat klappade hårdare i bröstkorgen. Snabbt ställde han ner kaffekoppen på den släta bergknallen och lade tillbaka den resterande smörgåsen på foliepappret. Sträkte sig efter kikaren. Visst var det hon. Det långa rödlockiga håret var uppsatt i en knut mitt på huvudet. Kroppen bar vit och späd och hon var klädd i en blå morgonrock som hon knutit ordentligt i midjan. 

Solen sken så temperaturen var ganska behaglig, trots att det bara var första maj och ännu tidigt på morgonen. Han gissade på runt arton grader, men i vattnet var det nog inte mer än tolv. 

Baksidestext;

NÄR GOTLAND STÅR i den skiraste försommargrönska hittas en kvinna mördad i Lummelundagrottan. Kommissarie Anders Knutas leder utredningen och grottmordet förbryllar polisen. Hur lyckades gärningsmannen slå till mitt bland alla turister?

Knutas sambo och kollega, den höggravida Karin Jacobsson, undersöker ett eget spår som leder till ett ouppklarat fall i den jämtländska vildmarken. 

Samtidigt närmar sig mördaren sitt mål, och det står klart att dådet i grottan bara är början. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Smakbit på en söndag- Lögnaren i Skafferiet

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Lögnaren i skafferiet" av Kristina Appelqvist utgiven av Piratförlaget.

Smakbiten;

Tisdagen den 27 augusti 2019, kväll

NYHETSUPPLÄSAREN HARKLAR SIG och kungör sakligt:

Kulturminister Timmy Carlsson är död. Han avled i morse efter en kort tids sjukdom, det uppger Regeringskansliet i ett pressmeddelande. Carlsson hade en lång politisk karriär bakom sig och har varit statsråd i tre regeringar. Sitt nuvarande uppdrag som kulturminister fick han för drygt ett år sedan. Timmy Carlsson blev 53 år.

Nina Storm stannar mitt i en rörelse. Hon står i köket i sin våning på Sibyllagatan och för en gångs skull har hon slagit på radion på kvällen. 

Timmy är död. Så ofattbart. Under några intensiva år i gymnasiet var han hennes allra bästa vän. En kompis hon kunde lita på i vått och torrt. Han kände henne bättre än de flesta, exmake och nära vänninor inräknade. 

Så Timmy är död. Det overkliga budskapet sjunker sakta in i hennes medvetande. Hur är det möjligt, han var ju fortfarande nitton år? När Nina lutar huvudet mot köksskåpet och blundar är det den unge Timmy som dyker upp innanför ögonlocken, inte den medelålders politiker hon sett i offentligheten under en lång tid. I hennes värld är han fortfarande den glade ynglingen som utmanade henne att tänja på gränser och hitta på tokiga saker. 

Radion matar på med andra nyheter. Hon antar att det kommer längre inslag och kommentarer senare ikväll när nyhetsredaktionerna fått mer tid på sig. 

Ninas te är färdigt, hon hade just lagt tekulan i koppen när hon slog på radion. Hon tar koppen med sig till vardagsrummet. Sätter på teven för att inte missa nästa nyhetssändning. 

Dödsbudet kommer oväntat, hon visste inte ens att Timmy var sjuk. De är vänner på Facebook och har följt varandras liv på avstånd, men hans inlägg handlade mest om politik och sällan något så privat som en sjukdom.

Baksidestext;

När Nina Storm hör att kulturminister Timmy Carlsson är död blir hon chockad. Han var hennes bästa vän i gymnasiet, men vänskapen ebbade ut efter ett skruvat påhitt som spårade ur sommaren 1987. Timmy och Nina lovade att aldrig avslöja för någon vad de gjort.

Snart blir hon varse att Timmy sparat ett avslöjande foto i alla år. I sitt våghalsiga försök att få tillbaka bilden snubblar hon över delikata hemligheter om din chef Diana Wikman. 

I samma veva arrangeras en skrivarkurs i den prästgård Nina fått ärva i Mjöbäck. Deckarförfattaren Greger Sparre tar till minst sagt oväntade metoder för att få gruppen att komma loss med sitt skrivande. Men vilka hemligheter döljer sig under ytan? 

Ett inbrott i Ninas lägenhet får henne att inse att Timmys död satt igång en kedja av gåtfulla händelser och obehagliga överraskningar. Vem i Ninas närhet planerar att avslöja vad som hände 1987? Och varför?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Smultronhyllan

                

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Smultronhyllan" av Birgitta Bergin, utgiven av Piratförlaget.

Smakbiten;

Kapitel 1

MIN AGENT FNÖS när jag berättade att jag ville arbeta på ett äldreboende. 

"Så du lämnar ditt liv som firad författare för att torka gamlingar i rumpan?"

"Nej, jag lämnar mitt liv som kuvad författare med kreaktivitets ångest och påtvingade deadlines för att istället arbeta med människor som behöver mig. Om det ibland innebär att torka någon i rumpan så är det okej för min del."

Det var efter det samtalet som jag med hundra procents säkerhet visste att jag fattat rätt beslut. Men även mina döttrar ifrågarsätter mig. För första gången sedan skilsmässan äter de middag hemma hos mig, i min nya lägenhet, när jag avslöjar mina planer. Jag får ta sats flera gånger innan jag säger det rakt ut. 

"Jag har fått ett nytt jobb. Jag ska börja arbeta på ett äldreboende redan nästa vecka."

Två par ögon stirrar förvånat på mig.

"Men mamma protesterar Lina. "Det går ju jättebra för dina böcker! Hur ska du hinna ha ett annat jobb också?"

"Jag ska inte skriva några fler böcker. Jag vill helt enkelt inte längre. Jag har varit frånvarande i så många år för att jag skrivit att jag till och med har missat att vara delaktig i era liv. Det är slut med det nu", försöker jag och lassar in en stor portion potatismos och lax som jag själv tycker att jag fått till riktigt bra. Jag som knappt kan laga mat. Det har alltid varit Nils som gjort det. 

"Är det inte lite väl sent att komma på det nu?" fortsätter Lina. "Vi flyttar snart till Lund. Det blir inte lätt för dig att plötsligt vara delaktig när vi pluggar och bor så långt bort."

"Kanske det, men jag vill som sagt komma närmare er-oavsett var ni bor."

"Men ett äldreboende? Varför just det?" Matilda ser riktigt intresserad ut.

"Därför att jag vill vara behövd. Jag vill vara med i det verkliga livet, där saker händer på riktigt. Jag vill inte längre leva ett låtsasliv med låtsaspersoner i en låtsasvärd som jag har hittat på."

Baksidestext;

EFTER ETT LIV I RAMPLJUSET som framgångsrik författare bestämmer sig Agnes för att förverkliga sin gamla dröm om att vara till nytta och glädje för andra och tar ett jobb på äldreboendet Smultronhyllan. Även om stället är trevligt bubblar Agnes av idéer om hur man kan göra tillvaron mer meningsfull för de äldre. Men den nye chefen verkar vara fast besluten att sätta käppar i hjulet för henne.

Den nyskilda Agnes ger sig också ut på dejtingmarknaden och plötsligt går allt väldigt fort. På ett par dagar har den charmiga Benny flyttat in hos henne och tar allt mer kontrollen över hennes liv. Det nya liv Agnes har drömt om glider henne sakta men säkert ur händerna. Hur ska hon se till att inte tappa bort sig själv?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Vem minns Anki Braun

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Vem minns Anki Braun" av Sara H. Olsson.

Smakbiten;

Prolog

En blixt lyste upp himlen och strax därefter dånade en åskknall över det trygga villakvateret. Luften var kvav och tung, åskvädret hade varit annalkande under flera timmar och nu väntade man bara på regnet. Snabbt lade sig tystnaden över Solrosgatan igen, där alla grannar som nyss varit samlade på grönområdet nu nyfiket förflyttade sig till gatan. Endast ett dovt muller hördes i fjärran medan blåljusen blinkade monotont på en av uppfarterna.

Alla stod en bit ifrån, noga med att inte vara i vägen för räddningspersonalen. Men samtidigt så nära att det gick att få en glimt av händelseförloppet. Det var en bra stund sedan ambulans och polis kommit till platsen, och nu väntade man på att någonting skulle hända. Att de skulle komma ut med den döda, så att åskådarna kanske fick några svar på sina frågor. Nu stod man där, och tisslade och tasslade sinsemellan. Alla hade sin egen teori om vad det var som skett.

"Det här kunde man aldrig tro", sade någon och de handra höll med.

"Jag undrar vad som händer nu?", sa en annan.

Den närmaste tiden skulle bli en prövning. Ett dödsfall i Sommarängen. Det var inte klokt. Kalla kårar for längs ryggraden på flera av grannarna. Kanske kårar av skräckblandad förtjusning i vissa fall, men för de allra flesta var det en otrevlig upplevelse. Solrosgatan hade varit en fridfull plats i alla tider, knappt ett brutet barnben. Friska och välmående hade de varit. Fram till nu.

Ett år av förändring låg bakom dem. Förändring som startat långsamt men som under våren fått en knuff i fel riktning. Förändring som eskalerat i en ond spiral, och kulmen såg man nu spåren av. Medan den första tunga droppen regn landade på Solrosgatans asfalt tittade grannarna på varandra och rös. Ett rejält skyfall skulle vara över dem när som helst och det var bäst att dra sig tillbaka till sina respektive hus. Skulle de någonsin få veta vad det egentligen var som hänt?

Baksidestext;

Solrosgatan har alltid varit i oklanderligt skick tack vare Anki Braun, Sommarängens självutnämnda ordningsman. Men när Ankis make blir sjuk och de tvingas flytta från sitt älskade kedjehus förändras allt. Grannarna, som känt sig tvungna att följa Ankis regler får nu äntligen en chans att blomma ut. 

Sommarängens nykomlingar, paret Perleman, planerar att bilda familj samtidigt som de jobbar hårt och renoverar sitt nyinköpta hus. Men deras framfart väcker snart känslor, inte bara hos grannarna utan kanske framför allt hos husets förre ägare-Anki har nämligen väldigt svårt att hålla sig ifrån sitt gamla område. 

När ett dödsfall plötsligt inträffar, och Anki dessutom synts till på platsen, tar polisen Christian Håkansson sig an utredningen. Men rör det sig om en olyckshändelse-eller ett mord? Och vem i Sommarängen har i så fall motiv att döda?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Petra Pettersens perfekta påsk

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Petra Pettersens perfekta Påsk" av Lene Lauritsen Kjölner

Smakbiten;

Kapitel 1

Låt mig presentera Lillelord för er. Lillelord är en härlig Whippet av yppersta aristrokatisk härkomst, med en läcker päls i bryna nyanser och en blick som kan smälta isbitar snabbare än solen vanligtvis klarar här ute på Hvasser. På sommaren, det vill säga. Lillelord följde med mig hem från djurhemmet när jag egentligen var på jakt efter en katt-kompis till Sofus, arv-katten som ockuperat mitt hus en tid redan.

Lillelord tillhörde en familj som gav bort honom när de åkte till USA, och han satt bakom sitt galler på djurhemmet och såg på mig med bruna ögon likt tomma brunnar av sorgsenhet. Självklart kunde jag inte gå görbi honom, självklart gillade vi varandra från första sekund, och självklart har jag plats till honom i mitt hus. Faktiskt så passade han perfekt, han visade sig vara det lilla element som fattades för att skapa den perfekta trevnaden. Den trevnaden som bara uppstår av trippande tassar, slafsande vattendrickande och små stranden av välmående när husets vovve lägger sig väl till rätta i soffan. 

Det är alltså Lillelord, Sofus och jag som delar huset. Huset jag ärvde av kära tant Bertha precis före jul förra året, och där jag fortfarande kamperar tillsammans med husdjuren, min ena dotter, Tuva, och hennes dotter Ellinor. Vackra Ellinor på bara fyra månader. Både Ellinor och Lillelord vann mitt hjärta i samma ögonblick jag såg dem. Men medan det är en självklarhet att Ellinor och Sofus ska bo här, följde Lillelord med sina bruna, bedjande och smått olyckliga ögon, bara med mig hem som prov. I efterhand har jag undrat om hans uttryck var ren beräkning, för han har visat sig vara lite av en charmör med full kontoll på sina tricks. Men det var alltså katten Sofus skulle få det slutgiltiga ordet om hurvida Lillelord skulle få stanna, för han bodde trots allt här först. Och det gick som en dröm, Sofus gav tummen upp som den romerska kejsaren han måste ha varit i ett tidigare liv.

Baksidestext;

Petra är på väg att etablera sig som galleriägare på Hvasser, där den stora påskutställningen ska gå av stapeln. Hon känner sandpapper under handen där hon står och slipar på gamla fönster och drömmer om livet i det blivande växthuset, allt medan lilla Ellinors gråt ekar i glasrutorna. Men efter att Mathilde och Petra övertalas att ta en andningspaus bland vildsvin och vakthundar i Toscana och släkten har evakuerats till Svalbard, börjar både utställning, påskäggsjakt och kärleksliv delvis falla på plats. Men det finns hinder på vägen...

Hade det inte varit för besvärliga grannar, egendomliga konstnärer, oväntade hjärtevänner och feng shui-principer, kunde Petras liv varit ganska perfekt. Men det hjälper med det traditionella påskbadet, som blir åtskilligt varmare med lite äggtoddy och den ljuvligt tanken på romerska bad i Budapest.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Au revoir Agneta

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Au revoir Agneta" Av Emma Hamberg, utgiven av Piratförlaget.

Smakbiten; 

-HOHO, vi ville bara ringa och säga att vi lever! Pappa och jag sitter på altanen här hemma och bara njuter. Cava i glasen och...Kan du maka lite på dig, Agneta ser inte mig annars. Jo du förstår...

Mammas mun fyller hela skärmen medan pappas näsborrar liksom vibrerar i högra hörnet. Oj, nu vänds kameran mot ett grönt buskage vid radhuset bredvid. Mamma gastar entusiastiskt medan hon knaprar på en salt pinne. Saltet fastnar i läppstiftet som sedan fastnar på tänderna.

-Ann-Sofie och Lennart har gjort om häcken, de har en man från...Var kommer han från nu igen? Litauen? Nej, Estland! UNDERBART trevlig ung man, pratar inte ett ord svenska, men som han klippte den där häcken. Han smekte den med sin häcksax.

Mobilen skakar till, det gröna försvinner och se där, nu är jag tillbaka i mammas vidöppna saltpinnemun. Ett glas cava närmar sig medan pappas näsborrar frustar så det blir imma på linsen.

-Nu ska han hjälpa oss med vår häck. Vad heter han nu igen? Tarm...? Eller var det en annan inälva? Lungo? Leveri?

-Tarmo, älskling, Tarmo. Tarmo talar absolut ingen svenska, men han är underbar. Sånt vet man ändå, Agneta.

Sånt känner man. 

Mamma sänker rösten, nu ska här delas förtoenden.

-Tarmo betyder "energi" på estniska har Ann-Sofie berättat. Det stämmer sannerligen på lilla Tarmo. Du vet, Tarmo kämpar på han, försörjer alla sina barn. Hur många hade han där hemma i Estland nu igen? 

Här någonstans stänger jag av öronen, medan mina föräldrar livligt berättar om Tarmos privatliv och även något om en laddningsstation för elbilar som Lennart är mycket engagerad i. De vet ingenting om mitt liv. De ringer aldrig för att fråga om jag lever. Men om de frågade skulle jag (efter att jag hämtat mig från chocken) svara ungefär så här: 

"Kära mamma och pappa, vad roligt att ni frågar! Ni anar inte hur mycket jag lever. Jag tror aldrig jag levt så hör mycket i mitt liv. Det känns som jag lever igen allt olevt. Vad sa ni? På vilket sätt jag lever? Jag har en nästa vän. Einar, ni vet. Sen har jag andra kompisar. Ja, ni hörde rätt-jag har ett gäng! Om jag bodde kvar i Sollentuna skulle det här vara gänget jag åkte till fjällen med, gänget som firade midsommar ihop  och gänget som åkte till Benidorm och golfade. De här exemplen ger jag bara för att ni ska fatta vad ordet 'gäng' står för, annars har de inget med vare sig golf, midsommar eller fjäll att göra. 

Baksidestext;

MON DIEU-UN MIRACLE!

Den osynliga kvinnan har fått färger! Ja, hon syns, alla ser henne faktiskt. Med sin nya palett har Agneta äntligen fallit på plats: badande i smör, vin, ost, kindpussar, sidenundekläder och katter tillsammans med Einar i klostret. 

Men hur stadigt ett medeltida kloster är står kan det faktiskt falla i bitar av en enkel knackning på porten. I alla fall om det är en ytterst ovälkommen gäst som tränger sig på.

Agneta ser hur allt det magiska försvinner framför henne. Till slut har hon bara sina underbart vackra underkläder kvar. Ska Agneta behöva åka tillbaka till Sverige, jobbet på trafikkontoret, dela hus med sin trikåcyklande exman och tappa alla sina färger igen? Agneta har varken pengar, makt eller det franska språket att fajtas med. Men...kan kanske den sinnligaste behån i Province vara det perfekta vapnet? Inte bara för att rädda ett kloster. Utan för att rädda sig själv. Allez allez, Annjet'a!

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

En smakbit på en söndag-Det hemliga sällskapet

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Det hemliga sällskapet" av Daniel Silva.

Smakbiten;

Samtalet kom klockan 23.42. Luigi Donati tvekade innan han svarade. Numret som syntes på skärmen på hans telefonio tillhörde Albanese. Det fanns bara en anledning till att han skulle ringa så här dags. 

"Var är du, ers exilens?"

"Utanför murarna." 

"Jag förstår. Det är ju torsdag idag." 

"Har det hänt något?"

"Bäst att inte säga för mycket i telefon. Man vet aldrig vem som lyssnar."

Natten som Donati klev ut i var fuktig och kall. Han var klädd i svart prästrock med vit krage, inte den fotsida kaftan och axelkappa med fuchiaröda kantband som han bar på kontoret, det som män av hans kyrkliga rang kallade Apostoliska palatset. Donati var ärkebiskop och fungerade som privatsekreterare åt Hans Helighet påve Paulus VII. Han var lång och slank, med tjockt mörkt hår och ansikte som en filmstjärna trots att han nyligen hade firat sin sextiotredje födelsedag. Han hade inte blivit mindre stilig med åren. Vanity Fair hade nyligen gett honom namnet "Läckre Luigi" och artikeln hade pinsamt nog orsakat en hel del skvaller i kurian, som var den romersk-katolska kyrkans centrala administrativa organ. På grund av Donatis välförtjänta rykte om att vara hänsynslös hade ingen vågat säga något till honom. Ingen utom den Helige fadern, som hade retat honom skoningslöst.

Bäst att inte säga för mycket i telefon...

Donati hade förberett sig på det här ögonblicket i ett år eller mer, ända sedan påvens första lindriga hjärtattack som han hade dolt från resten av världen och i ännu hög grad från kurian. 

Men varför just ikväll?

Gatan var märkligt tyst. Dödligt tyst, insåg Donati. Ståtliga palazzon reste sig på båda sidor om boulevarden, som var en paralellgata till Via Veneto, en plats där präster sällsn satte sin fot. Framförallt inte präster som utbildats och fostrats av Jesuitorden, den internationellt strikta och ibland rebelliska orden som Donati tillhörde. Hans tjänstebil, med bokstäverna SCV på registreringsskylten, väntade vid trottoarkanten. Chauffören kom från Corpo della Gendarmeria, Vatikanens hundratrettio man starka poliskåren. Han började köra väster ut genom Rom i manligt tempo.

Han vet inte...

Baksidestext;

Gabriel  Allon har rest till Venedig för en välbehövlig semester med sin familj. Men när påven Paulus VII plötsligt dör kallas Gabriel till Rom av den Heliges faderns lojale privatsekreterare Luigi Donati.

En miljard trofasta katoliker har informerats om att påven har dött i en hjärtattack. Donati har emellertid goda skäl att misstänka att påven blivit mördad. De soldater ur schweizergardet som stod vakt natten då påven dog, är försvunna. Det är också det brev som den Helige fadern sina sista timmar i livet. Ett brev adresserat till Gabriel.

Det visar sig att Sankta Helenas orden, ett mystiskt sällskap med band till den europeiska exteremhögern, planerar att erövra påvedömet. Och det är bara början. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Resa sig ur askan

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Resa sig ur askan, av Eva Gussarsson.

Smakbiten;

FÖTTERNA SJÖNK NER i mossan. För varje steg hon tog gav den ifrån sig en dov pust. Luften mellan trädstammar var stillastående, så tjock att det gick att röra vid den. Högt uppifrån hördes ett svagt prassel av grenar. 

Över allt låg himlen, som en tjock, grå, tung filt. 

Hon trampade snett mellan ett par tuvor, landade i något blött, geggigt. Det klafsade i gympaskon när hon fortsatte. Men nu närmade hon sig, skulle snart vara där.

En gren rev över kinden och hon föste undan den, lät den falka ner bakom sig.

Tre månader.

Det var tre månader sedan hon kom hit. Sedan Marilyn flyttade in i herrgården och bad henne stanna. Hennes one shot.

Eminem sjöng om det i Lose youreself. Att ha en chans. Att ta den. Tre månader. Hon hade aldrig tänkt att stanna så länge. 

Något riste till i ett buskage, fick det att leva. Hon sökte med blicken in i det snåriga, ogenomträngliga. Var det ett djur? Det var inte vinden, den nådde inte hit ner.

Så hördes det igen, ett nytt prasslande och sedan tystnad.

Tystnad.

Hon fortsatte att gå. 

Tre månader och varje dag hade hon gått i skogen. Varje dag sedan hon kom hit.

Förr hade hon alltid bott långt från en riktig skog. I samhällen omgivna av åkermark och taniga träd. När livet tog slut, månaderna efter branden. När hon levde på flykt, och som bäst hittade någon enslig sommarstuga att övernatta i, då hade skogen varit något som skulle överleva. Något obekant. Något främmande. 

Nu hade hon lärt känna den. 

Hon kände lukterna. Den råa doften av kåda och bark, från multnande mossa, regnvåta barr. Hon kände träden. De raka tallstammarna, grova men sköra när man kom emot. Granarna med sina kojor av hängande grenar, hon visste var de mest ogenomträngliga fanns, var man skulle kunna försvinna.

Hon hade lärt sig hitta över de vattensjuka markerna, visste var det gick att ta sig fram, var berget reste sig ur mossan. Vad som fanns på andra sidan.

I början hade hon gått vilse. Hade gång på gång tappat bort sig och inte förrän för sent insett det och fått gå runt i timmar och leta efter något hon kände igen, ett tecken, ett spår. 

Baksidestext;

Lungorna höll på att sprängas. Men om hon andades skulle trollsländan flyga. Det ryckte i den långsträckta kroppen, i de tunna vingarna. Som om något i dess väsen hela tiden var på helspänn. Så exploderade tystnaden av ett skrik.

På en nedgången herrgård långt inne i de småländska skogarna kämpar medelålders, blomsterälskande Marilyn för att få ett nytt liv med sin sonson Oscar och den unga kvinnan som kallar sig Felicity. 

Felicity kan inte glömma sitt förflutna. Mannen som gjorde henne illa, som lovade att aldrig släppa henne fri. Ska han hålla sitt löfte? 

Hon går längre och längre in i skogen, lär känna den, dess mysterier. Bara i skogen känner hon sig trygg. 

När ett skrik en dag skär sönder tystnaden är det ett eko från det förflutna. Det finns något därute. Något eller någon som väntar på henne. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Vi badade i Skärsjön

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Vi badade i Skärsjön" av Snezana och Andie Lindskog

Smakbiten;

1. Inga

"Inga, det är ditt fel. Trots alla kostsamma behandlingar är Johan fortfarande oförändrad. Du har länge försökt att släta över, men nu är det ta mig fan slut på det." Han hade armarna bakom ryggen, gick fram och tillbaka i matsalen med större steg än än nödvändigt. Försommarsolen strilade genom de skira gardinerna. Han granskade först henne, sedan den högblanka sekretären som var ett arv från hans mors släkt. 

Hade han dragit ett finger över den och funnit något dammkorn så hade han klagat på att hon inte tillrättvisat städerskan, men ytan såg blank ut. Inga såg ner på sina julröda innetofflor med fluffig krans, det var inte alls hennes färg. Karl-Erik påstod sig veta precis vad hon gillade och vad som passade henne.

"Karl-Erik, pojken har börjat sköta sig, både i skolan och hemma, han håller tiderna och magister Bark har lovordat honom."

"Det där har jag hört förut och det förändrar i geting, förstår du? Ingenting!"

"Men...Utegångsförbudet har varat länge och han har hållit sig hemma...och..."

"Pladder, pladder. Du ser hur han går och vrider på höfterna. Det där håret, vad ska det föreställa? Jag skickar Johan till frisören och så kommer han med nästan samma frisyr som han hade innan. Och skjortan uppknäppt, inte en knapp utan två. 

"Men han håller sig hemma i alla fall..." Hon tystnade snabbt. Att säga fler ord nu skulle väcka gorillan i honom. 

"I helvete heller. Han visar ju upp sig så i skolan, det begriper du väl. Är det för att reta gallfeber på mig?" Han blängde på henne, en skrämseltaktik som har fungerat längre än hon kunde minnas.

Från baksidan;

Året är 1964 

Johan och Lars arbetar på Västerbergs gård under sommaren. Bådas föräldrar har vänt dem ryggen i tron att deras perversa ådra ska botas genom hårt arbete. De skulle umgås efter de tunga arbetsdagarna på lantbruket, som vänner. 

Fiska och bada i Sävsjön och sitta på Hennings bar för en öl eller två. Men sommaren blir en plåga. Att vara annorlunda och ses som sjuk på grund sv den man är blir tungt att bära på. Lars bjuder ut Marianne på dans och hoppas bli sig själv så som förväntas av föräldrar och omgivningen. På gården finns även mor Britta som visar sig bli nyckeln till Lars och Johans framtid.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag- Under stjärnorna i Paris

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Under stjärnorna i Paris" Av Karolina Schutzer.

Smakbiten;

Prolog

MED EN DUNS släpper Sophia ner stativet utanför statsministerns bostad, Sagerska palatset i Stockholm. Hon lutar sig mot väggen och drar några djupa andetag.

Hur kunde det hända? Vad har jag gjort för fel?

Medan Fatima letar upp en bra plats för sändningen och börjar rigga utrustningen dunkar Sophia pannan lätt mot den hårda väggen. Klockan närmar sig halv åtta och hon ska strax rappotera direkt i kvällens nyheter. Trots det som hänt hoppas hon klara av att genomföra sändningen. 

Allt som jag kämpat för. Vad ska jag höra nu?

Hon önskar att hon inte hade hunnit se mejlet. Hon tänker inte berätta för Fatima ännu, det får bli när de är klara. Ett äldre par passerar och stannar till, de kikar mot kameran och mikrofonen med tv-loggan. 

"Vad händer här då?" frågar en av dem nyfiket.

Sophia sträcker automatiskt på sig och anstränger sig för att göra rösten så stadig som möjligt. "Det har varit förhör i Konstitutionsutskottet idag. Vi väntar på reaktionen från statsministern och skall strax sända live i kvällsnyheterna."

Hon försöker le men det blir mest en grimas. Ett stilla regn faller och hon ser hur Fatima balanserar ett stort paraply ovanför utrustningen för att skydda den. En bit från dem står flera andra medier uppradade. När det nyfikna paret äntligen försvinner duttar Sophia på lite puder och läppstift. Hon ser i alla fall ut som vanligt på utsidan konstaterar hon när hon ser sig själv i den lilla fickspegeln. Även om allt är uppe och nere på insidan. 

Det här kommer att gå bra. Jag kan bryta ihop när jag är hemma igen om en timme.

Hon tar några snabba kliv mot Fatima och kameran, men stannar upp när jon känner något kallt mot foten. Hon tittar ner och inser att hon klivit rakt i en vattenpöl. Väntan tränger in i ena skon och strumpan blir genomblöt. Hon rycker upp foten ur pölen och svär ilsket gör sig själv. Sophia önskar att hon låg hemma i soffan med ett glas vin istället gör att klafsa omkring i vattenpölar utanför statsministerns bostad. Hon försöker ignorera den blöta foten och ställer sig med benen brett isär framför kameran. 

Redo.

Hjärtat börjar bulta oroväckande snabbt. Hon snurrar mikrofonen i handen, känner ångestens svettpärlor tränga fram under pudret.

Från baksidan;

Tv-reportern Sophia har satsat allt på karriären. När tjänsten som utrikeskorrespondent i Kairo blir vakant vet hon att jobbet är hennes. Nyskild och fast besluten om att lämna gråa Stockholm bakom sig hyr hon ut sin lägenhet innan hon ens är säker på att hon fått arbetet.

Inför drygt en miljon tittare i direktsänd tv tvingas hon hantera beskedet att drömjobbet gått till en kollega. Strax därefter dör Sophias älskade mormor och det visar sig att hon lämnat efter sig en förfallen bar i Paris. Motvilligt åker Sophia ner till Paris för att snabbt sälja baren.

På plats möter hon en rad personer som tvingar henne att ifrågasätta sina livsval och drömmar. Vad vill jon egentligen med sitt liv och för vems skull? Den gamle mannen Louis, som sköter baren, beter sig märkligt och tycks veta mer om mormoderns förflutna än han erkänner. Och den strikta advokaten Tristan, som ska hjälpa Sophia att sälja baren, är han bara arrogant och drygt eller döljer sig något mer under ytan? 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

En smakbit på en söndag- Afghanerna

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Afghanerna" av Åsne Seierstad.

Smakbiten;

Vilja

Febern steg.

Skulle hon förlora henne?

Den lilla flickan var knallröd om kinderna. Pannan var fuktig, ögonen blanka.

Shamanen lade örter och amuletter på barnets bröst. Han hade skrivit verser på små lapoar som Bibi Sitara skulle lägga i vatten. Hon fick inte försöka läsa vad det stod på dem innan hon drack, för då skulle de inte verka. Det var en onödig upplysning. Bibi Sitara kunde inte läsa. 

Graviditeten hade varit tung, hon kände att livskraftig rann ur henne. Shamanen hade besökt henne då också. Den gången ville hon veta om barnet var friskt och om det skulle leva. Han hade uppmanat henne att ha tålamod, allt skulle bli bra om hon drack det heliga vattnet. Han förberedde henne på att hon bar en flicka, att flickan skulle bli moderns stolthet och att de borde kalla henne Ja.ila- den vackra.

Han fick rätt. Barnet var friskt när det föddes och hon var verkligen ljuvlig, med djupa, gråbruna ögon, blek hud och hjärtformat ansikte. Tills febern avbröt leken var hon storasystrarnas docka. Hon kläddes fin, bars runt, vaggades, och de gullade med henne. De rev remsor av ett lakan och lindade broderade band kors och tvärs över kroppen så att hon knappt kunde röra sig. 

Nu tittade systrarna in och var oroliga.

Bibi Sitara kände att barnet försvann från henne, precis som hon fruktat under graviditeten. Hon skickade efter ytterligare en helg man, den här gången en lokal mulla. Han satte sig bredvid det sjuka barnet och läste koranverser tills natten föll. Liksom Shamanen fick har rejält betalt.

Efter mullans besök satt modern kvar hos dottern. Shamanen hade sagt en annan sak också när hon var havande. Att flickan dkulle bli något utöver det vanliga. Bibi Sitara hade skjutit undan det, för jon önskade sig inte något märkvärdigt barn. Tvärtom, hon ville ha en aldeles vanlig dotter. Efter en vecka sjönk febern. Modern tackade Gud. Allt blev som han befallde. Alhamdulillah. Gud ske pris.

Från baksidan;

JAMILA FÅR PLATS PÅ ETT FLYG till Norge när Kabul faller augusti 2021. Hon som kämpat ett helt liv för sin egen och alla andra kvinnors rätt till utbildning, inte minst genom att åberopa Koranen. 

Samtidigt intar Bashir hennes hemstad. Han som rymde hemifrån som pojke för att ansluta sig till talibanerna. Nu är han en krigsherre som snart ska ta sig en tredje hustru. 

Ariana föds när västerländska styrkor intar landet efter terrorangreppen i USA 2001, och har tagit för givet att livet är fullt av möjligheter. När en termin återstår av hennes juridikstudier släkt hennes hopp om en examen. Och hon får veta att hon ska gifta sig med en okänd man. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Varsel i natten

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Varsel i natten" av Ann-Catrin Mattson.

Smakbiten;

URGHE

SKOTTLAND, DECEMBER 1643

"Det sägs att ni kan läsa människors öden i stjärnorna, mäster."

Kvinnan, välklädd i en broderad kappa kantad med hermelinpäls, drar av dig ett par handskar så tunna att han kan ana huden genom mönstret. Blicken vandrar mellan golvplankorna, belamrade med mortlar och träskålar ända upp till taket där järnet, mistel, och andra heliga växter hänger från utnötta krokar. Urghe föser undan några slarviga anteckningar, gör en gest med handen mot golvet. 

Hon slår sig ner på mattan bland fårplädar och kuddar. Luften som redan är tung av opiumvallmo blandas med den söta doften av jasmin och något oidentifierbart som får honom att tänka på Indiens kvava sommarnätter. När huvan dras bakåt blottas rubintött sidentyg och ett svall av mörka lockar. Kring halsen hänger en kedja av guld. De små ädelstenarna i berlocken skimmrar i samma safirblå färg som stenarna i armbandet kring handleden. Men det är ögonen som överraskar, skarpa och intelligenta. Händerna fingrar på byltet i knät. Om barnet är hennes är hon en mycket ung moder.

Kvinnan vrider på sin vigselring. Axlarna är spända, som om det gör henne obekväm att vara där. Urghe räcker henne en rykande kopp örtte och dotter sig med korslagda ben på skinfällen mittemot. De sitter stilla med den avlägsna rytmen av regn mot fönsterluckorna, tills tystnaden manar henne till fortsättning.

"Det gäller min son." Hon ser ner i teet, söker orden. "Han är...annorlunda, olik sina syskon."

"På vilket sätt?"

"Han äter dåligt." Hon tar en munfull te, funderar. "Jag kan lämna honom långa stunder i sträck utan att han gråter. Ibland är det som om han försvinner bort. Stirrar på saker som inte finns."

"Visa fram honom."

Kvinnan räcker fram byltet. Försiktigt viker Urghe undan sjal, samtliga dyrbara med komplicerade dekorer. Hår lika svart som himlen en månlös natt sticker fram bland tygmassorna. 

Urghe ser in i barnets ögon, redan nu fyllda av en visdom långt bortom denna värld. I bröstet sprider sig en varm känsla, ett igenkännande. Han ler. Ett stjärnbarn. Urghe sluter ögonen, andas in de brinnande örternas magi. Synen fladdrar till. Han tillåts se väven, beskåda det förgångna och det som komma skall. Han ser barnet som många år äldre och den roll han kommer att spela. Sedan följer en hastig glimt av Urghes egen död och barnet som efterträder honom. 

"Pojken är speciell." Urghe öppnar ögonen. Det är viktigt att han överlever. Det ligger i hans öde att vara himlens röst."

"Som ni?" Det finns lika delar rädsla och stolthet i rösten.

"Barnet kommer att ta min plats när tiden väl är inne. Folk kommer att söka honom, lyssna till hans ord."

Hon nickar med en lätt suck. "Så han kommer få en titel och trygghet?" 

"Ja, men det har sitt pris. Barnet bär ett tungt öde på sina axlar. Låt honom studera den gamla kunskapen, lära sig tyda stjärnorna och bemästra himlens hemligheter."

"Jag förstår. Han ska få den bäsra utbildning som kan ges." 

Från baksidan;

England 1655. Ailea har anlänt till klostret som huserar Sällskapets hemliga skola, där hon undervisas i de dolda lärorna. Viskningar följer henne och folk tystnar när hon går in i rum. Redan före Aileas födelse har hon varit lovad till den sicilianske prinsen Aaron, som hon enligt högre makter ska få ett barn med.

Roderic är tillbaka på militärskolan i Bologna. Han har snabbt skapat sig ett namn efter att ha dödat den legendariska befälhavaren Jean François de Fosse, men berömmelsen sticker folk i ögonen. Efter en duell blir han fiende med en mäktig, hämdlysten greve.

Ailea och Roderic har länge mötts i drömmar och syner, där de formar ett djupt band. Kanske är de märmare varandra än de tror?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-För en ny värld-Jonnas bok

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från Älvaliv del 2: "För en ny värld-Jonnas bok" av Elisabeth Lendalelund utgiven av Skimra.nu förlag.

Smakbiten;

Prolog

"SISTA GÅNGEN VI var tillsammans satt min navelsträngen fast i dig. Dina sista andetag, mina första, i samklang, men fruktansvärt mycket i ofas."

Det värsta som kan hända ett litet barn är att förlora sina föräldrar. Det får inte hända, men det händer och handlöst faller barnet och går i tusen rädda bitar. En del barn överlever. Det ser åtminstone ut så. De bitar som sedan glöms kvar i myllan efter fallet, de levande minnena, förblir aktiva. De formera sig själva till självlysande tentakler, som outtröttligt rycker i barnet livet igenom, om och om igen. Med varning och beskydd som förtecken lägger de fälleben istället för att gynna, och barnet faller och faller, känner igen, vill komma undan men sitter ihop med de starka tentaklerna. De nya fallen drar upp ärren och varje gång läcker de rädsla. Tentaklerna kan också kallas tankar och är nära besläktade med känslorna de väcker.

Tankarna får i bästa fall först tår, sedan fötter och därefter ben, men ibland växer benen ut först i hisnande fart. Det gör de gör att hjälpa barnet att komma undan från tankarna som hotar att slå rot. Men ibland utvecklas benen långsamt så att barnen hinner vänja sig och uppfatta vad som är på väg att hända, eller blixtsnabbt så att man är i ett virrvarr av tankar och känslor och blir åksjuk som i en rädslans karusell. Så länge fötter och tår träder fram först går det att ana vad som är på väg att ske, men så fort benen är på plats är skenande ett faktum. Flykten från fallet bär av i vild karriär på skräckens ben. Bakom varje krök finns en avgrund att åter falla ner i. Livets viktigaste mål blir att aldrig falla ensam igen, att aldrig slå i marken, splittras och behöva hitta viljan att skrapa i hop traumatfyllda delar av sig själv, och fortsätta andas in och ut med en kropp som värker. I barnets parallella universum gnistrar nuet kristallklart- utan färg från dåtid eller framtid, tillsynes utom räckhåll och ändå så nära.

Från baksidan;

Tankar får först tår, sedan fötter och därefter växer benen ut

Andra boken i serien "För en ny värld" tar oss tillbaka till underbara Älvaliv ute på ön där allt inryms. Ett hjärtöppnande ställe!

En själfull berättelse som skildrar människor när de inte får vara det som de är och när de får vara det fullt ut, utan rädslor och det som påtvingats dem. 

Jonna föds i Indien och lever med sitt trauma då hon adopterades bort och kom till en helt ny värld. Rädslan för övengivenhet ligger som en dimma mellan henne och livet. Behovet av att skapa något bestående ochvaldrig behöva vara ensam fick Jonna att skapa ett själshem som erbjuder allt hon älskar av miljö, gemenskap, yoga, workshops och kurser. Hon bjuder också in till en systercirkel. Elva kvinnor kommer samman och genom att visa sig för varandra i närvaro och sanning, blir de till en stor hjälp för varandra. Är det en slump att de träffas? Amrita och Hannes träffas i Indien i början av sjuttiotalet och deras möte får konsekvenser från en världsdel till en annan!

God fortsättning på det nya året!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Purpur vinter

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Purpur vinter" av Lupina Ojala utgiven av Catopebas förlag.

Smakbiten;

Det mesta är flyktigt 

och går bort med vinden

Alla rosor vissna

och blek blir kinden

men det som skrivs blir kvar 

- ett namn, ett ord, 

kan duka minnenas rika bord

Ur gästboken, Mössebergs kuranstalt

FJORTONDE DECEMBER 1907

Träden gnistrade av frost. Som om de bad den skoningslösa vintern om nåd sträckte de sina nakna armar mot himlen där molnen bredde ut sig, grå och konturslösa. Världen var sömnig och såg ut att vilken sekund som helst försättas dvala.

Tre hjortar rörde sig mödosamt över en vit åker. Deras smala ben sjönk djupt ner i snön. När vi passerade stannade de upp och stirrade på det metallmonster som ångade fram genom deras rike. Avundsjukt längtade jag efter att få uppleva samma känsla av frid innan mig som den jag såg genom tågfönstret.

För en stund vände jag bort blicken från det förbipasserande landskapet. Istället tittade jag diskret på de övriga resenärerna i kupén. E  äldre dam med vänlig uppsyn ägnade restiden åt stickning, en röd halsduk vad det verkade. Nyansen var nästan densamma som sammeten på sätenas klädsel, djupt röd men inte riktigt lika dov. Hon bar en enkel svart hatt med mörkrött hattband. 

Intill damen sätt en man. Han var gissningsvis strax över tjugofem år. Han kunde vara äldre också, hans lätt rufsiga hår gav honom ett busigt och ungdomligt uttryck. Artigt hade han hälsat när han blev på och sedan vecklar ut sin tidning för att försjunka i senaste nytt från omvärlden. Första sidan visade en bild på Oskar den andre. Så hade det varit sedan den nionde december när budet om konungens bortgång morgonen före hade spridit sig över vårt land. Jag svalde hårt för att trycka tillbaka den sorg som vällde upp vid påminnelsen om att vår konung inte längre fanns bland oss.

Sätet intill mig var tomt och det var jag tacksam över. Avskildhet och tystnad var syftet med min resa. Jag återgick till att titta ut. Trots att jag rest längs Västra stambanan otaliga gånger kändes utsikten ny. Om det berodde på min melankoli eller på att det var länge sedan jag företagit mig en vinterresa låter jag vara osagt. Tåghjulens rytmiska dunkande mot skarvarna i rälsen var rogivande. Nu kämpade jag emot den sömn som jag om nätterna intensivt längtade efter. 

Från baksidan;

Den 14:e december 1907 tar fröken Owelia Älling in på det nyöppnade Vintersanatoriet på Mössebergs kurort.

Där hoppas hon finna återhämtning och vila.

Men vad vill flickan som bara Owelia och gårdskarlen kan se? Och vad är det egentligen för hemligheter de nyfunna vännerna döljer?

Det som är menat att bli en kort vistelse med lyx och värdehandlingar drar ut på tiden, för vem kan resa hem när allt för många frågor kräver svar? Utanför Vintersanatoriet faller snön medan himlens färg långsamt skiftar till purpur.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

En smakbit på en söndag-Skuggan av Dimön

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Skuggan av Dimön" av Mariette Lindstein utgiven av HarperCollins förlag.

Smakbiten;

Kapitel 1

THOR

Nutid

Då var det slutspelat för hans del. Aldrig förut hade han gjort något så överilat. Men här stod han nu arbetslös, precis när hans karriär hade tagit fart. Han kände en utmattning som nästan var förlamande, kroppen hade förbrukat sin tolerans mot adrenalin. 

Thor hade först inte kunnat tro det när han erbjuds provanställning på en av Sveriges populäraste videobloggar. Som en del av journalistutbildningen hade han gjort sin praktik där under våren. Vloggen kallades Lögnfabriken och drevs av två män som hette Vincet och Adam. De tog upp samhällsfrågor på ett humoristiskt sätt, gjorde sig lustiga över politiker och kändisar. Glirlingarna var en del av jargongen. Männen förmedlade en air av otvungen spontanitet och var bra på att slänga ut sig kvickheter.  

Thors jobb var att gå ut på stan med en filmkamera och ställa opinjonfrågor till gemene man. Ibland skickades han iväg för att intervjua någon känd person, alltid med förutbestämda och lätt cyniska frågor. Som tur var hade han möjlighet att improvisera. Sedan publicerades utvalda filmklipp som kommenterades av Vincent och Adam. Med sina intervjuer hade Thor lyckats knuffa programmet högt upp på topplistorna. 

Trots att jobbet var en språngbräda till något större var det åtminstone en arbetsplats med framtidsutsikter. Dags- och veckotidningarnas massdöd var ett faktum, men bloggarna hade en ökande skara följare.

Under hans praktik hade killarna skämtsamt kallat honom praktikanten, även i direktsändning. Praktikanten har varit ute på stan, eller Nu har praktikanten gjort en intervju med... Det var inget direkt han störde sig på, han var ju en praktikant. Men när han blev erbjuden en anställning kunde han inte längre kallas det, och eftersom Vincent och Adam kände till hans bakgrund började de kalla honom sektkillen. 

Det verkade vara Thors öde att ständigt påminnas att han var son till den mytomspunna sektledaren Franz Oswald, trots att sekten hade upplösts gör många år sedan och trots att Thor lagt allt det bakom sig. Man är inte sina föräldrar. Man är inte ansvar för deras handlingar. Man ska inte hållas till svars för deras brott. I teorin. I praktiken var det annorlunda. Från skugga svävade ständigt över Thor.

Från baksidan;

NÄR DET FÖRFLUTNAS SKUGGOR HINNER IKAPP

Den före detta sektledaren Franz Oswald lever numer ett stillsamt liv på Dimön där han driver en retreat med naturvandringar, hälsokost, kallbadhus och inspirerande föredrag. Dessutom har han stadgat sig med en jämnårig kvinna. Ändå kan hans son, Thor, inte låta bli att undra om det är lugnet före stormen. När Franz börjar bete sig underligt gör Thor efterforskningar i sin pappas förflutna och upptäcker att det finns en lucka på flera år i hans liv som han aldrig har pratat om. Alla spår leder till ett skånskt, dedikadent gods- Glimmingeholm- där Franz vistades i sin ungdom. Det ryktas att där fanns en inre cirkel som hängav sig åt utsvävande fester och mystiska ritualer. Ju mer Thor frågar, desto mer undflyende beter sig Franz. Vad hände egentligen på Glimmingeholm för trettio år sedan som fick Franz att fly därifrån hals över huvud? Och varför är han så angelägen om att sanningen inte ska komma fram?

Ha en fortsatt trevlig fjärde advent!

Kram Nina

Smakbit på en söndag-Vackra vita lögner

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Vackra vita lögner" av Lovisa Wistrand.

Smakbiten;

Jag kommer inte på någon annan förklaring än att min tvilling Melissa är spritt språngande galen. Hur kan hon ens föreslå en sådan sak? Visst var det roligt när vi var små, men nu är vi vuxna och ansvarsfulla- eller åtminstone vuxnare och ansvarsfullare. Att byta identitet med varandra var någonting vi gjorde som barn och inte visste bättre. 

Spola tillbaka bandet trettio minuter. Innan telefonsamtalet från Melissa sitter jag jag och kvällsjobbar- trots att jag är hemma och är ledig. Jag älskar att jobba. Tänk att det finns folk som ser på Netflix och chillar om kvällarna. Det var länge sedan jag ägnade mig åt något sådant, för varför skulle jag. Jag har världens roligaste arbete. 

Det är jag, Aurora (och många andra) som får Internet att fungera för er. Eller det kanske är datortekniker som gör det? Jag sysslar i alla fall med kod, mängder av dem.  Om andra människor andas syre, andas jag siffror och C++ (se inte så förvirrade ut, det är ett programmeringsspråk). Jag ska snart avsluta för kvällen och göra någonting annat. Men. Jag. Kan. Inte. Slita. Mig. Bara lite kod till. Några meningar- nej, en sida. jag kan sluta när jag vill. Fast kanske inte precis just nu. Jag ska bara...

Mobilen vibrerar på fönsterbrädan. Jag tvingar fingrarna att släppa tangenterna, lägger händerna i knät och tittar misstänksamt på den mullrande telefonen. Vem ringer nu? Klockan Är halv elva en torsdagskväll och alla normala människor vet bättre än att störa vid denna tid. Det är inte det att jag är en ensamvarg. Jag gillar bara inte att prata med andra efter en lång arbetsdag. Lägenheten är mitt space och jag behöver vara ifred på kvällarna. 

Från baksidan;

När arbetsnarkomanen Aurora Winters tvillingsyster Melissa inte kan åka på sin efterlängtade resa till Antarktis, flyger Aurora dit i hennes ställe. I sjutton dagar måste hon låtsas vara sin spontana, orädda syster som är gift, kan kinesiska och är en mästare på att köra snöskoter, klättra och paddla kajak.

Enkelt. Eller? Det är bara det att Aurora avskyr att resa, avskyr kyla, avskyr flygplan och absolut inte gillar tanken på långsamt Internet...

Ha en fortsatt mysig tredje advent!

Kram Nina

En smakbit på en söndag-Lumpänglar

 

Astrid Terese på bloggen "Betraktninger" har ett boktema varje söndag, där vi bjuder på en smakbit ur en bok vi läser. Ibland vikarierar "Lesekunst" och smakbitarna hittas där. Jag tänkte bjuda på en liten smakbit ur en av böckerna jag läser just nu.

Min smakbit kommer från "Lumpänglar" av Annika Åman.

Smakbiten;

ALMA HÖLL ETT STADIGT GREPP om resväskans bruna läderhandtag där hon gick på grusvägen. Väskan var inte särskilt tung och slängde rytmiskt fram och tillbaka i takt med hennes målmedvetna steg. Hon hade bara packat det nödvändigaste; en klänning, en kjol, två blusar och en kofta. De flesta av de få plagg hon ägde började dessutom vara uttjänta. "Gör dig av med allt, jag kommer inte tillbaka", hade hon skrivit på en lapp till sin får och så fick det bli. Mer fanns inte att säga.

Hanhila by låg i ryggen och blev allt mindre för varje steg hon tog. Hon hade gått drygt en timme nu. Hon hade sin vinterrock på sig och svetten började slå fram på ryggen, kanske mer av adrenalinet än av vårens nyfikna solstrålar. Hon fick ta av den när hon väl var framme vid tågstationen, resonerade hon. Nu gällde det först att komma i tid och ännu återstod minst fem kilometer till Alahärmä kyrkby.

Alma sneglade bakåt, men såg inte en själ, även om klockan snart var sju på lördag morgon. Den välbekanta skogen omgav henne på båda sidor om vägen och utgjorde ett slags beskydd. Värre blev det då hon kom ut till landsvägen och de öppna slätterna där framme. Där var risken  större att någon var i färd med gårdsarbetet och fick syn på henne. 

Även om vägen bakåt var tom var det bara en tidsfråga innan någon bekant till fadern skulle rulla upp jämsides med henne och undra vart hon var på väg, med väska i handen och allt, varför till fots och inte med cyckel? Som om det angick dem. Alma tänkte färdigt ut passande svar i sitt huvud, som en slags försvarsstrategi. Sådana behövdes i ett litet, nyfiket samhälle och i synnerhet för unga, ogifta kvinnor som rörde sig allt längre bort från hemgården. 

Skjuts skulle hon definitivt avböja, om någon erbjöd henne det. Hon ville inte att byborna skulle börja prata om att de sett henne eller rent av fört henne till tågstationen, ifall fadern skulle få för sig att fråga runt.

När Alma kastade en sista blick in i storstugan efter att hon tagit avsked av djuren, hade han snarkat högt på sofflocket, med en andedräkt som vittnade om att minst halva flaskan starksprit hade gått åt under fredagskvällen. Det var nog ingen risk att han vaknade än på ett tag. Hon skyndade ändå lite på stegen.

Från baksidan;

NÄR ALMA lämnar sitt föräldrahem i Alahärmä ryms hennes ägodelar i en liten resväska. Hon ska söka arbete som väverska vid Oravaris textilfabrik, Masunin, och så fort hon fått ihop till resekassan är målet Amerika. Hon får ett rum i arbetarhuset Sarinelund och delar snart glädje och sorg, drömmar och besvikelser med kvinnorna där. 

Hon uppvaktas av den hetlevrerade, och charmiga Gunnar, men håller huvudet kallt. Med blicken fäst stadigt på framtiden placerar hon lönen i plåtskrinet under sängen.

Berättelsen utspelar sig under de turbulenta åren 1926-1932. Såren efter inbördeskriget är färska, det råder förbudstid i landet och de politiska spänningarna ökar. Mot denna fond kämpar arbetarna för jämställdhet och rättvisa medan Alma gör en oväntad klassresa.

 Ha en fortsatt trevlig

Andra advent!

Kram Nina