När sorgen aldrig riktigt släpper taget

Det finns en sorg som aldrig lämnar.

En tom plats i mitt hjärta sedan vi förlorade vår son 2013.

En sorg som lagt sig som en skugga över allt annat.

Jag har utvecklat PTSD, bär på katastroftankar och en rädsla för att släppa in människor. Fast jag längtar efter vänskap. Jag drömde ju om det som liten – en trygg vänkrets där jag fick vara jag. Men livet ville annorlunda.

Värken och sömnrubbningarna gör att jag inte kan arbeta, vilket gör att ekonomin också ständigt är en källa till stress. När man väl har möjlighet att göra något litet roligt – då slår verkligheten tillbaka med obetalda räkningar eller annat som faller sönder.

Och samtidigt säger myndigheter: ”Du kan visst jobba.”

Läkare som inte lyssnar. System som inte förstår.

Det är tröttsamt att ständigt behöva kämpa bara för att bli tagen på allvar.

Ibland vill man bara få gnälla av sig.

Säga att det är tungt.

Att det gör ont.

Att man är trött.

Och få känna att det är okej att känna så.

För det är det.

Jag behöver inte alltid vara stark.

Och inte du heller. 🫶

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina

✏️ Blogginlägg: När grupparbetet blev ett sår

Det skulle vara utvecklande. Roligt. En chans att lära sig samarbeta och lösa uppgifter tillsammans. Det hette “grupparbete” – men för vissa av oss blev det början på något helt annat.

Jag minns känslan så tydligt. Redan nervös innan vi ens börjat. Rädd att inte bli vald. Rädd att bli placerad i en grupp där jag inte kände mig välkommen. Och när vi väl skulle stå där, inför klassen, med vår presentation...

…då kom ögonrullningarna. Viskningarna. De där små fnissen som gjorde så ont. De var kanske små för dem – men de var stora för mig. Som att jag redan var till besvär. Som att jag inte hörde dit.

Det gör något med ett barnhjärta, att känna sig som ett störningsmoment. Att se sig själv i andras suckar.

Grupparbetet blev aldrig en plats för gemenskap. Det blev en plats där jag lärde mig att bli tystare. Att göra jobbet själv. Att inte tro att jag hade något att komma med.

Och ändå stod jag där. Varje gång. Hoppades på att det kanske skulle bli annorlunda den här gången.

Det är många år sedan nu. Men känslan sitter kvar. Och jag vet att jag inte är ensam.

Till dig som också minns: du gjorde så gott du kunde. Du var modig. Och du förtjänade så mycket mer än det där fnisset i bakgrunden.

💔

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina