Runorna skriver vårt öde

"Runorna skriver vårt öde" av Christina Courtenay. Utgiven av Pia & Co Förlag. Omslag: Emma Graves. Bokrecension; I den här boken får vi följa Linnéa Berger, som är expert på vikingatida språk. Hon deltar i en arkeologisk utgrävning och en dag hittar hon, med hjälp av en metalldetektor, en vacker silverbrosch. Plötsligt blir Linnéa yr i huvudet och allt blir svart. Utan att förstå hur det har gått till vaknar hon upp på en främmande plats. Hon känner inte igen sig och ser inga tecken på att hon fortfarande befinner sig vid utgrävningen. I stället möter hon några män som talar ett språk hon vagt känner igen. De är arga och anklagar henne för att ha stulit den vackra silverbroschen som hon håller i handen. Männen är klädda som vikingar och Linnéa tror först att de deltar i ett rollspel – ett rollspel som de verkar ta på väldigt stort allvar. Men ganska snart inser hon att det otänkbara har hänt. Hon har på något sätt förflyttats tillbaka till vikingatiden. Och vad värre är – deras ledare Hrafn tänker ta med henne till Miklagård för att sälja henne. Hrafn tar med henne på en lång färd fylld av faror över hav och land. Linnéa måste hitta ett sätt att ta sig tillbaka till nutiden innan de når Miklagård. Kommer hon att hitta hem innan det är för sent? Och vad händer med de känslor som snabbt växer fram mellan henne och Hrafn?

Varning för sträckläsning! Om du, precis som jag, tycker om böcker om tidsresor, vikingar och kärlek, då är det här boken för dig. Den innehåller allt det – och lite till. Jag älskade den här boken redan från första sidan. När jag väl började läsa kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den fick följa med överallt, för jag bara måste läsa ett kapitel till. Boken innehåller flera riktigt spännande partier som gjorde det svårt att sluta läsa. Jag har inte läst något av Christina Courtenay tidigare, och detta är den andra delen i Runorna-serien. Böckerna kan dock läsas fristående. Nu känner jag att jag bara måste läsa den första delen också för att se om den är lika bra och spännande. Jag uppskattade de levande miljöbeskrivningarna och alla små detaljer om vikingatiden som verkligen förhöjde läsupplevelsen. Jag känner stor sympati för de båda huvudpersonerna. Dessutom finns det flera andra karaktärer som jag gärna skulle vilja läsa mer om, t.ex. Hrafns båda bröder och Linnéas vän Eija. Jag tycker att boken skulle göra sig fantastiskt bra som film. Jag läser mer än gärna en fortsättning på historien, eller något annat av författaren. Jag har definitivt fått en ny favoritförfattare. Som vanligt har Emma Graves skapat ett vackert och tilltalande bokomslag. Den här boken gillade jag verkligen, så den hamnar bland mina favoriter och får en särskild plats på bloggen. Boken får 💜💜💜💜💜/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel fyra

”Du kan göra lite nytta medan vi väntar på avfärd.” Hrafn tog med Linnea till ett litet hus där en grupp kvinnor satt och sorterade och kardade ull, spann tråd och rullade upp den till garnnystan, medan två andra vävde tyg på en stående vävstol som stod lutad mot väggen. Han vände sig till den äldsta av dem. ”Estrid? Kan du se efter min träl, är du snäll? Du får inte släppa henne ur sikte.”

”Javisst, som du vill.”

Estrid var hans moster, till åren kommen, men han litade på henne när det gällde att hålla uppsikt över fången. Till skillnad från de flesta andra här var hon lojal mot honom och hans två yngre bröder, snarare än mot deras äldre halvbror Ture, som härskade över egendomen. Men hon var alltid noga med att vara respektfull mot Ture. Hrafns mor hade dött när hon födde hans yngste bror Geir, och Estrid som var barnlös hade tagit hand om pojkarna som om de vore hennes egna. För det hade hon fått stå ut med Hrafns far Eskils oönskade närmanden, men den enda gång han frågat henne om det hade hon sagt att det var ett pris hon gärna betalade.

Han stod i skuld till henne för det.

”Jag kunde inte låta er tre växa upp med bara honom”, hade hon sagt, som om det förklarade allt. Och det gjorde det kanske också, för deras far hade varit en svår man.

Tyvärr hade hon inte haft något inflytande över Tures uppfostran, vilket förklarade varför han blivit en avbild av sin far – girig, makthungrig och grym. Allt det som Estrid lärt sina systersöner att inte bli.

Nu nickade Hrafn ett tyst tack till henne och gick därifrån utan att låtsas om den blick Linnea gav honom. Förbryllad skakade han på huvudet. Vad var det för fel på henne? Hade hon ingen som helst självbevarelsedrift? Hon borde visa honom respekt och vänlighet, vinna hans välvilja, så att han skulle behandla henne väl, men hon verkade inte ha förstått det alls. Han hade aldrig ägt en träl tidigare – han brukade inte syssla med sådant som handelsvara – men han var säker på att de inte brukade bete sig så här. Tures gjorde det då sannerligen inte. Han skakade på huvudet och vinkade till sig sina två bröder, Rurik och Geir, som stod och dröjde i närheten. De följde honom in i skogen utan ett ord.

Rurik hade nyligen återvänt från en längre vistelse i Birka där han lärt sig silversmide och konsten att tillverka smycken. Han var tre år yngre än Hrafn men ungefär lika stor och folk brukade ofta påpeka hur lika de var, även om Ruriks hår var mer gyllene och lätt vågigt. De liknade varandra i mycket annat också. Båda var praktiska, skickliga och målmedvetna, men Rurik var mer sorglös och tog inte livet lika allvarligt som Hrafn gjorde. Kanske för att han aldrig burit det ansvar som kommer med att vara den äldste.

Geir var bara arton, men redan på väg att gå om sina bröder både i storlek och längd. Han hade alltid varit en allvarsam pojke som trivdes utomhus och ville jobba med händerna. Han var en skicklig snickare och kunde skapa nästan vad som helst i trä och visste precis vilket träslag som lämpade sig bäst för varje sak. Han tyckte också om att jaga, även om han helst gav sig ut ensam i skogen. Hrafn blev orolig när Geir försvann flera dagar i sträck, men hans farhågor hade hittills visat sig obefogade och brodern kom vanligtvis tillbaka med en imponerande samling skinn. Han hade till och med fällt två björnar och bar nu stolt en björnklo i ett läderband kring halsen. Kanske överfördes något av djurets styrka till honom, för han växte fortfarande och hade blivit fylligare på sistone.

Hrafn stannade i en glänta en bit från bosättningen där de fick vara i fred från nyfikna öron och ögon, och vände sig mot bröderna.

Baksidetext;

ÅTSKILDA AV TIDEN. SAMMANFÖRDA AV ÖDET.

Linnea Berger är expert på vikingatida språk, och tillbringar sommaren på en arkeologisk utgrävning. En dag ser hon något som glimmar till i jorden, och gräver upp en vacker brosch. När hon borstar av den och läser inskriptionen svimmar hon, och vaknar upp omgiven av män i vikingakläder. De måste vara någon slags rollspelare, som verkar ta leken på väldigt stort allvar …?

Snart inser Linnea att det otänkbara faktiskt är sant: hon har färdats tillbaka i tiden till åttahundratalet, och är nu fånge hos vikingakrigaren Hrafn. Han tar henne till sin träl, och snart befinner sig Linnea på ett skepp på väg mot Miklagård, där Hrafn ska sälja henne vidare.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

I ödets skugga

"I ödets skugga" av Anita Hole utgiven av Whipmedia förlag. Omslag Anders Nyman. Bokrecension; I den här boken får vi följa två kvinnor från två olika sekler. Dessa kvinnor har liknande öden. Undersköterskan Therese drömmer om att bli författare. Av hennes vårdtagare, Greta får hon några dagböcker som har tillhört en släkting till Greta. Therese finner Jeannies historia gripande och vill skriva en bok om hennes liv. Samtidigt träffar Therese Kaj under en utekväll. De inleder ett förhållande. Plötsligt bestämmer Kaj att de ska flytta ihop till en lägenhet som Therese egentligen inte har råd med. Thereses vänninna Anna tycker att det är något som inte riktigt stämmer med Kaj. Therese väljer att inte lyssna. De får de två väninnorna att med tiden att glida ifrån varandra. När Jeannies pappa dör, så tar hans bror över förmyndarskapet över Jeannie och hennes två syskon. Jeannies farbror vill att hon ska gifta sig ståndsmässigt. För att göra det behöver hon lära sig att föra sig. Han bestämmer sig därför för att skicka henne till Stråviks slott för att bli sällskapsdam åt grevinnan. Jeannie tvingas således att lämna sina systrar och tryggheten på gården Gläntan. Under en bal på slottet blir Jeannie utsatt för ett övergrepp, som får konsekvenser. Då Jeannie lever i en tid där kvinnors röster inte får höras och där männen styr, måste hon därför leva med rädslan i att bli avslöjad. Medan Therese i nutid tog mod till sig och tog makten över sitt eget liv.

Detta är inte bara två olika historier från två olika sekler. Denna boken har även en djupare mening och ett budskap. Det är nämligen en berättelse om våld i nära relationer. Den handlar också om mod, och att våga stå upp för sig själv. Förr i tiden förväntades kvinnor som blev utsatta för våld eller övergrepp tiga om sina upplevelser. Fick mannens övergrepp på kvinnan konsekvenser, lämnades hon bort och tvingades att leva ett liv i skam. Ingen lyssnade på kvinnans berättelse. Männen styrde och hade makt över kvinnorna. Numera är livet lättare för kvinnor, även om det är svårt ännu idag att ta mod till sig, att lämna ett förhållande där kvinnan lever ett liv i våld och förtryck. Jag tyckte att den här berättelsen var gripande och jag fällde tårar över Jeannies historia. Detta är författarens debutroman, och jag tycker om både hennes språkbruk och miljö -tillika personbeskrivningar. Jag fann sympati för de båda huvudkaraktärerna. Författaren lyckas knyta ihop de båda kvinnornas berättelser på ett bra sätt. Trots det lite tunga ämnet har boken ett bra driv och berättelsen kändes trovärdig. Jag tyckte om hur det blev på slutet. Jag läser gärna mer av författaren. Boken är väl läsvärd! Jag tyckte även om bokens omslag, som speglar de två kvinnorna och deras berättelse. Denna tankeväckande bok får 💘💘💘💘💘/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 16

​T H E R E S E

​Hon var kall ända in i märgen och det bet rejält i kinderna när hon cyklade hem. Väl hemma ställde hon sig i duschen. Efter att ha återfått värmen i kroppen kröp hon upp i soffan med en rykande varm kopp te och lät blicken svepa över rummet. Den blågrå köksön började hon tycka om. Men Malmsten? Design i all ära. Det var något som saknades, hon ville göra det mer hemtrevligt. Hon bestämde sig för att köpa flera mjuka kuddar och färgglada plädar. En mjuk värmande matta och dukar på bordet. Och ett par gröna växter skulle piffa upp inredningen.

​Hon tog fram mobilen och fick genast en tyngd över bröstet när hon tänkte på Anna. Hon hade inget att skämmas för? Visst var det ett hastigt beslut att flytta ihop med Kaj men det var så här hon ville ha det. Var hon rädd för vad Anna skulle tycka? Till slut tryckte hon på ringknappen.

​"Hur är läget?" försökte hon med lätt ton, fast rösten darrade.

​"Men hallå!" Annas röst sprudlade, lika varm och livlig som alltid. "Det var verkligen på tiden. Jag har sms:at men du har inte svarat."

​Therese lät tystnade vara.

​"Hallå, är du kvar?" ropade Anna från andra sidan luren. Therese svalde. "Ja, jag vet ... jag fattar inte var tiden har tagit vägen. Hur har ni det i Bagaregården?"

​"Kanon! Du måste komma hit. Thomas ropar ... han hälsar."

​Therese pressade fram ett leende som Anna ändå inte kunde se.

​"Hälsa tillbaka. Jag kommer gärna." Hon tog en klunk av det heta teet för att vinna tid. Tungan brände till. "Du ... jag har något att berätta."

​"Va? Kör på. Jag är nyfiken ..."

​Therese knep ihop ögonen, letade efter orden. Hur skulle hon lägga fram det här? Hjärtat slog hårt, nästan att hon hörde hjärtslagen i öronen. Till slut pressade hon fram, nästan viskande. "Jag och Kaj har flyttat till Eriksberg."

​Det blev helt tyst i luren.

​"Flyttat?" Annas röst var annorlunda.

​Sedan fick Therese hålla mobilen på armlängds avstånd när Anna röst gick upp i falsett. "Men när hände det här? Nu förstår jag ingenting ... när då?"

​Ett hårt hugg i mellangärdet fick Therese att kippa efter luft. Hon visste att Anna väntade på svar, att varje sekund hon tvekade gjorde situationen värre. Hade hon svikit sin bästa kompis?

​"Ganska nyligen ... du vet, min etta blev för trång."

​"Men ... vänta lite. Vi sågs efter semestern. Då sa du inget."

​Therese knep ihop fingrarna runt tekoppen så hårt att det gjorde ont. Det gick inte att ta miste, Anna var förvånad. Men att börja prata om banklånet och invigningsfesten ... nej. Hon kunde inte. Inte nu.

​Therese lyssnade och undslapp sig en suck. Det verkade som att Anna accepterade situationen.

​"Jaha, det låter som att vi båda haft fullt upp. Men var roligt att ni två ska bo ihop. Toppen! Men hur har du råd med det? Lägenheterna är svindyra där, i miljonklassen, det vet du säkert. Men Kaj kanske har pengar ..."

Baksidetext;

Två kvinnor. Två sekler.

Ett öde som förenar.

När undersköterskan Therese får ta del av sin vårdtagare Gretas gamla dagböcker öppnas en dörr till det förflutna – och till hennes eget inre. Sakta börjar hon se sitt liv med nya ögon.

Hennes författardröm väcks till liv när hon fördjupar sig i Jeannies öde. Jeannie lever med sina systrar på gården Gläntan på 1840-talet, men efter föräldrarnas död tvingas hon lämna hemmet och bli sällskapsdam åt grevinnan på Stråviks slott. En dramatisk händelse under grevinnans bal förändrar allt. I en tid då kvinnors röster tystades av normer och av männens maktspel lär sig Jeannie leva med rädslan för att bli avslöjad.

När Thereses egen relation till sambon Kaj blir alltmer krävande börjar Jeannies röst tala till henne genom tiderna. Jeannies öde blir en spegling – och en varning. För att rädda sig själv måste Therese göra det Jeannie aldrig kunde: bryta tystnaden.

I ödets skugga är en gripande roman om tystnadens makt, om kvinnors kamp mot det osagda – och om modet att ta makten över sitt eget liv.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Organistens dotter

"Organistens dotter" av Annelie Fichtelius utgiven av Ordfront förlag Omslag; Paolo Sangregorio. Bokrecension; Detta är den första delen i serien Kustborna. I den här boken gör vi en tidsresa till Estland år 1886. Vi får följa Tio Pelmas som lever med sina syskon samt föräldrar på Johansgården i Estlands karga kustlandskap. På denna tiden levde tusentals svenskar isolerade i Estland. Senare var svenskarna tvugna att fly till Sverige under andra världskriget. Tio som är tio år gammal hjälper sina föräldrar på gården tillsammans med sina syskon. När hon blir vuxen är det meningen att hon ska gifta sig med någon av bondsönerna i trakten. Men det hårda livet som bondhustru är inte speciellt lockande. Och framför allt- Tio vill inte föda en massa barn! Tio har andra drömmar i livet. Tio drömmer nämligen om att bli lärarinna. Hennes vän lär henne att läsa. Hon vill studera ännu mer, än de få år hon är tillåten som flicka, att gå i skolan. Dock motsätter sig hennes pappa hennes önskemål, trots att han själv varit lärare. När den tyska änkebaronessan på herrgården blir förtjust i den söta flickan förändras allt. Den unga baronen förstår snart att Tio är läraktig, och börjar således undervisa henne i det tyska språket, samtidigt som hon jobbar på herrgården. Men när den unga Tio växer upp till en skönhet förändras allt. Unge baronen fattar tycke för Tio, vilket resulterar i att hon är tvungen att bege sig in till staden och ett nytt liv där.

Den här boken är både välskriven och spännande. Jag uppskattar att få ta del av hur våra svenska förfäder levde i Estland på denna tiden. Det är ett stolt folk som har fört vidare sina svenska traditioner, generation efter generation. Jag hade verkligen ingen aning om denna del av vår historia faktiskt. Författaren beskriver på ett bra och realistiskt sätt hur det var att leva under denna tiden. Välgestaltade miljö - och personbeskrivningar. Svenskarna var ofta fattiga och hårt arbetande människor som var bönder. De blev ibland även trakasserades av ryska soldater. Det är spännande att få följa människornas vardag, som kantas av bekymmer, glädjeämnen, hårt arbete tillika drömmar. Men dagarna är även kantade av sorg och tragedier. Svenskarna hade dock en väldigt fin gemenskap med varandra. De träffades i kyrkan och hjälptes åt när det behövdes, samtigt som de också bjöd varandra på olika festligheter. Jag har inte läst något av författaren förut, men jag hoppas jag ska få möjlighet att läsa många fler böcker av henne. Det ska i alla fall bli spännande att följa Tio i nästa del av bokserien. Vill ni läsa om en något borglömd del av vår svenska historia, får ni inte missa denna historiska romanserie. Denna bok är värd sina 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

20.

Nils gick strax bakom sin syster på den upptrampade stigen som löpte mellan potatisåkrarna. Den ljusa flätan svängde i takt med hennes steg över den trådslitna jackan, den som en gång varit mor Annas. Det var en grå dag och himlen hängde mörk och tung alldeles ovanför trädtopparna. För varje steg de tog sjönk deras bara fötter ner i den sandiga jorden som var blöt efter nattens regn, men det spelade ingen roll. De skulle snart vara täckta med lera från topp till tå, efter ännu en dag på Baron von Löwes potatisåkrar. Leran hade satt sig i huden på deras knän och knogar och gick inte längre att skrubba bort, hur länge de än satt i bastun och hur flitiga de än var med björkriset. Mor hade smörjt Saras händer med fett och lindat dem med tygremsor för att skydda de svidande torrsprickorna. September bestod av en oändlig räcka av dagar på knä i potatisåkern.

Potatisstinten vändes upp av en karl med vändplog. Sen var det dagsverkarnas uppgift att gå efter med sina stora flätade videkorgar och samla upp potatisen. De skulle också leta igenom jorden med en järnhacka på träskaft för att hitta varenda knöl som inte kommit i dagen vid första försöket. Videkorgarna tömde de i spritfabrikens vagn vid fältets kant, där arbetsledaren satte ett streck vid deras namn för varje tömd korg vartefter betalning delades ut av förvaltare Rösler vid veckans slut.

Både Nils och Sara avskydde att bidra till tillverkningen av den förhatliga spriten, men de hade inget val. Utan inkomsterna från dagsverkena skulle det inte finnas mat på bordet i den lilla stugan i Dirslätt under den kalla årstiden. Så här års, strax efter skördetiden, fanns det oftast både potatis, kålrabbi, sill, bröd och smör på bordet men längre fram på vintern blev det mest tunn gröt eller välling, kanske surkål och några potatisar.

Nils hade en hemlig överenskommelse med förvaltare Rösler. För varje dagsverke han utförde på någon av Baron von Löwes ägor gav Rösler två tredjedelar av betalningen till Nils far och en tredjedel till Nils själv, utan hans fars kännedom. Eftersom de arbetade på ackord, var det svårt för Elmar Pihl att veta exakt hur mycket Nils tjänade och även om han var både lång och kraftig för sin ålder kunde man knappast förvänta sig att han skulle arbeta som en hel karl. Han var ju inte ens elva år fyllda. Något Rösler ofta påminde Elmar Pihl om när han knotade om betalningen.

Egentligen var det mor Anna som gjort överenskommelsen med Rösler, men oavsett vilket gav det Nils en chans att lägga undan några kopek till sina framtidsplaner. Pengarna förvarade han i en plåtburk som han grävde ner på ett nytt ställe varje gång han fyllt på den. Inte ens hans mor eller systrar visste var den fanns. Fru Rösler hade ett stort hjärta och såg alltid till att hjälpa familjer som drabbades hårt av brännvinsdrickandet och maken skulle aldrig drömma om att sätta sig upp mot hennes välgärningar.

"Böcker och studier är för latmaskar och oduglingar, hade Nils far bestämt hårt så sent som kvällen före när han kommit på Nils med näsan i en bok han fått låna av präst Girtgensohn.

– Veklingar som inte duger till att arbeta utan måste studera för att försörja fru och barn, fortsatte han. Och du min son, är varken det ena eller det andra.

– Som du pratar, sade mor Anna då. Att studera till präst eller lärare är att tjäna både Gud och människorna. Det står i den heliga skriften.

Baksidetext;

ESTLAND ÅR 1886. Tio Pelmas växer upp i en stor syskonskara på Johansgården i Estlands karga kustband. Trots att familjen på pappret är fria svenska bönder så trakasseras de av tsarens soldater, de tvingas dessutom att betala arrende och göra dagsverken hos den tyske baronen på herrgården. Men det hårda slitet som bondhustru lockar inte Tio som istället drömmer om ett liv som lärarinna.

När den tyska änkebaronessan på herrgården blir förtjust i den försiktiga flickan och gör henne till sin lillpiga öppnas en ny värld för Tio. Snart uppfattar även den unge baronen Tios läraktighet och bestämmer sig för att undervisa henne i tyska. Några år senare har Tio blivit kammarjungfru åt änkebaronessan men drömmarna om ett annat liv dröjer sig kvar.

Organistens dotter är den första delen i den historiska romanserien Kustborna. Här skildras den ofta bortglömda historien om de tusentals svenskar som under många århundraden levde isolerade längs Estlands kust och tvingades fly till Sverige under andra världskriget.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Frihetslängtan

"Frihetslängtan" av Charlotte Sirc utgiven av Harper Love Förlag. Bokrecension; Vi gör en tidsresa till 1800-talet. Nu får vi lära känna två olika kvinnor ur familjen von Weidenhof. Hermine och Constance lider av kärleksbekymmer. Hermines äktenskap får henne att känna sig kvävd, och sedan hon fick sin son har maken Thorsten dragit sig undan all närhet, och de sover numera i skilda sovrum. Han stannar ofta sent på arbetet och vad han egentligen gör på kvällarna, vill hon inte ens tänka på. Men då får hennes son en ny lärare, den unge konstuderande Johannes. Han är allt hon någonsin kunnat drömma om. De inleder därmed en förbjuden kärlekshistoria. Men Johannes vill ha mer, och vill att Hermine lämnar Thorsten. Men i hennes kretsar skiljer man sig inte utan orsak. Constance far vägrar att hon ska ha något med hans ärkefiendes son att göra och skickar henne till Hermines föräldrar i Stockholm. Hennes stora kärlek söker upp till henne i Stockholm, men han förolyckas. De båda kvinnorna söker både tröst hos varandra, och de går på seans för att få svar på sina frågor. Ska de båda kvinnorna få den kärlek som de så hett längtar efter?

Detta är del två i serien om familjen von Weidenhof. Jag har även läst och recenserat den första delen i serien. I förra boken fick vi följa stora systern, och nu följer vi den yngre systern samt hennes kusin. Jag tyckte det var spännande att återse familjen igen. Kvinnorna i familjen von Weidenhof är starka och går sin egen väg, i en tid där kvinnorna mest skulle lyda sina män. Man skulle definitivt inte inleda några förhållanden utanför äktenskapet. Men med tanke på att Hermine inte får någon kärlek alls utav sin make får hon min sympati. Men här börjar kvinnans frigörelse arbete, mot att få bestämma över sitt eget öde. Författaren beskriver de båda kvinnornas tankar och känslor på ett bra sätt och de båda kvinnorna får stöd utav varandra. De historiska bitarna är bra inbakade i historien, och författaren får historien att kännas äkta och trovärdig. Författaren har sedemera gjort noga research och det märks. Vi befinner oss både i Tyskland och i Sverige, och får följa hur livet är under slutet på 1800-talet. Jag gillade verkligen hur det blev för de båda kvinnorna i slutet. Jag ser redan fram emot nästa del i serien. Denna historiska romance får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 18

Det var en tidig förmiddag och Hermines resa till Stockholm närmade sig. Hon satt vid spegelbordet i sin kammare och funderade på vad hon skulle ge sin far i julklapp. En man i hennes fars ålder hade redan allt man kunde önska sig och det var extra svårt eftersom han aldrig kunde ge några förslag. Föräldrarna hade sedan länge planerat en resa till Egypten så att fadern skulle gå se pyramiderna vid Nilen. Nästa höst var det äntligen dags. Kanske skulle han uppskatta en ny tropikkostym? Hermine påminde sig om att göra en lista med alla ärenden i Stockholm i mellandagarna, fick inte glömma att skicka en beställning till Kaedings skrädderi på Fredsgatan. 

Med flinka fingrar stack hon in några hårnålar i frisyren och drog ut håret så att det låg som en mjuk gloria kring ansiktet. Hon synade de små rynkorna kring ögonen och rös till. Nu var hon precis som sin mor, överdrivet intresserad av att se evigt ung ut. Hermine kände sig egentligen inte särskilt gammal, det var bara det att Johannes var ännu yngre. Hur idiotiskt var det inte ändå, vad hade hon att erbjuda en ung man som han? Det stod förmodligen tusen och åter tusen unga flickor som Anna i kö. Men efter den där kyssen kände Hermine sig nästan som förhäxad. Hon ville vara nära Johannes så ofta hon kunde, tanken på att han ville ge henne lektioner i måleri gjorde henne alldeles varm. Hon nålade fast kame`broschen i halsen och vek till en spets på den vita bommulsblusen. Sedan ångrade hon sig och tog av sig broschen igen. Det var precis en sådan hennes mor skulle ha burit. 

Thorsten hade som vanligt åtaganden på beskickningen och det var bestämt att de skulle äta en sen lördagsmiddag. John hade blivit lovad av Elin att få besöka de botaniska trädgårdarna tillsammans med en annan pojke och hans jungfru, och efter frukost hade de givit sig av.

Hermine stängde dörren till kammaren och skyndade nerför trappan och bort genom korridoren mot tjänsefolkets domäner. Hon fick inte döka upp Johennes på eget bevåg, det gick emot all vett och etikett, men om ärendet gällde John skulle det kanske passera. Med klappade hjärta ställde hon sig framför Johannes dörr och kände sig så sårbar och nervös att hon nästan mådde illa. Men så svalde hon all heder och lyfte handen, kastade en blick bortåt korridoren och knackade tre lätta knackningar. Ångern drabbade henne genast men hon hade noga bestämt vad hon skulle säga. När Johannes ansikte visade sig skulle hon säga det hon hade planerat utan att låta tankarna komma i vägen Baksidetext;. Om någon i tjänstefolket såg eller hörde något skulle allt vetka helt oskyldigt. 

Baksidetext;

KONSTNÄRSDRÖMMAR, SYSTERSKAP OCH FÖRBJUDEN KÄRLEK

Livet i Berlin blev inte som Hermine von Weidenhof hade tänkt sig. Hon känner sig kvävd i sitt äktenskap och avskyr sitt inrutade societetsliv. När den unge konststudenten Johannes Cavallius flyttar in för att undervisa hennes son ställs tillvaron på ända och en förbjuden kärlekshistoria tar sin början. 

Samtidigt flyttar Hermines kusin Constance in i greveparet von Weidenhofs palats i Stockholm. Constance sörjer en förlorad kärlek, men gör succé inom cocieteten och finner snart nytt hopp.

Julen närmar sig och kusinerna möts i Stockholm. Problemen tätnar när det förflutna kommer ikapp Constance, och Hermine funderar på att genomföra det mest förbjudna - en skilsmässa. Via konstnärsvänner söker sig kvinnorna till den spirituella världen och en högre sanning. Ska en seans ge dem svar på sina frågor?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Läs gärna min recension av "Brytningstid" 

här

Teckentyderskan- Vårens vresiga eldar

"Teckentyderskan-Vårens vresiga eldar" av Annika R. Melin utgiven av Arwyddion Publishing förlag. Bokrecension; Vi gör en tidsresa till andra hälften av 1700-talets Sverige. Siri lever med sin man, Ivar, och deras två barn i en liten övergiven stuga. Men livet för unga Siri är hårt, och den lilla familjen har knappt mat för dagen. Mannen gör inte mycket för att bistå henne med mat och annat som hon skulle behöva hjälp med, och han driver mest omkring. Trots att han beger sig ut för att jaga och fiska, kommer han ofta hem tomhänt. Vad han egentligen gör när han är borta vet inte Siri, men hon har sina aningar. Ivar kan vara borta i flera dagar och humöret blir allt mer oberäkneligt. Arbetet på gården är han inte så intresserad av. Siri får ofta själv göra allt hon kan för att få mat till sina små barn. En dag hittar hon en ränsel i skogen. Förutom att den innehåller en massa mat, gör hon även ett oväntat fynd i den. I sin ensamhet knyter Siri kontakt med andra människor i sin närhet, bland annat den mystiska skogskvinnan Eira och torparen Vegard. Av sina nya vänner får hon hjälp och stöd. Eira undervisar henne om ätbara växter i skogen, och en massa annat. Maken blir allt elakare mot henne, och när hon får reda på att han dessutom varit otrogen, får hon tillslut nog. Men maken vill inte skiljas, och försöker få Siri att ändra sig. Snart ställs allt på sin spets. 

Wow! Denna boken är författarens debutroman, men vilken debutroman sedan! Detta är en bok som kommer hamna på min blogg, som favoritbok. Detta är den första delen i en släktkrönika, som heter "Teckentyderskan". Jag tyckte berättelsen var otroligt spännande ända från början till slutet. Jag varnar för sträckläsning! Jag kunde helt enkelt inte sluta läsa. Boken innehåller många spännande karaktärer och huvudpersonen Siri får min sympati. Jag får mycket känslor när jag läser den här boken och jag lever mig in i berättelsen. Jag känner ilska mot Siris elaka man, och får till och med tårar i ögonen vid något tillfälle. Jag känner också glädje när det går bra för Siri. Jag gillar författarens miljöbeskrivningar, och det märks att författaren kan mycket om örter, och hur man levde under andra halvan av sjuttonhundra talet. Författaren har dessutom ett fint språkbruk, och vi får följa huvudpersones tankar och känslor på ett fint sätt. Jag hoppas del två kommer snart för jag läser gärna vidare i serien, tillika andra böcker av författaren. Detta är en väldigt läsvärd bok. Rekommenderas varmt. Denna spännande historiska roman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 16

Dagen därpå tar Siri med barnen till bäcken för att hämta vatten. Erik är uppspelt och hans humör smittar av sig. De ser en stare, det är ett pålitligt vårtecken. Hon hoppas den ska bosätta sig vid just deras lilla stuga, det skulle sannerligen kunna vända turen till deras fördel. Staren sitter på en kal trädgren där den visslar och gnisslar på sitt utmärkande sätt, blandat med alla andra läten den frambringar, som vore den flera olika fågelarter i en enda.

Siri har alltid förundrat sig över stararna. När hon som barn såg dem i svärmar stora som svarta ovädersmoln blev hon till rn början rädd, men det övergick snabbt i fascination  över flygkonsterna. Starar är förtrollande och på nära håll är deras fjäderdräkt ett bländvärk av de mest skimrande färger man kan tänka sig. 

Hon pekade ut staren för barnen men de blickar blott flyktigt mot trädtoppen, inte särdeles intresserade. I stället jagar Erik efter en brandgul fjäril med mörka fläckar. Tyrvi börjar gny och Siri lyfter henne ur bärsjalen så att hon får komma ner på marken. På senare tid har flickan blivit alltmer otålig, reser sig upp mot stenar och stockar, snart nog kommer hon nog att ta dina första stapplande steg. Om Tyrvi blir lika vild som sin storebror så blir det inte lätt att hålla reda på dem. 

-Erik! Kom tillbaka. Låt fjärilen flyga, den vill inte bli fångad. 

-Fånga fjärilen? 

-Nej, inte röra fjärilar. De är ömtåliga. Vackra att titta på men inget att leka med.

De kommer fram till bäcken och Siri får syn på ett krus med blå och vita blommor på andra didan vattnet. Hon ler. Det är ett tecken från Eira. Med värme tänker hon på den vänliga och givmilda skogskvinnan medan hon böjer sig ner för att fylla den första spannen. När hon återigen ser upp så lägger hon märke till ytterligare två krus med blommor. Tillsammans formar de tre krusen en pil som pekar uppför slänten, bort från bäcken och rakt mot det stället där Siri vet att Eira bot även om man inte kan skönja gläntan eller huset härifrån. För ett ögonblick sedan fanns där endast ett krus, det är Siri helt säker på. Eller kan hon ha misstagit sig? 

-Barn. Vi lämnar spannarna här ett tag. Låt oss först gå och hälsa på Eira.

-Eira, jaa!

Baksidetext;

Siri tror inte sina ögon. Under snön ligger en stor ränsel. Hon slickar sina torra läppar och trycker handen mot magen. Mat? Till barnen, förstås. Men vems är lädersäcken? Inte kan hon bara ta den!

-Har du berättat för någon mer om vad du hittade i ränseln, undrar Eira. Du har väl inte visat dem för någon?

-Nej, svarar Siri och skakar på huvudet. 

-Kanske för din man?

-Nej, inte ens för Ivar.

Varför har hon inte gjort det? Siri vet inte, hon känner sig bara förvissad om att det är något speciellt, något hon måste hålla hemligt.

Följ Siris hårda kamp mot samhällets normer, kyrkans snäva ramar och makens nycker när hon kämpar för familjens överlevnad. Som redskap använder hon sin kvinnliga kraft och intuition. Oväntat stöd finner hon hos den mystiska skogskvinnan Eira.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Svartåsviten - Lycksalighetens ö

"Svartåsviten - Lycksalighetens ö" av Christina Eriksson av Bookmark förlag. Bokrecension; Vi gör en tidsresa till 1789. När Christinas bror Marcus går bort på grund av sjukdom, kan ingen ta över herrgården och bruket efter deras far. Christina och hennes syster är ju fortfarande ogifta och en manlig arvinge behövs. Christina är därför tvungen att hitta en man som kan tänka sig att gifta sig med henne, för att kunna behålla herrgården i familjens ägo. I Stockholm träffar hon en man som delar hennes intressen, och kan tänka sig just det. Plötsligt finner man Gustafs döda far och man förstår nu att han var oskyldig till att pengar försvann för sju år sedan. Man försöker därför finna Gustaf, nu när hans pappa är rentvådd. De hittar honom, och han återvänder hem till Svartå. De känslor som Christina och Gustaf hade för varandra, har inte försvunnit trots den tid som gått. De hänger sig åt varandras kärlek under några underbara veckor, innan Christina tvingas avsluta förhållandet, för att gifta sig. 

Detta är den andra delen i serien om kvinnorna på Svartå. I denna fina historiska bokserie, får vi lära känna de starka kvinnorna bakom patriarkatet, och vad de är tvungna att försaka på grund av dem. Det är en historia som berör och engagerar. Speciellt vad det gäller Christina och Majas öden. Vi får lära känna dem genom berättelsen på ett fint sätt. Christina som har ett enda mål i sikte. Att gifta sig för att familjen ska kunna behålla herrgården och bruket som hennes far har byggt upp. För det måste hon offra kärleken till murarsonen Gustaf och vad hennes hjärta egentligen vill. Samtidigt blir hon motarbetad av både sin mor och sin syster. Maja väljer bort kärleken för att ta hand om ett barn som inte är hennes. Boken är en välskriven tillika realistisk skildring, om hur adeln och allmogen levde under 1700 - hundra talet. Författaren bakar in historiska händelser i historien, på ett bra och trovärdigt sätt. Karaktärerna är fantastiskt gestaltade och miljöbeskrivningarna är målande. Jag längtar redan efter att få läsa nästa del i serien. Denna fantastiska historiska roman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 21

Christina hörde skratt och glada röster redan i trappan på väg upp till prinsessan Sophia Albertinas privata våning. Hon bar en av de nya utstyrslarna som farmor övertalat henne att skaffa så det gick långsamt att ta sig dit. Kjolarna var stora och tunga och alla spetsar som modehandlerskan hade prånglat på henne gjorde att hon knappt kunde röra armarna. Om jag ramlar i trappan faller jag åtminstone mjukt, tänkte hon mörkt medan hon kämpade för att komma ifatt den livr`e klädda tjänaten med din vitpudrade peruk. Den stela roben och det nya och förfärligt begränsande snörlivet gjorde att hon knappt kunde andas. Och det var kanske lika bra. När hon tidigare tagit ett aningens för djupt andetag hade ett av valbenen stuckit henne i sidan så att hon var nära att skrika högt. Helst hade hon velat vända om och rusa tillbaka ut på gatan. Hon kände sig fel, fel, fel. Inte bara på grund av farmors påminnelse om hennes sorgliga uppsyn när hon anlänt till Stockholm och som fått henne att rusa till mamsel Appelqvist ateljé, utan också för att hon inte var den där sprudlande adelsdamen som kunde kasta sig in i vilken situation som helst med självklarhet och esprit. Om det gällde hästar eller järnmalm så klarade hon av det, men inte i övrigt. Varför hade hon tackat ja till det här? 

Hon hoppades att det inte skulle diskuteras politik under tillställningen hos prinsessan. Normalt sett hade Christina ingenting emot det men nu var situationen i riket komplicerad. Det fanns ett tydligt för och emot konungen, och hon ville inte behöva försvara familjens ställning i frågor om adelns rättigheter eller de ändrade förutsättningarna för de ofrälse stånden. 

Christina var smärtsamt väl medveten om att man gjorde skillnad på folk beroende på var någonstans de var födda och om man var fattig eller rik, men sådant gav inte en människa värde. Inte i Christinas ögon i alla fall. Hon visste att far var av samma åsikt medan mor inte var det. Familjen Sporre tillhörde förstås adeln och hade alla dess previlegier, men hennes släkt hade i alla tider arbetat hårt och gjorde fortfarande så. Far var absolut inte en sv de adelsmän som tillbringade dagarna med att läsa vers eller spatsera i en park. Så långt tillbaka i tiden som Christina kände till så hade de på fars sida av familjen fått slita för att hålla bruket vid liv och se till att människorna i Svartå hade arbete och kunde försörja sig. 

Baksidestext;

Död, äktenskap och längtan

Svartå, 1789. När Christinas bror Marcus går bort efter en tids sjukdom står Svartå herrgårds framtid på spel. Utan en manlig arvinge till godset blir vikten på Christinas axlar tyngre än någonsin och kraven på att hitta en make gör sig återigen påminda. 

Christina måste på nytt ta upp kampen om Svartå herrgård. Samtidigt kan hon inte glömma sin ungdomskärlek, murarsonen Gustaf, som sju år tidigare tvingades lämna byn. I bakgrunden utspelar sig en maktkamp inom adeln, där kung Gustav III får allt fler fiender medan franska revolutionen sprider stor oro över Europa. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Landet som försvann

"Landet som försvann" av Catharina Ingelman-Sundberg utgiven av Bokförlaget Forum. Bokrecension; Vi gör en tidsresa 8000 år bakåt i tiden. Närmare bestämt till stenåldern. Detta är en historisk roman som handlar om den unga kvinnan Eira. Hon lever med sin man, Skagii, och sin son, Ötzi, tillsammans i Doggerland, på stenåldern. Eira är duktig på att jaga, och är en intelligent och snabbtänkt kvinna. Men när hon påpekar att vattnet har stigit, och att det är något som inte stämmer, tas det inte väl emot. Den nya ledaren för Vidarfolket, Abandon, ser Eira som ett hot mot hans nya ledarskap och förvisar henne därför från byn. Eiras man Skagii är en elak och småsint man, som står bakom shamanens beslut. Ensam flyr Eira ut i vildmarken, utan att ha fått med sig sin lilla son. Hon vandrar tills hon hittar andra människor att ty sig till. Då hittar hon även flintmakaren Joar. Båda har de olyckliga äktenskap bakom sig. Joar har också märkt förändringar i naturen som oroar. Ska de tillsammans kunna skydda dem de älskar mot faran, som närmar sig i allt snabbare takt? Och ska de äntligen hitta kärleken i varandra? 

Alltid lär man sig något nytt och just Doggerland minns jag inte att jag har hört något om förut. Doggerland var ett landområden i Nordsjön under senaste istiden som förband Storbritannien, Skandinavien och kontinenten. För 8000 år sedan bodde människor där. De levde av fiske och jakt samt bär och frukt och annat som skogen erbjöd. När inlandsisen smälte forsade vattnet ut i Nordsjön och ett jordskred utanför Norge gjorde att en tsunami spolade bort spåren efter dem som bodde där. Detta är en välskriven och realistisk skildring om livet på stenåldern och människorna som bodde i Doggerland.  Vad de åt, hur de levde och hur de integrerade med varandra. Författarens beskrivning av hur människorna levde på den tiden är så fantastiskt återgivet. Vi får både en spännande berättelse, historialektion och en kärlekshistoria, i en och samma bok. Denna boken är så bra, och tar slut alldeles för fort. Missa inte att läsa den. Jag läser gärna mer av författaren. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Kapitel 14

Nästa morgon tog hon ner bivacken, åt av sin medhavda förening med torkat kött, bär, och frukt och drack en mugg pilbarkste. Trots att hon var van vid att röra sig i skog och mark hade arbetet med bivacken och allt närande gjort att hon fått ont i kroppen. Nu lindrande teet och hon kände sig bättre. När hon var klar med frukosten och hade packat ihop sina få tillhörigheter bröt hon upp. Hon fortsatte norrut utmed stranden och när vädret försämrades och det började regna tyckte hon att hon lika gärna kunde slå läger igen. 

Liksom dagen innan lyckades hon få till en bivack, denna gång på en utskjutande del av berget ovanför stranden med en bergvägg som skydd på den ena sidan och en ravinliknande brant på den andra. Klippan hade en grott liknande urgröpning som gav henne extra skydd, och vid bivackens mynning fanns god plats för en stockeld. Återigen samlade hon ved, spånor och näver och när hon var klar betraktade hon nöjt sitt nya läger. Hon hade skapat en så fin plats att det faktiskt vore synd att lämna den redan nästa dag. Varför inte stanna här några dagar, vila ut och tänka efter vad hon skulle göra? 

Hon gjorde sig en måltid av torkad fisk i enris och drack vatten ur sin skinnränsel innan hon utmattad lade sig för att sova. Men först tände hon sin eld längst ute på klippavsatsen. 

Hon tänkte bara vila en stund, men var ändå försiktig. Innerst inne måste hon ha anat hur uttröttad hon var för när hon vaknade var den et redan gryning. Solen var på väg att gå upp och bröt igenom himlens tunna skyar. Den värmde skönt och när hon ätit sin frukost tog hon av sig skinnkolten och lät solen värma sin bara hud. Hon var ensam, fri och njöt av värmen. Då bestämde hon sig: här skulle hon stanna ett tag. 

Baksidestext;

DEN UNGA EIRA LEVER i Doggerland i norr, tillsammans med sin man Skagii och deras son Ötzi. Hon tillhör den bofasta Vidarstammen, är mörkhyad och blåögd, driftig och snabbtänkt. När hon ser tydliga tecken på att det blir allt varmare och att vattnet stiger, anar hon oråd. Men hennes varningar tas inte väl emot. Byns nye ledare, shamanen Abandon, bannlyser henne och Eira måste fly. 

Eira fiskar, jagar och livnär sig på när och rötter, men som ensam kvinna lever hon farligt bland främmande folk och stråtrövare. Ända tills hon möter den brunögde flintsmeden och grottmålaren Joar från Urdifolket. Liksom hon lever han i ett kärlekslöst äktenskap. Liksom hon är han orolig för vad som händer i naturen. 

Tillsammans börjar de förbereda sin omgivning på den katastrof som bara väntar om vattnet stiger bara en liten aning till... 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina

Kärlekens bakgata

"Kärlekens bakgata" av Anna Laestadius Larsson, utgiven av Piratförlaget. Bokrecension; Vi får både en tidsresa och en historielektion, som belyser 1800-talets Stockholm, i denna välskrivna roman. Överklasskvinnan Ellen Bergman, har inte lyckats hitta ett arbete, efter att ha genomgått juridikstudierna. Hon är dock en av de första kvinnor som genomgått studier i juridik. Ellen har därför nyligen startat Damernas juristbyrå. På detta sätt ska hon hjälpa kvinnor, som lever under svåra förhållanden. T ex i äktenskap där mannen är otrogen, eller misshandlar henne. Men i nuläget har hon inte så många klienter. Ellens mormor vill att Ellen ska gifta sig med Direktör Ros'en, på grund av att de håller på att drabbas av obestånd. Dock är det ingenting som Ellen önskar. En dag ber en ung kvinna Ellen, att undersöka sin systers död. Man tror att den döde själv har tagit sitt liv, men systern finner det för otroligt. Systern mådde nämligen inte dåligt psykiskt, trots att hon var prostituerad. Snart hittas ytterligare en kvinna död. Ellens undersökningar leder henne till den undre världen, där prostution och missär råder. Till hjälp har hon ligaflickan Rakel och detektivkommissarie Johan Rådig. Ska de lyckas hitta seriemördaren, som tycks härja bland de prostutierade, innan ännu en kvinna faller offer för mördaren. 

Detta är författarens första historiska kriminalroman. Jag har läst en bok av författaren förut. Alla författarens böcker beskriver starka kvinnor, i olika miljöer. Jag tycker det är spännande att läsa om den tiden, i slutet på artonhundratalet och början av nittonhundratalet, då kvinnor började frigöra sig från männen, på olika sätt. Från att under århundraden blivit styrda av sina män, till att få frihet att styra över sig själva. Man blir illa berörd över hur endel män behandlade - och såg på kvinnor under denna tiden. Boken handlar om en kvinna som går sin egen väg. Hon utbildar sig i juridik och startar en byrå, för att hjälpa kvinnor runt sig som lever under svåra förhållanden. Det är spännande att få följa Ellens arbete med att utreda en prostutierad kvinnas död. Ja, att ensamstående kvinnor hade det svårt på den tiden är ingen underdrift. Att män i olika ställningar utnyttjade dessa kvinnor på olika sätt, är inte heller svårt att förstå. Både framgångsrika direktörer och korrupta poliser hade ett finger med i dessa affärer. Även fast det fortfarande är lång väg att gå, har vi kommit en bit på vägen. Vi har i dag bättre lagar och regler som gynnar kvinnan. Jag ser fram emot fortsättning på denna spännande bokserie. Denna fantastiska och realistiska roman får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

10

FEDERATIONENS MÖTE DROG ut väl över två timmar och Ellen hade under den tiden lärt sig mer än hon önskade om männens hemliga liv och om kvinnorna på samhällets skuggsida. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat föreställa sig omfattningen av den människohandel som tydligen pågick dagligen. Det hade talats om partihotell där par som möttes för en kväll kunde ta in per timme. Och om flickställen där unga kvinnor fick betala ockerhyror för elendiga krypin. 

Mötet hölls i ett ståtligt nybyggt tegelpalats på Götagatans puckel, bostad för den liberale riksdagsmannen och lektor i historia, Magnus Höjer och hans hustru Anna. Hon hade en gång varit lärarinna i mattematik vid Wallinska skolan, där Ellen tog sin mognadsexamen, och var sedan flera år en av de ledande i den svenska grenen av Federationen mot reglementering av prostutionen, en stor internationell rörelse hade Ellen upplysts om. Ett trettiotal kvinnor hade tagit plats i den Höjerska salongen för att komma med uppslag till artiklar i nästa nummer av föreningens tidning Sedlighetsvännen. En del av sitt möblerna - enkla pallar och gameldags taburetter - var säkert lånade från grannvåningarna, för de var lika brokiga som gästerna som kom från olika bakgrunder och verkade ha olika själ för sitt engagemang. Mitt i mötet hade till Ellens förvåning en kvinna iförd Frälsningsarméns bonett och med klaffar på uniformsjackans axlar tagit upp en gemensam bön för de fallna kvinnornas själar. 

Men mest hade det talats om den av alla närvarande avskydde reglementeringen av de prostituerade. Det system som innebar att alla fallna kvinnor skulle regrestreras hos prostitionspolisen och inställa sig på den då kallade Besiktningsbyrån två gånger i veckan för att där underkasta sig gynekologiska undersökningar. De som var drabbade av venerisk smitta skickades med tvång till kuranstalten. Övriga fick ett friskhetsintyg och kunde fortsätta med sin vandel, förutsatt att de fogade sig i en mängd regler som begränsade deras liv och rörelsefrihet. De fick inte vistas i grupp offentligt, inte stanna upp på gatan utan giltig anledning, inte tilltala mötande personer, ge dem blickar eller på annat sätt påkalla uppmärksamhet, inte klä sig iögonfallande och inte vistas utomhus efter klockan elva på kvällen. 

Baksidestext;

Stockholm 1897.

De prostituerade kvinnorna är många och deras tillvaro är fasansfull. Inte bara lever de under hårda regler och ständig tillsyn av polis och myndigheter, det härjar även en mördare vid stadens bordeller. 

Den unga överklasskvinnan Ellen Bergman har inte fått någon tjänst efter juridikstudierna. I stället startar hon på egen hand Damernas juridikbyrå. Men verksamheten går minst sagt trögt. 

En dag stöter hon ihop med ligaflickan Rakel. Det udda paret får plötsligt möjlighet att hjälpa varandra när Ellen motvilligt dras in i den undre världen, styrd av bordell värdinnor, våldsamma maktmän och korrupta poliser. 

Läs gärna min recension av "Törnrosens 

triumf" här

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina

Det sista kapitlet

"Det sista kapitlet" av Åsa Hellberg utgiven av Forum förlag. Året är 1925. I den här boken får vi lära känna två systrar. De föräldralösa systrarna har växt upp hos sin faster och farbror. Den ena systern, Hilda, emegrerar till Amerika, för att gifta sig med sin Thomas, och den andra blir kvar här hemma i Sverige. När Hildur väl befinner sig hos maken Thomas i Amerika, blir det inte som hon tänkt sig. Istället för att ta hand om sin lilla familj och deras gård, försvinner han och blir borta i flera veckor, ibland månader åt gången. Därför får hon dra det tyngsta ansvaret för gården. När Hildur skriver hem låtsas hon att allt är som det ska. Men hon blir mer och mer trött på situationen hon hamnat i. Signe får tjänst hos en fin familj i Fjällbacka. Hon blir ganska snart uppvaktad av den yngre brodern. Men det står snart klart för Signe, att någonting i familjen inte står rätt till, och hon blir snart indragen i en fejd mellan de två sönerna i huset. Hon lämnar emellertid sitt arbete hos familjen, men får tillslut arbete hos den äldre sonen som maskinskriverska. Efter en tragedi beger sig familjen till Amerika, och resan blir inledningen på något helt nytt för dem alla. 

Detta är den tredje och sista delen i serien "Systrarna från Fjällbacka". Jag har tyvärr inte läst de två första delarna. Boken är baserad på författarens egen släkthistoria, vilket gör boken extra spännande. Jag gillar historiska romaner, och denna var inget undantag. Jag gillar också att huvudpersonerna är kvinnor, som väljer sin egen väg och har mål i livet. De lever ju i en tid där männen ofta bestämde över kvinnorna. Trots det har de möjlighet att bryta sig loss, och styra sitt eget öde. Jag gillar hur författaren beskriver livet och miljön i början av 1900-talet, så det låter trovärdigt och levande. Man sugs in i historien från första sidan, och man berörs av de olika karaktärerna. De upplever både sorg och glädje. Jag gillar hur författaren knyter ihop historien på ett fint sätt i slutet av boken, och många hemligheter kommer fram under en livsomvälvande resa till Amerika. Jag hoppas att jag får möjlighet att läsa även de två första delarna i serien framöver. Jag vill absolut läsa mer av författaren. Missa inte denna historiska feelgood pärla! Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 10

Henry var ett orosmoment, erkände Signe för dig själv. Men det hon hade känt tidigare, att han ville ha henne som någon form av leksak, stämde inte längre. Nu tänkte hon i stället att han verkligen behövde en vän, för det verkade han inte ha så många av. Bekanta i överflöd, men inga nära vänner, sådana man delade sina tankar och känslor med och som aldrig sa elaka saker bakom ens rygg eller gjorde en illa. Var man ogift var ju sådana vänner ovärderliga. Hennes bästa vän hade alltid varit Hildur, och kanske var det saknaden efter systern som gjorde att Signe till sist gav efter och erbjöd Henry sin vänskap. Hon kanske behövde en vän, hon också. 

Han lovade dyrt och heligt att hemlighålla att de numera var du med varandra för inte på något sätt äventyra hennes tjänst. Signe hoppades innerligt att det skulle räcka. 

"Jag tror bestämt att golven aldrig varit renare. Signe sköter sitt arbete alldeles utmärkt", sa frun när hon morgonen efter hemkomsten inspekterade huset. 

I ögonvrån såg Signe att Henry höll tillbaka ett leende. Det är nog första gången han får höra att han gjort något bra, tänkte hon. 

"Tack", sade hon och neg. "Jag undrar vad herrskapet vill äta till middag resten av veckan, jag tänkte handla." 

Frun gick före från salongen och in i köket, och Signe följde efter. 

"Jag har lagt en lista här eftersom jag vet att det är på onsdagar som fröken vill göra inköpen, och min make sa att han vill ha både torsk och makrill den här veckan. Utöver det vill jag gärna ha kålpudding och kanske kalvstek, men allt står på listan."

"Tack, frun har gjort det enkelt för mig", sa Signe. "Jag tar skrindan och ger mig av direkt." 

Signe hann inte mer än tvåhundra meter från huset innan Henry dök upp vid hennes sida. 

"Mamma bad mig hälsa att du inte får glömma kaffe", sa han. 

"Men det har hon skrivit ned." 

"Hm då rörde hon väl till det lite. Lätt hänt vid hennes ålder." 

Baksidestext;

Hildur räknar dagarna tills hon äntligen ska resa till Amerika. På gården i Wisconsin ska hon och Thomas Hellberg bilda familj och ha mjölkkor. Framtiden ser oändligt ljus ut. Men väl på plats blir inte livet som hon har tänkt sig. Fylld av skam skriver hon till familjen i Fjällbacka att Thomas är en underbar make och far, trots att inget kunde vara längre från sanningen.

Hemma i Sverige får hennes tvillingsyster Signe tjänst som maskinskriverska och husa hos en förnäm familj i Fjällbacka. Hon möts av en främmande värld, fylld med konflikter och undanstuvade hemligheter, och snart kämpar hon mot sina känslor för sonen i huset. Hjälplöst dras hon in i rivaliteten mellan honom och hans bror i ett maktspel där alla tycks vara förlorare.

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Windermere 1-3

"Windermere 1-3" av Lovisa Wistrand utgiven av Saga Egmont förlag. Bokrecension. Detta är en samlingsvolym som innehåller de tre första delarna i serien Windermere. Vi får göra en tidsresa till 1800-talets England. Boken handlar om Lady Elizabeth Pimrose, som inleder sin fjärde säsong. Hennes mål är att gifta sig med Lord Nottingham, som lovat att gifta sig med henne. Han har dock ännu inte friat, och verkar ha intresse på annat håll. Nämligen Virginia St. Maur. En kväll får Elizabeth syn på en man som fångar hennes intresse. Det visar sig dessvärre att det är hennes barndomsfiende, Lord Hexham. Han gjorde allt för att göra livet surt för henne när de var barn. Elisabeth har inte sett honom, sedan en skandal tvingade familjen att flytta. Och nu står han alltså här framför henne, tretton år senare. Han erbjuder sig att hjälpa Elizabeth att få Lord Nottingham på kroken, men han har ett krav om han lyckas. Nämligen en natt med Elizabeth. Ska hon verkligen gifta sig med Lord Nottingham, fast känslorna för Lord Hexham bli allt starkare?

Wow, jag njöt av att läsa denna historiska romanen. Lovisas böcker fortsätter att imponera på mig. Som vanligt när det gäller Lovisas böcker så kan jag inte låta bli att sträckläsa den. Jag kommer direkt in i handlingen, sedan kan jag inte släppa boken ifrån mig, förrän jag har läst ut den. Karaktärerna är så charmiga, och jag gillar verkligen de båda huvudkaraktärerna. Detta paret är bittra fiender från början, trots att de är attraherade av varandra. Jag älskar temat när huvudkaraktärerna bråkar, samtidigt som de dras till varandra. Lovisa är grym på att beskriva både miljö och karaktärer, så att man ser dem framför sig. Jag uppskattar alla små detaljer i handlingen. Jag älskar också dialogerna mellan de båda huvudkaraktärerna, som är fulla av Lovisas speciella humor, kryddat med en aning svärta. Jag läser gärna vidare i serien om Windermere. Även det vackra omslaget förhöjer läsupplevelsen. Boken får ♥️♥️♥️♥️♥️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

5.

Någonting skrek inuti Elizabeths kropp. Möjligen var det hennes inre tioåring som skrikande sparkade bakut, eller bara blodet som fräste av fasa i ådrorna. Det var osannolikt. Den här mannen...den här hjärtskärande stiliga mannen skulle föreställa hennes värsta fiende, men han hade inget ärr i mungipan och såg på tok för vacker ut för att vara Hexham. 

Det var som om hon kastats in i en teaterpjäs om hennes egen uppväxt, där aktörerna var fel för karaktärerna. Eller snarare aktören. Elizabeth ville be honom att släppa charaden och sluta låtsas. Det gick så långt att hon började undra om Hexham anlitat någon att spela honom i London. I själva verket kanske han var kvar på Isle of Man, satt grensle över ett kolsvart fullblod och...tja, gjorde sådant som adelsmän gjorde. Jagade rävar, sköt duvor, spelade hasardspel, erövrade kvinnor och drack brandy. 

Vad mer hade livet att erbjuda?

Som i ett töcken hörde hon miss Lavinia säga: "På återseende, mylord. Vi ger oss ut en sväng."

Sedan lämnades Elizabeth ensam med Hexham. Ett tag bara såg de chockat på varandra. Misstänksamma ögon och rynkade pannor, tusen tankar och miljoner frågor. Och då, för första gången, kunde Elizabeth faktiskt se lite av Hexhams gamla jag skymta förbi i de mörka irisarna. Han fanns därinne, som en skugga från det förflutna, och förpestade den attraktiva mannen med sin närvaro.

Himmel, det var som att se ren illvilja flimra förbi. Retsamhet, småaktighet och, och...

Hon tog ett stapplande steg tillbaka och pressade samman tänderna så hårt att det väckte i käken. Allt kom tillbaka till henne, de saker han sagt och gjort, de saker han inte sagt, de saker han tagit. Penslarna hade hon aldrig fått tillbaka och som hämnd hade hon fyllt hans ridstövlar med blodröd färg. Hans vrål borde hörts ända ner till London.

Baksidestext;

Lady Elizabeth Pimrose, äldsta dottern till greven och grevinnan av Windermere, ska påbörja sin fjärde säsong ute bland Englands societet. Att hitta enlämplig make har inte varit så enkelt som hon tänkt sig, även om siktet länge varit inställt på Lord Nottingham. Problemet är bara att tre säsonger har gått, och handhar fortfarande inte friat. 

Men när Lord Hexham, Elizabeths barndoms fiende och allmän odåga, återvänder till sicietetslivet vänds Elizabeths liv upp och ner. Lord Hexham erbjuder sig att hjälpa henne att äntligen få Lord Nottingham på kroken, men hans hjälp kommer med ett krav. Om de lyckas måste Elizabeth tillbringa en natt tillsammans med Hexham. Hon borde tacka nej, men plikten att gifta sig och attraktionen hon känner för Hexham väger allt tyngre för var dag som går. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Solgård - del 4 Avslöjad

"Solgård del-4 Avslöjad" av Jeanette Semb utgiven av Boknöje förlag. Bokrecension. Lars är nu den som länsman, Willhelmsen, misstänker mördat tjänsteflickan Mette. Men när kusken kidnappar Helene, och låser in henne i ett skjul inne i skogen, blir nu kusken avslöjad, som den som egentligen mördade Mette. Lars är därför inte längre misstänkt, för mordet. Andreas räddar Helene från skjulet, och han vill gifta sig med Helene. Då Ellen har försökt allt, för att få Andreas intresserad, bestämmer sig Gunnhild utnyttja den hållhake hon har på Björg. Gunnhild hotar att berätta Björg hemlighet, såvida Björg inte tvingar Andreas att gifta sig med Ellen. Björg berättar för Andreas, att han är tvungen att gifta sig med Ellen. Det får Andreas och Helenes lycka att gå i kras, och medan Ellen planerar bröllop, beger sig Helene hem, till Röros igen. Andreas är olycklig utan Helene samtidigt som det är dags för Prinsessans jungfruresa. Inte ont anande kliver familjen ombord på skeppet, utan att ha en aning om att någon har saboterat det. 

Åter igen, får jag fortsätta att följa Helene, och familjen Andersen. Åh, vad jag är arg på den där hemska Ellen, och hennes mor. Hoppas verkligen inte de lyckas med sina planer. Samtidigt som jag funderar över vad det är för hållhake Gunhild har på Hjördis. Jag fattar inte att man kan tvinga någon, som älskar någon annan, att gifta sig med en. Men det Ellen känner för Andreas är så klart inte kärlek, hon är bara ute efter pengar, och ställning i samhället. Otäck är Ellen i alla fall, och det skulle inte bli en spännande bokserie utan all dramatik, eller hur? Helene tycks alltid hamna i skottlinjen, för all denna ondska. Den stackars familjen Andersen drar verkligen till sig diverse onda människor, som bara är ute för att ödelägga dem. De hemska människorna döljer sin agenda, och lyckas hela tiden lura familjen. Jag hoppas verkligen att Andreas och Helene hittar ett sätt så de kan gifta sig. Jag ser fram emot att få läsa fortsättning på denna spännande bokserie. Slutade återigen med en spännande cliffhanger. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

2

Även om våren närmade sig, var det vinter i luften, och det hade snöat ganska mycket kvällen innan. Snön hade lagt sig som ett vitt täcke över Solgård. Den rosa bänken var täckt med snö, och grenarna på furuträden hängde tunga och vita. Gårdsplanen var också vit av snö, förutom några stora fotavtryck som gick från trappan på herrskapshuset, förbi vaktmästarbostaden och vidare mot stallet. 

Maren blev stående och såg på fotspåren i snönoch den märkliga formen på dem. Det såg ut som om någon hade släpat en vedsäck tvärs över gårdsplanen. 

Hon tittade upp när hon hörde en låg vissling, och glömde snabbt de märkliga spåren i snön. Hon blev varm av glädje när hon såg Haakon komma gående över gårdsplanen. Hans mörka hår hade ett tunt lager av snöflingor, och på fötterna hade han svarta stövlar som nästan försvann i snön. 

-Hej, Haakon Sigurdsson, sa Maren. - Så trevligt att du kommer idag. Har du tappat mössan på vägen? 

Haakon log glatt och bugade teatraliskt. 

-God dag, Maren Lund Andresen. Han drog handen genom den svarta luggen. 

-Jag har inte tappat min mössa. Jag hade bara så bråttom att komma hit, att jag glömde den. Men säg ingenting till mor. Hon blir bara hysterisk om hon ser mig utan. 

Baksidestext;

AVSLÖJAD

Trondheim år 1893

Helene sprang genom mörkret som om hon hade djävulen själv i hälarna. Hon hörde honom bakom sig, och kände hur skräcken spred sig i kroppen. Skogen var tät runt dem, och även om hon höll på att snubbla flera gånger, var hon smidigare än honom och fick ett litet försprång.

Hon sprang tills hon hade blodsmak i munnen, och kände att krafterna höll på att ta slut. Han hade dödat Mette. Men varför? Hade Mette avslöjat honom, så som hon själv hade gjort? Medan Helene sprang, ropade på hjälp, även om hon visste att ingen kunde höra hennes desperata rop. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Doktorns döttrar - del 5 Skammen

"Doktorns döttrar-del 5 Skammen" av Marianne McDonald utgiven av Boknöje förlag. I denna delen har sanningen kommit fram om Emmelines graviditet. Dock vill familjen Eide, inte tro att det är Tobias som är pappan till barnet. När Emmeline i all hast beger sig bort från Eides gård, vet hon inte vart hon ska ta vägen. Samtidigt börjar Amalie och hennes mor fundera på vart Emmeline har tagit vägen, då det är hennes födelsedag. De börjar snart leta efter henne, och Brock hjälper till att leta. För pengar hon fått av en bekant, tar Emmeline in på ett smutsigt värdshus. När Brock hittar henne på värdshuset, förhindrar han att hon gör abort, vilket skulle kunna orsaka henne stora skador. Brock får en id'e och skickar henne till en gård en bit bort, som han också har i sina ägor. Där ska Emmeline fullfölja graviditeten. Tanken är att Amalie och Brock ska åka dit och bistå henne, då det är dags att föda. Sedan är tanken att man ska adoptera bort det lilla barnet till andra barnlösa föräldrar. 

Denna bokserie blir bara bättre och bättre. Det är så spännande att få följa den lilla familjen Hartmanns öden och äventyr. Man hoppas hela tiden att det ska bli Brock och Amalie. Jag gillar Amalie som alltid försöker göra det lilla extra för Brocks barn. Och vilken man Brock är! Han är verkligen en riktig gentleman. När sanningen kommer fram om Emmelies graviditet, tror Amalie att hon inte kommer att få arbeta kvar som barnens guvernant. Dock väljer Brock att hjälpa familjen istället, som han har gjort hela tiden. Han står verkligen på familjen Hartmanns sida. Nu visar det sig också hur falska familjen Eide är. De är inte alls så snälla, som man tänkte från början. Jag gillar att Amelias mor tar beskedet om Emmelies graviditet så bra. Hon har verkligen växt som person. Nu tar hon tag i saker, och arbetar också som sömmerska. Jag läser gärna vidare i denna spännande bokserie. Jag tycker att det är väldigt spännande nu och det slutar ännu en gång med en liten cliffhanger, så även denna delen får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

5

Resan tillbaka till Rocks hus tog inte mer än en timme. Amalie hade fortfarande inga klara tankar kring hur hon skulle gå till väga för att hitta Emmeline. Hon hade ingen aning om var systern kunde befinna sig. 

Hon skyndade sig in genom dörren och skyndade sig över golvet i hallen, men innan hon kom uppför trappan till andra våningen, kom Brock ut från sitt kontor. 

-Hur gick det, fröken Harman, hos...? Han fullföljde inte frågan, men kom snabbt fram till henne och tittade ner i hennes ansikte. Vad Brock såg där, visste inte Amalie, men han fick ett märkligt uttryck i ansiktet. -Jag ser att det inte gick särskilt bra, sa han tillslut. - Vad har hänt, Amalie? Rösten var vänlig. Det var samma kärleksfulla, varma röst hon hade hört honom använda förut, men bara till barnen, aldrig till henne. Hon fick tårar i ögonen. 

-Emmeline är med barn, sa hon tonlöst. För första gången kände hon skam. Fru Eide hade inte ens velat prata med henne. Hur skulle Brock reagera? Ville han fortfarande ha henne som guvernant till sina barn? Hon sneglade på honom, men kunde inte läsa av hans ansiktsuttryck. 

-Var är hon? frågade han bara. Amalie pressade tillbaka tårarna som vällde upp i ögonen. 

-Jag vet inte. Fru Eide sa att hon skrivit brev till väninnor och varnat dem. Hon försökte skratta, men det blev bara ett snyftande. - Det skulle vara skadligt, om ödeläggande för deras ryckte om de ens pratade med henne, sa hon. Så Emmeline finns säkert inte hos någon av dem, i alla fall. 

Baksidestext;

Skammen

Emmeline hemlighet är avslöjad. Hon har ingen aning om vad hon ska ta sig till, för på Eide gård kan hon inte stanna kvar, och att söka upp sin mor eller Amalie vågar hon inte. 

Hon slöt ögonen en kort stund och försökte samla sig. Hon andades häftigt, och bröstkorgen höjde och sänkte sig som om hon hade sprungit. Hon kände sig yr. Men det var nu eller aldrig. 

Amalie hoppas för gäves att Brock ska förklara henne sin kärlek. Under tiden uppvaktar Gregor Hemdriksen henne. Han bjuder med henne på en resa som de båda sent ska glömma... 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Lundens hjärta

"Lundens hjärta" av Linda Edgarsson utgiven av Bookmark förlag. Erika Skog bor hos släktingarna Anna och Oskar på gården Sjölunda. Erika och Jon har varit vänner sedan de var små. Men nu när Erika är sjutton år ändras allt. Under sin uppväxt har hon fått höra, att hennes mor befinner sig på ett hospital, och inte får ta emot besök. Nu får hon reda på att allt som hennes närmaste berättat för henne, om hennes mor, kanske inte är sant. Hon får Anna att berätta sanningen, och blir så besviken att hon ljugit för henne under alla åren. Hennes mor har aldrig varit sjuk. Hon tycks bara ha övergett henne, och farit till Amerika. Hon beger sig därför till sin fars gård, för att ta reda på mer om hennes ursprung. Väl där får hon snart reda på mer. Hennes far Alex, är inte heller den hon trott, utan hennes pappan är någon helt annan. Hennes far är Erik, som är efterlyst för mord. Tillbaka på Sjölunda dyker snart Jons äldre bror, Jacob, upp från Amerika på besök. Det visar sig att han är granne, med hennes föräldrar och hennes bror. Av honom får hon brev från sin mor och även brodern, hon har där borta i Amerika. Erika inleder ett förhållande med Jacob, trots att han både är äldre och gift. Men allt ställs på sin spets då Jacob får reda på att Jon också älskar Erika. 

Lundens hjärta är den fristående uppföljaren till Där vassen viker som jag också har läst, och tyckte mycket om. I denna välskrivna bok, får vi lära känna Erik och Hildas dotter Erika Skog. Hon är en egensinnig, ung kvinna, som lever i Småland i början av 1900-talet. Jag gillar verkligen hur författaren gestaltar de olika karaktärerna, och hur hon lyckas beskriva miljön, så att man kan se den framför sig. Jag gillar också att när personerna pratar, så pratar de småländsk dialekt. Jag blir väldigt förtjust i huvudpersonen Erika, och jag gillar att hon inte är som andra. Jag gillar att hon inte är rädd, att stå upp för sig själv och andra som behöver stöd. Jag gillar även hennes humor. Hon skräder inte orden, och gör lite som det faller in. Bikaraktärerna är också väl beskrivna och intressanta. Denna roman inbegriper så mycket, såsom kärlek, vänskap, hemligheter, svartsjuka, klasskillnader och familjerelationer, och att stå upp för sig själv oavsett vad. Boken slutar väldigt spännande, så jag längtar redan till nästa del i serien. Jag vill se hur det går för Erika och alla de andra. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 12

Ridturen från Tidås blev lång. Erika grubblade så intensivt att Astrid utnyttjade hennes tankspridhet till att äta sig hela vägen tillbaka längs vägkanten. När Erika kom hem hade Tidåskäringens ord vuxit sig så stora att misstron helt tagit över. 

Anna var ute och lockade in hönsen för kvällen och Erika stannade Astrid mitt på gårdsplanen utan att hoppa av. Någonting sa henne att hon skulle att hon skulle behöva känna hästens stöd under henne. 

Moderns faster log mot henne men Erika förmådde inte återgälda leendet. 

Hon hade trott att det var skammen som gjort att Anna varit så knapp kring modern, för skammen växte ju mer man talade om den. Dessutom var Anna av den långsinta sorten som kunde sura tills hon fick migrän och det var därför sällan värt besväret att bråka med henne. Men nu hade Erika en känsla av att någonting var mer galet än det redan var. 

Med Tidåskärringens ord i bakhuvudet sa hon: "Jag har beslutat mig för att hälsa på mor."

Anna slutade kalla på hönsen och såg skärrad upp på henne.

"Jag är gammal nog för att ta tåget till Stockholm på egen hand", fortsatte Erika. 

"Men vad är det för dumheter!" flämtade Anna och tryckte handen över bröstet. 

"Petter kan köra mig till stationen redan morgon."

Annas förskräckelse steg och fuktade läpparna flera gånger innan hon sa: "Anläggningen är sluten och tar inte emot besökare. Det där vet du ju." 

"Det är inte sant. De går visst ta emot besök." 

"Var har du gått det ifrån?" 

"Fru Abrahamsdotter på Tidås. Det är därifrån jag kommer nu." 

"Vad skulle du på Tidås och höra då här dags? sa Anna och återgick till att locka på hönsen som stannat upp och börjat picka i gruset kring hennes fönster. 

Astrid sköt fram ena benet och försökte gnida av sig tränset. 

"Ge mig bara namnet på hospitalet så ska jag sluta tjata", sa Erika och drog upp Astrids huvud. 

Annas lockande övergick till ett jagat: "Så! Så!" Hon började viftade åt hönsen så att några av dem blev skrämda och sprang åt sidan vid den öppna dörren. 

Baksidestext;

EN UNG KVINNAS SÖKANDE EFTER RÖTTER

Vid sjutton års ålder står Erika på tröskeln till vuxenlivet, en tröskel som tycks lika orubblig som stenen på åkern. Hon har bara vaga minnen av sin mor Hilda, och hennes far har lagt över ansvaret för dotterns uppfostran på Anna och Oskar Hansson som bor på gården Sjölund.

Men Erika har svårt att finna sig i rollen som kvinna och plågas av en inre rotlöshet. Snart får hon veta att allt hon har fått berättat om din bakgrund är lögn, upprätthåller av dina närmaste. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina

Läs gärna min recension av "Där vassen 

viker" här

Brytningstid

"Brytningstid" av Charlotte Sirc utgiven av HarperLove förlag. Stockholm 1885. Vi får följa den artonåriga adelsdamen Henrietta von Weidenhof, som egentligen inte är intresserad att gifta sig. Balsäsongen står för dörren, och hon förväntas hitta ett lämpligt parti. Dock vill hon hellre studera i Uppsala. Inom kort dyker det trots allt upp två män, som ändå får henne att överväga giftemål. Den ena är den välbärgade friherre Albert Riddarsparre, och den andre är den charmerande litteratören Gustaf Byre'n. Gustaf hjälper Henrietta hem, efter det att hon råkat ut för en olycka. Med Gustaf får hon möta Stockholms kulturella elit. Mellan Henrietta och hennes nyanställda kammarjungfru, Lina spirar vänskapen, och de turas de om att läsa romaner för varandra. Lina som är jämnårig med Henrietta, får vi också lära känna. Hon är dotter till en bokhandlare. Med Lina som förkläde beger sig Henrietta ut i Stockholm. En ny värld öppnas. Dock verkar Lina bära på en hemlighet som gör henne ledsen. Kan denna hemlighet till och med vara ett hot mot Henriettas egen lycka? 

Detta är den första delen i serien om familjen von Weidenhof. Jag gör en spännande tidsresa tillbaka till 1800-talets Stockholm. Författaren lyckas få både miljö och handling att verka trovärdig. Vi får följa socitetslivets intriger och hemligheter. I boken lär vi känna Henrietta som förväntas gå på bal, och därmed hitta en lämplig make. Jag gillar denna typen av historiska romaner där huvudpersonen inte följer normen. Hon vill något mer i livet. Vi får följa huvudpersons sökande efter vem hon egentligen är. Frågan är vem ska hon välja av de två män hon har fattat tycke för? Gustaf med det skamfilade ryktet, eller den välbärgade Albert? Vi får följa huvudpersons tankar och känslor, som känns relevanta för historien. Jag gillar hur boken slutar, och att huvudpersonen ändå väljer den av de män, som ändå förstår henne, och vill göra henne lycklig. Samtidigt får vi också följa kammarjungfrun Lina. Hennes historia avslöjas bit för bit, på ett bra och spännande sätt. Jag ser fram emot att läsa vidare i denna fina bokserie. En väldigt läsvärd bok som handlar om kärlek, sorg, vänskap och frågor som berör jämnställdhet. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 9

"Hur är det fatt?" 

Henrietta tittade upp mot ett par klargröna ögon som såg in i hennes. De såg bekymrade ut, vilket gjorde henne förbryllad. Mannen som stod lutad över henne var klädd i en höghalsad skjorta och en tvådelad kostym. Under de översta kavajknapparna tittade ett fickur fram och på huvudet satt en grå homburg hatt. I sitt omtöknade tillstånd lade Henrietta märke till att hans ansikte var renrakat och det fick honom att se pojkaktig ut. Förutom tjänsterpojkarna som sprangg ärenden åt familjen kunde hon inte påminna sig om att hon kände en enda man utan mustasch. 

Lukten av tegeldamm och rakvatten retade slemhinnorna och Henrietta var tvungen att nysa. Hon försökte minnas var hon befann sig. Ena armen värkte, hon förstod att hon måste ha tagit emot sig med den när hon föll och benen kändes blytunga. Hon svalde och försökte blinka bort damm och skräp som hade fastnat i ögonen. 

"Har fröken ont någon stans?" 

Mannen hade knäböj över henne och ansiktet var närmare hennes än någon mans varit förut. De gröna ögonen släppte inte henne med blicken och hon undrade varför de såg så oroliga ut. Vid ena tinningen stack några ostyriga ljusa hårtestar ut och den generösa munnen formade ord och meningar, men hon uppfattade inte riktigt vad han sa. Plötsligt blev hon medveten om varenda del av sin kropp, och när hon insåg att hon låg på marken i en massa bråte med håret och underkjolarna i en salig röra gruvade hon sig. Hon avskydde hur många män såg på kvinnor som hjälplösa varelsersom måste beskyddas, och insikten om att det måste vara precis som en sådan hon såg ut gjorde att hon försökte resa dig upp. 

"Tack, jag ska nog klara mig", sade hon och försökte göra sig en uppfattning om vad som hade hänt. "Och jag har inte ont någonstans... eller, det tror jag inte i alla fall". 

Han hjälpte henne upp till sittande och instinktivt tog hon åt håret för att samla ihop det. Rörelsen gav henne något slags kontroll och hon vände dig om för att söka efter hatten. Han räckte henne handen och hon kom upp på fötter. Där var ett fasligt liv, män och kvinnor sprang desperat omkring och några ropade namnen på nära och kära. Till sin förfäran såg hon några män komma bärande på bårar med övertäckta kroppar. Hela hamnen såg ut som ett slagfält. När de stod färg bredvid varandra märkte hon att mannen som hjälpt henne inte var då fasligt lång, men kroppen var smidig och greppet var starkt, och trots allvaret i situationen utstrålade han ett lugn som smittade av sig. 

Baksidestext;

BLAND HERRSKAP OCH TJÄNSTEFOLK LURAR HEMLIGHETER

Årets balsäsong står för dörren men den artonåriga Henrietta von Weidenhof är inte intresserad av att gifta sig. Helst av allt vill hon studera vidare i Uppsala. För att stilla Henriettas bildningshunger anställs kammarjungfrun Lina, en jämnårig bokhandlardotter från Småland. Flickorna läser romaner tillsammans och kommer varandra nära, samtidigt som Henrietta märker att Lina bär på någonting som smärtar djupt. 

Medan vänskapen spirar träder den välbergade friherren Albert Riddarsporre fram som en ytterst lämplig blivande man och Henrietta börjar överväga äktenskap. Men ett oväntat möte med den charmerande litteratören Gustaf Byr'en ställer allt på ända och med honom möter hon Stockholms kulturella elit. 

Med Lina som förkläde beger sig Henrietta ut i ett myllrande, växande Stockholm och en ny värld öppnas för henne. Samtidigt gäckar Linas förflutna och Henrietta inser att Lina bär på en hemlighet som kan bli ett hot mot hennes egen lycka och välgång... 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Ringfuru

"Ringfuru" av Erik Nilshammar utgiven av Lava förlag. Vi får göra en tidsresa till 1700- talets Hälsingland. En hemkommen soldat har tagit en stuga i besittning i Piparvallen. Kronolänsman Erik Forsbeck samt hans kollega Petter Lundman beger sig till platsen. Väl där finner man att en ung kvinna, Saga, har hittat en död ung man i Stormyrtjärnen. Vallpigorna är uppjagade. Strax efteråt hittas ett nyfött och dödat barn i en kallkälla. Dessutom har en slagbjörn börjat härja i trakten. Den har rivit vallpigornas skällko. Kan det vara slagbjörnen som även orsakat den unge mannens död? Man inleder en jakt på björnen, där man tillslut lyckas döda den. Men den har även lyckats skada några av jaktedeltagarna innan den dog. Man konstaterar snabbt att björnen inte kan ge de skador, som den unga mannen har. Det troligaste vapnet är den spikklubba som man hittat i soldatens stuga. Forsbeck är tvungen att stanna för att lösa fallet. Vad är det egentligen för ondska som rör sig runt Piparvallen? Ska Forsbeck reda ut den härva av konspirationsteorier och blodshämnder som florerar runt platsen, eller beror allt helt enkelt på trolldom?

Detta är den andra delen om Kronolänsman Forsbeck. Jag har tyvärr inte läst den första delen. Ringfuru är inspererad av verkliga händelser, men har även fiktiva inslag. Det märks att författaren gjort en grundlig research om händelsen. Jag tycker att författaren lyckas förmedla en riktigt spännande och välskriven kriminalhistoria i 1700-talets Hälsingland. Det kunde inte vara så lätt att lösa brott, utan de verktyg som vi har idag. Även nu tycks polisen allt som oftast gå bet. Många brott förblir olösta även idag. Språket och miljöbeskrivningarna i boken känns äkta och trovärdiga, tillika karaktärerna känns levande. Vi kastas in i en härva av bittra släktfejder, konspirationsteorier, trolldom och ond bråd död. Trots att människorna på den tiden var kristna, kan de ändå inte låta bli att tro på det övernaturliga. Kanske är det självaste Vitulv som är orsaken till alla mystiska händelser? Ja, det kunde inte vara lätt att veta vad som var vad, i de mörka och kusliga skogarna. Jag tycker att boken har en spännande upplösning, och jag kan varmt rekommendera denna serie som är tänkt att bli sju böcker sammanlagt. Jag läser gärna mer av författaren. Denna spännande, historiska kriminalroman får 🩷🩷🩷🩷🩷/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Mörtsjöarna

De hade klivit upp samtidigt som vallpigorna och av dessa blivit bjudna på frukost ute på brokvisten. Ljummen kärnmjölk, ost och bröd. Samtidigt som de åt förmanade de vallpigorna att vara försiktiga. Både de som skulle bege sig ut i skogen med djuren och de som blev kvar på vallen. Kom någon illgärningsman skulle de blåsa en varningssignal i kohornet eller näverluren. 

Forsbeck skulle hålla sig inom hörhåll medan Lundman skulle bege sig bort mot Eckelsbo för att förmedla dödsbudet till Samuel Härås husbonde Rudolf Modin och till länsman Fager i Dilsbo. Det var oklart på vilket sätt Eckenbopatriarken skulle ta till sig det, men de hade kommit överens om att Lundman inte skulle ge några detaljer om dödsorsaken utan bara berätta var drängen hade påträffats. Pojkens skador skulle de behålla för dig själva så länge. Allt för att undvika att Modin drog några förhastade slutsatser om Helsingesläktens inblandning och skuld. 

Viktigt var dock att de fick klarhet i vilket ärende Samuel begivit sig mot Järfsiö och varför han tagit vägen längs med Stormyren. Det finns ju också möjlighet att den skyldige fanns att hitta i Eckkelsbo. Samuel hade kanske rymt, och till och med stulit någonting från din husbonde. Modin var känd för sitt heta temperament och kanhända var det humöret som sallat över och fått konsekvenser om det var han som jagat Samuel. 

Naturligtvis måste även pojkens arma föräldrar underrrättas, en grannlaga uppgift för en budbärare. Men även dessa kunde kanske ha upplysningar att ge om man tog det varligt. Sedan var det en öppen fråga hur beskedet skulle tas om hand av länsman Fager. Den unge lagväktaren från Dilsbo saknade såväl medkänsla som varlighet. Han traktade efter de finare salongerna och det var ingen hemlighet att han gärna ville efterträda kronofogde Broman när denne skulle tvingas dra sig tillbaka. Vidskeplig, fåfäng och egennyttig. Frågan var om Fager skulle se mordet som en möjlighet att framhäva sin duglighet eller se mordet om händelsen bara skulle störa hans planeroch ambitioner. 

Under tiden skulle Forsbeck försöka leta rätt på Järlström. Han kunde mycket väl finnas någonstans runt Piparvallen. Mannen var i allra högsta grad misstänkt även om Forsbeck inte alks var snar att slå fast hans skuld som Lundman hade varit. Det var ännu så länge för många frågetecken som behövde rätas ut, men bara det faktum att han försvunnit från vallen var naturligtvis en försvårande omständighet. 

Baksidestext;

Juni 1714. I närheten av sockengränsen mellan Järvsiö och Dilsbo i Hälsingland. Kronolänsman Erik Forsbeck och hans kollega Petter Lundman beger sig upp till Piparvallen där en hemkommen soldat tagit en stuga i besittning. Väl framme möts de av uppjagade vallpigor som hittat en ung pojke dränkt i Stormyrtjärnen.

Det viskas om trolldom och om släkter som ligger i bitter fejd. När ett nyfött barn hittas dött i en Kall källa, och en slagbjörn börjar härja runt vallen blir Forsbeck tvungen att stanna. Gamla synder gör sig påminda och snart befinner sig Forsbeck insnärjd i en härva av konspirationer och ond bråd död. 

Vad är det för ondska som rör sig i allt snävare cirklar runt Piparvallen? Är det en vettlös soldat, män på jakt efter Blodshämd, eller någonting betydligt allvarligare? 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina