Efterstygn

"Efterstygn" av Lisbeth Pia Törner, egen utgiven bok. Bokrecension; Jag får följa författarens sökande efter sin farfar som for till Amerika och sedan försvann. Han skickade endast ett brev, men sedan kom det inga fler. Efter sig lämnade han fru och barn. Han var 32 år då. Vad hände egentligen under hans sista år i livet? Sonen, författarens far, tror att han kanske fann guld där borta, men blev rånad och dödad. Men var det verkligen så det gick till? Författaren försöker lösa pusslet och leta efter ledtrådar till vad som egentligen hände honom. Många faktorer försvårar sökandet, som att hennes farfar t ex gjorde sitt namn mer amerikanskt. Även den mänskliga faktorn försvårade hennes arbete. Dock lyckas hon ändå kartlägga vissa delar ur sin farfars liv, vart han bodde och vart han sedemera blev begravd. Jag tyckte det var spännande att följa författarens tankegångar. Hon delar även med sig av små bitar ur sitt eget liv med mig som läsare. Hennes svårigheter att tycka om sin egen pappa som drack för mycket i perioder och sorgen efter hennes mamma som omkom i en tragisk olycka. Jag uppskattade att få följa författarens berättelse, och ger hennes fina lilla bok ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Ur boken;

Besöket

Det blev en stor händelse för vår familj och gör släkten. Minns hur mamma fejade inför besöket nästan lika mycket som hon brukade städa och feja under hela december inför julhelgen. Tant Karolina skulle bo hos oss i vårat hus på Lundgrens vägen 16, då fär skulle det vara rent och fint. Det förmedlade våra föräldrar till oss och också en viss oro över det hela. Hade vi det verkligen så "fint" att vi kunde ta emot någon ända från Amerika? Lite märkvärdigt var det allt men inte kunde vi vara märkvärdiga? Vi var ju vanligt folk från Vargön.

Jag kommer ihåg det mest som en saga! Min bror och jag fick följa med våra föräldrar till storstan Göteborg för att ta emot tant Karolina på Amerikakajen. Vi åkte dit med farbror Bertil och Stina. Hon som var pappas lillasyster. De hade ju bil och det hade inte vi. En mörkblå Volvo Pv. Det blev ett stort och spännande ögonblick i mitt liv. Kajen var full av förväntansfulla människor, när enormt stora vita båten Kungsholm gled in mot land. Glada människor överallt på kajen hälsade på hemvändande släktingar välkomna. Det var sång och musik, glädjerop och en och annan tår fälldes. Det var blombuketter i alla möjliga färger minns mest de blå och gula tulpanerna, fast där kanske jag minns fel för några med blå färg på dessa blommor har jag aldrig mer sett. Hur som helst det var glam och det var fest! Det var inte riktigt så som det brukade vara hemma. Iallafall inte i Vargön. 

Då kom hon vandrande på däcket tant Karolina med glittriga glasögon, lockigt, permanentat hår, klädd i en vacker dräkt och med brutet prat ömsom svensk och ömsom amerikanskt.

Det var enormt spännande för mig att träffa någon utanför skolan som jag kunde prata lite engelska med. Jag vill inte påstå, att det var så flytande men hon förstod vad jag sa och även om min blyghet ibland tog överhanden så fanns där också en stolthet i mig. Jag var i stort sett den enda i släkten som kunde prata engelska. Jag hade börjat läsa det när jag började i flickskola i Vänersborg.

Baksidetext;

Åkte till Amerika och kom aldrig tillbaka...

En gång på 1950-talet berättade min pappa Olle för mig och min lillebror, art när han var 6 år gammal så åkte hans far iväg till Alaska för att gräva guld. Året var 1910. 

Pappa visade oss det enda brevet han hade fått från din far. 

"Guld hittade han", sa Olle, men han blev rånad och dödad, fortsatte han, så förför kom han aldrig tillbaks...

Vi barn "köpte hans berättelse rakt av" den gången. Det hade säkert kunnat gå till så där långt borta i Amerikat. Vi kände kungen som varit där och kommit hem igen. 

Men nån gång senare i livet började Olle tvivla...Det kanske inte var så det gått till...

Då fick han mig att lova, att jag skulle försöka leta reda på vad som hänt hans far. 

Nu ska ni få följa med mig in i denna berättelse, när jag försöker hitta spår efter min farfar.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Ensambarn

"Ensambarn" av Anneli Jangegård Fogelberg utgiven av Lava förlag. Bokrecension; Vi får följa författarens många gånger svåra resa genom uppväxten. En uppväxt som präglas av mobbing, smärta och sociala utmaningar. Mobbingen har så klart satt sina spår, och det måste hon bearbeta i vuxen ålder, då självkänslan har fått sig en törn. Då hälsan redan från barndomen präglades av olika sjukdomstillstånd, som svår migrän krävdes även anpassning i skolan. Det blev många turer till olika läkare för att ställa rätt diagnoser tillika få rätt hjälp av vården. Fibromyalgi är en sjukdom som inte syns, men den är högst verklig. Författaren drabbas av många motgångar, samtidigt som hon upplever stor kärlek och uppbackning av hennes nära och kära. Författarens kärlek till både familj och hennes djur finns som en röd tråd genom hennes liv. Trots att författaren egentligen inte klarar det, ger hon ändå inte upp, utan försöker ändå jobba heltid. När hälsan sviker blir hon sjukskriven gång på gång. Jag uppfattar författaren som en person som inte ger upp trots alla hälsomässiga motgångar.

Jag tyckte att denna självbiografi var väldigt tankeväckande. Vi får en inblick i hur det är att leva med kronisk smärta. Men det är inte bara fibromyalgi som drabbar författaren. Migrän och diskbråck, är bara några av de sjukdomstillstånd hon drabbas av ovanpå fibromyalgin. Författaren möts av många motgångar i sitt liv tillika brist på empati av sjukvården, vilket kändes jobbigt att läsa om, för man blir både ledsen och arg. Varför finns det ingen förståelse för andra människors situation i vårt samhälle? Jag förstår inte att ett samhälle måste byggas upp på att alla ska arbeta 100%. De som inte klarar av samhällets krav möts av människor utan empati, och ses som en belastning. Det skapar såklart stor stress hos den enskilda individen, och man kan lätt hamna i en depression. Varför kan inte samhället var mer ampassningsbart i stället? Försäkringskassan och sjukvården är många gånger ett stort skämt. Denna bok borde läsas av alla de människor som jobbar inom sjukvården samt försäkringskassan. Tack, Anneli, för att du delat med dig av din resa. Jag ser fram emot att läsa mer av det som du skriver i framtiden. Jag skickar författaren en stor varm styrkekram. Denna tankeväckande självbiografi får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Utdrag ur boken;

TONÅRING

USCH, JAG AVSKYDDE tonåren. Mensen kom när jag var 12 och med den extremt svåra menssmärtor. Den var alltid riklig, extremt smärtsam och varade ungefär en vecka. Här räckte inte dåtidens bindor till och tamponger användes inte lika mycket. Så i början var det bindor, massor av bindor, handdukar i sängen och liniment på mage och rygg.

Smärtan kunde inte stillas med hjälp av receptfria läkemedel, så det fick bli lite starkare saker, som jag idag inte kommer ihåg namnet på. Hur som helst, de hjälpte lite, men inte helt. Jag var däckad de första dagarna. Om du som läser detta har samma som jag, så förstår du exakt vad jag menar. 

Men för dig som inte har detta problem: tänk dig att ha en extrem smärta, en tia på en tiogradig skala där tio är värst. Smärtan sitter krampaktigt i nedre delen av buken, vandrar runt till ryggen och ner i hela benen. Den är så extrem att den är förlamande. Jag blir samtidigt förstoppad. Så, jättehård i magen och då ska man krysta ut det samtidigt som buken håller på att hå itu. 

Där och då funderade jag på om jag skulle få dras med detta elände hela mitt liv. Föga visste jag vad ödet hade på lut för mig. Och tur är väl det. Jag vill inte veta mitt framtida öde. 

13: När man börjar i högstadiet är allt nytt och läskigt, så även för mig. Niorna var så stora. Det var så mycket nytt och så många nya. För mig som var synsk empati, med svårigheter att passa in någonstans, var det väldigt jobbigt. Hur jag än var eller vad jag än gjorde så passade jag aldrig riktigt in. 

Sjuan gled förbi rätt obemärkt ändå. Jag började greppa min roll, vara mig själv, men bara lagom, så att jag inte står ut ur mängden för mycket.

Det här med mode har aldrig varit något för mig. Jag struntade fullständigt i vad som var modernt och inte. Jag klädde mig i det jag gillade. Punkt.

Baksidetext;

I denna djupt personliga självbiografi tar Anneli Jangengård Fogelberg oss med på en resa som börjar i en barnfom präglad av mobbing och sociala utmaningar, och fortsätter genom ett liv dominerat av kronisk smärta. Ensambarn är en berättelse om mod, motgångar och drn obevekliga kampen för att bli förstådd och accepterad i rn värld som ofta blundar inför osynlig smärta.

Författarens kamp med fibromyalgi och bristen på empati inom sjukvården speglas genom hennes uppriktiga och emotionella berättelse. När hon väljer att utbilda sig behandlinspedagog, öppnas en ny värld av emotionella utmaningar men också möjligheter till helande och självförverkligande.

Denna boken är en berättelse om överlevnad och en inspirationskälla. Fogelberg bjuder in läsaren till en intim inblick i sitt liv, bryter traditionella narrativa strukturer och väver samman sina egna reflektioner med verklighetens råa känslor.

Ensambarn är en viktig läsning för alla som söker förstå och känna medkänsla för de som lever med osynlig smärta, och för de som själva kämpar med liknande utmaningar.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

När jag blundar är du fortfarande här

"När jag blundar är du fortfarande här" av Tove Oddsdotter utgiven av HarperCollins förlag. Denna självbiografiska bok kan inte lämna någon oberörd. Den är både välskriven och utlämnande. Att förlora ett barn är väl något av det hemskaste man kan vara med om i livet. Detta är en mors berättelse om kampen, för sin son som blivit sjuk i cancer. Vi får för följa mammans och familjens vardag, under sjukdomen, genom cellgiftsbehandlingar och om att få ge sin son en så normal vardag som möjligt. Att få träffa sina kompisar var viktigt för Theo. Det som berörde mig mest med boken det var två saker. Dels hur jobbigt det än var, spred Theo alltid sitt goda humör runt sin omgivning. Han var oftast glad oavsett det svåra han gick igenom. När jag hör eller läser om barn som har gått bort, är det min känsla, att det är ett väldigt speciellt barn. Så är det alltid. Ofta är barnen väldigt kärleksfulla och känns som om de har en enorm kunskap. Något som vi andra ska lära oss något av. Det andra var ögonblicket han skulle gå bort och han visste om det, och kände fruktan och ångest. Hur ens barn än går bort, vill man ju inte att de ska känna rädsla och lida, vilket Theo gjorde. Detta är en bok om sorg, och om att förlora ett barn. Men också en bok om hopp. Trots sorgen och förlusten av ett älskat barn kan man ändå känna lycka. Bara man har de rätta verktygen. Detta är en viktig bok, som alla människor borde ta del av som arbetar med människor i sorg. Jag har fällt många tårar under tiden jag läst, då jag själv förlorat ett älskat barn. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Vi brukade säga att Theo var Solens barn. Han lyste. På BVC kallade de honom för Lilla Buddhan- han var den största och rundaste bebisen av alla och vägde redan över tio kilo vid fyra månaders ålder. Theo var alltid på strålande humör och han hade en förmåga att se alla han mötte. Se dem på riktigt. Till och med de vänner och avlägsna bekanta som aldrig träffade honom kan säga att det ändå känns som de känt honom. Theos första år var präglade av ljus, skratt kramar, nyfikenhet och bus. Han var full av energi och gav oss alla oändlig, villkorslös kärlek. 

Vårt barn var tidig i sin utveckling. Han sa sitt första "hej" när han var fyra månader. Vi var på semester på Gotland och han sa det flera gånger och vi har det på film för vi trodde först inte på det vi hörde. Månaden därpå kunde han däga "pappa" och "mamma". Den första tvåordsmeningen var "hej pappa" Då var Theo tiomånader gammal. Strax efter sin treårsdag sa han: "Mamma jag älskar dig mest av allt. Jag älskar dina ben, din mage, ditt hjärta, ditt skelett, dina fina kjolar. Jag älskar hela dig. Andreas spelade in så många filmer av honom när de satt och åt eller när de lekte tillsamnans. Vi har skrattat så mycket åt alla dessa underbara filmklipp med finurligheter vårt barn sagt. 

Julen när Theo var fyra år upptäckte han att vi att hade ljugit om tomten. Han var förkrossad. Inte för att tomten inte fanns utan för att vi ljugit för honom. Vi hade redan från början lärt Theo att vi varken slogs eller ljög i vår familj. Det var näst sista gången jag ljög för Theo. Sista gången var när jag svarade på den sista frågan han ställde mig innan han gick vidare. Han frågade om vi skulle åka till Gotland även kommande sommar. Jag svarade ja. En vecka senare var allt över.

Baksidestext;

Jag heter Tove och jag är Odds dotter. Det har jag alltid varit och det kommer jag alltid att förbi. Lika mycket som att jag för alltid kommer att vara Theos mamma. Fast Theo inte längre finns ibland oss.

I januari 2015 förlorade Tove sin son Theo, då sju år, i cancer. Med Instagraminlägg skrivna i dagboksform under sjukdomsperioden som grund skildrar här livet före Theo, tillsammans med honom- och vem hon blev, efter Theo. Och hur hon mot alla odds till slut fann glädjen igen. 

Vi får följa Toves resa och bevittna hennes första motvilliga kamp för att våga möta livet igen. Hon inser tillslut att det går att förlika sig med vad som än händer i livet och överleva även det allra värsta. Att det är fullt möjligt att både sörja och vara lycklig samtidigt.

Berättelsen är en hyllning till livets olika faser. Tove delar med sig av hur hon idag ser på sorg och ger värdefulla råd om hur man lär sig leva hand i hand med den. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina