Samtal om natten

"Samtal om natten" av Claire Daverley utgiven av Bazar förlag. Bokrecension. Vi lär känna Rosie och Will när de är tonåringar. Will är stans värsting och Rosie är plugghästen. De träffas vid en lägereld tillsammans med andra ungdomar. De pratar länge med varandra den kvällen. De börjar träffas då Will hjälper Rosies bror med matten. De fattar snabbt tycke för varandra, men Rosie vill inte inleda något förhållande, då hon vill kunna studera för att få bra betyg. För hon vill nämligen fortsätta studera vidare. Så sker en tragedi som gör att Rosie känner sorg och skuld, vilket gör de båda ungdommarna skiljs åt. Senare träffar Rosie en kille och de gifter sig. Dock saknar Rosie och Will varandra, och ibland ringer de varandra, för samtal om natten, då de kan prata om allt. När Rosie och hennes man separerar, åker Rosie till Will och flyttar in hos honom. De lever tillsammans en tid, men så får Rosie ett besked. Hennes man har fått cancer och behöver henne. Ska Rosie och Will någonsin få varandra på riktigt? 

Detta är författarens debutroman. Och vilken debut sedan! Detta är en debutroman som helt enkelt är en riktigt magisk läsupplevelse. Många tankar och känslor väcks, av denna finstämda relationsroman. Detta är en fin, men lite sorglig kärlekshistoria, som rullar ut sig. De två huvudkaraktärerna kan man inte annat än älska. Inget är som den allra första kärleken. Det är två helt omaka tonåringar som hittar varandra, en värsting och en plugghäst, men de kan dela sina tankar med varandra, på ett fint sätt. Det sorgliga är att dessa två unga människor, inte kan vara tillsammans, på grund av olika omständigheter. Dock ser det ut som ödet för dem samman gång på gång. De är varandras livs största kärlekar, och det känns svårt för mig som läsare, när något händer, och de måste släppa varandra, gång på gång. Vi får följa dessa två individer genom med och motgång genom åren. Och man hoppas hela tiden att det ska bli dom två, någon gång. Jag älskar författares språkbruk, och de fina kulisserna hon målar upp. Detta är en läsvärd debutroman för dig som gillar relationer blandad med svärta och smärta och lyckliga slut. Boken får ❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

3

WILL SVÄNGER IN på uppfarten men blir sittande i bilen, med blicken någon stans bortom instrumentbrädan och tänker. Framför allt på Rosies vrister och hur hon förde skeden när hon åt. 

Han skakar på huvudet, skrattar åt hur vansinnigt alltihop är. Tjejen med perfekta betyg och alvöron, som han inte hade lagt märke till innan kvällen vid lägerelden. Han gnider sig i ögonen och betraktar snön som trummande faller från träden. Han kommer fram till att han behöver sova och ska precis kliva ur bilen när telefonen ringer. Det är Darcy, vilket förvånar honom. De har inte hört på flera veckor. 

William White, säger hon, som om det är han som har ringt henne. 

Darcy, säger hat. Tja. 

Vad har du för dig? frågar hon. 

Inte mycket. 

Anade det. Det är ju söndag. 

Ja. 

Så att... 

Så att. 

Lust att komma hit? Mamma är inte hemma. 

Han överväger detta i tvåhela sekunder och svarar sedan att det faktiskt inte går. 

Varför inte det? frågar hon. Hennes ilska är stel och omedelbar och han suckar, struntar i att hon hör det. 

Det går bara inte, Darcy. Jag är svintrött. 

Varför det? frågar hon igen. Vem har du träffat? 

Jag var hemma hos en kompis hela kvällen, säger han. Och pluggat matte. 

Hon ger ifrån sig ett skeptiskt läte, en hånfullhet som hörs långt ner i strupen, och han undrar för ett ögonblick varför alla alltid tror det värsta om honom när han själv alltid håller sig till sanningen. 

Baksidestext;

EN STARK OCH ÖMSINT ROMAN om två människor som ohjälpligt dras till varandra. En berättelse om vänskap och lojalitet, om missade möjligheter och de olika kärlekar vi upplever under en livstid. Och den där särskilda kärleken som alltid finns kvar. 

För Rosie och Will finns det ett före och ett efter. De träffas som tonåringar och trots att de är så olika uppstår en förtrolighet mellan dem. En förtrolighet som på många sätt innebär att de är varandras stora kärlek. Men så inträffar en stor tragedi och med den följer sorg och skuld. Rosie och Will står inte längre ut med att träffas. Men tragedin binder dem också samman, för alltid. 

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Detektiv Tillman- Det hemliga sällskapet

"Detektiv Tillman- Det hemliga sällskapet" av Camilla Lagerqvist, utgiven av Bazar förlag. I denna boken gör vi en spännande tidsresa till 1920- talets Uppsala. En tid där kvinnor kämpar för kvinnlig rösträtt. Ester Tillman har nyligen blivit änka, men hennes äktenskap var inte så lyckligt, som det borde. Hennes man har tryckt ner henne på olika sätt. Nu ser hon möjligheten att äntligen få styra över sitt eget liv. Hon är en intelligent kvinna och saknar sin pappa som arbetade som polis. Han rådfrågade henne ofta kring de olika fall, som han arbetade med. Han försvann under ett uppdrag för flera år sedan, och ingen vet vart han tog vägen. Hennes dröm är nu att bli privatdetektiv. När en man faller över en balkong, får hon möjlighet att ta sig an sitt första fall. Till hjälp har hon två andra kvinnor, och tillsammans gör de sitt bästa för att lösa fallet. Under utredningens gång möter de ett hemligt sällskap, som gör allt för att inte deras hemligheter ska bli avslöjade. Ska Ester och hennes vänner lyckas lösa fallet innan någon mer blir mördad? 

Detta är den första delen i en riktigt mysig deckarserie om "Detektiv Tillman". Det är ett riktigt spännande fall som rullar ut sig. Att vara detektiv är ett yrke som inte är så vanligt bland kvinnor förr i tiden. Ja, om de hade yrken över huvud taget, vilket många inte hade. Jag gillar att författaren har gjort en riktigt bra bakgrundsresearch innan hon skrev boken, och det gör att hela historien känns äkta. Boken känns välarbetad och de historiska bitarna tillför det lilla extra till boken. Här möter Detektiv Tillman ett hemligt sällskap som gör allt för stoppa kvinnors jämställdhet och möjligheten att få rösta. Medlemmarna är farliga och många är mäktiga. Även män som hon tror gott om, är medlemmar i sällskapet. Men det finns även män som står på kvinnornas sida, och samarbetar med Ester. Jag gillar de olika karaktärerna och hur de är gestaltade, och jag ser fram emot att få läsa mer om dem. Boken har ett riktigt spännande slut, så jag ser fram emot att läsa nästa del i denna mysdeckar serie. Boken får 💖💖💖💖💖/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Kapitel 6

Våningen 

NÄR DEN TUNGA ekporten föll igen bakom mig kände jag en frihetskänsla så stor att jag hade kunnat dansa fram på bron över Fyrisån om det inte varit så förbaskat halt. 

Istället drog jag in doften av kaffe och nybakat bröd som svävade mellan husen. Jag skyndade på stegen, ville inte komma för sent. Mina klackar klappade rytmiskt mot de isiga gatstenarna. Jag hade tagit de mossgröna kängorna med de höga klackarna, de var så sällan använda att skinnet spände över tårna. Kappan i samma färg vispade mot vaderna och jag lyfte ena handen mot håret och rättade reflexmässigt till de ondulerade lockarna. De skulle hålla i en evighet hade frisören lovat, det var en ny metod som kallades permanentondulering. En och en halv decimeter av håret var borta också och nu nådde det till strax nedanför öronsnibbarna. Frisören hade sagt att det passade mitt ansikte, ramade in det på ett vackert sätt. Det enda jag sett i spegeln var en snart trettioåriga kvinna som varken såg äldre eller yngre ut än hon var med blont hår, grågröna ögon och en mun där små bitterrynkor avtecknade dig som utropstecken i mungiporna. Där och då bestämde jag mig för att le oftare, men när jag tittade mig i spegeln såg det mer ut som en grimas. Jag skulle bli tvungen att öva. 

"God morgon, fröken!" 

Mannen i fyrtiårsåldern höjde handen till hatten i en hälsning och jag ryckte till, försjunken i tankar som jag varit. Fröken. Jag var ingen fröken. Lillfingret sökte sig automatiskt till ringfingret inne i tumvanten och mötte en mjuk inbuktning. Vigselringen låg nerstoppad längst in i smyckesskrin och där skulle den bli liggande. De drygt sju åren den prytt mitt finger räckte mer än väl. 

Baksidestext;

ÅRET ÄR 1920 och den unga Ester Tillman är nybliven änka i Uppsala. Äktenskapet var olyckligt och äntligen är hon fri att styra över sitt liv. Hon har en dröm om att arbeta som privatdetektiv, men vet inte om hon vågar ta steget. När hon följer med sin mamma på seans och en av deltagarna under mystiska omständigheter faller över en balkong, får Ester möjlighet att ta sig an sitt första fall. 

Under utredningen stöter hon på ett hemligt sällskap vars medlemmar är beredda att gå över lik för att se till att ingen avslöjar deras hemligheter, en mystisk man som kanske är polisinformatör och kvinnor som slåss för jämställdhet. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Fjällsjön

"Fjällsjön" av Anna-Karin och Björn Olofsson utgiven av Bazar förlag. Britta Linde'n samlar ihop ett team på fyra personer, inklusive henne själv, som ska utreda kalla fall på Nordkalotten. I denna grupp ingår norrmannen Odd, finländaren Jay och dottern Nikki. De fyra medlemmarna ska utreda ett fall som handlar om en man som försvann på en fisketur för tjugo år sedan, Seppo Mannela. Trots att det fanns tre andra män på fisketuren, vet ingen av dem vart han tog vägen. Man frågar sig om mannen avsiktigt har försvunnit, för att börja ett nytt liv någon annan stans, eller är det helt enkelt så att han bragdes om livet och sänktes i Torneträsks kalla vatten? Ny teknik kan kanske hjälpa till att hitta liket efter Seppo i sjön. Kan teamet hitta några bevis, till ett så gammalt fall, för att över huvud taget kunna lösa fallet? Deras undersökningar tar dem till Kemijärvi, där Seppo bodde med sin fru och sina två flickor. Väl där upptäcker de att mannens liv, var fullt av mörker. Kan de fyra gruppmedlemmarna lyckas lösa fallet, samtidigt som de tar tag i sina egna personliga problem och trauman? 

Detta är första delen i en serie som handlar om kalla fall på Nordkalotten, och författarnas gemensamma debutroman. Jag blir väldigt imponerad av hur tekniken har gått framåt, och hjälper polisen att lösa ett såpass gammalt mordfall som detta är, för det första. Väder och vind, gör ju sitt för att försvåra utredningen, speciellt i våra nordligaste delar av Sverige. Jag gillar också att det är många pusselbitar och lösa trådar som ska nystas ihop, innan fallet kan lösas. Fallet som ska lösas, känns även äkta och realistiskt utformat. Jag gillar den fängslande miljön som ramar in denna spännande mordgåta, samt de olika karaktärerna i boken, som är bra gestaltade. Deras tankar och känslor känns relevanta för historien. De fyra olika medlemmarna i kalla fall gruppen, är fyra helt olika personligheter. De har sina egna bagage i bakgrunden, som de tampas med samtidigt, vilket är väldigt intressant. Det är en sådan här välskriven bok som gör att man vill fortsätta att läsa deckare! Jag läser gärna mer om författarnas kalla fall Nordkalotten. Jag gillade också det fina bokomslaget. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

Kapitel 6

TIDIGT NÄSTA MORGON åkte Britta till Abisko. På vägen dit lade hon märke till Rune Svenssons bil som stod parkerad vid arkplatsen i Stenbacken. Så han roade sig trots allt med annat än att odla potatis, tänkte hon och drog på munnen. Själv hade hon aldrig ägt en ark. Livet i de små fiskekojorna, som nu stod uppställda i mindre samlingar och under vintern drogs ut på isen, hade aldrig lockat henne. Till skillnad från många andra Kirunabor. 

I Abisko stannade hon till på hotellet och betalade för de två nätter som de kommit överens om. Dessutom förberedde hon hotellchefen på att det kunde bli aktuellt med ytterligare övernattningar. Nästa punkt på agendan blev att åka ner till hamnen och betala Faxe, båtägare, som på egen begäran skulle ingå som förare. Hon hade förstås kunnat göra samtliga betalningar via nätet, men mötet med Faxe lockade henne. 

När hon kom fram stod Faxe nere vid bryggan. Hon hade själv aldrig träffat honom, men visste att han umgåtts i samma kretsar som Nikkis pappa Nils och även lärt känna Nikki när hon var barn. Han var nu i femtioårsåldern, hade ett fast handslag och nära till ett leende, vilket Britta inte kunde avgöra om det var äkta eller inte. Det kunde bero på att han påminde om skådespelaren Gary Busey, som hon inte riktigt gillade. Men Faxe hade betydligt mer muskler än Gary och därtill långt och lockigt blont hår. Faxe hade bott i Abisko sedan slutet på nittiotalet, hade hon fått veta, och kunde därmed ha lagt märke till Seppo Mannela och de andra. 

"Jaha, ja. Polisen tänkte ta tummen ur ändan till slut med han finnen", sa Faxe. "Jag trodde den vuxit fast där bak. Tummen alltså. Inte finnen." 

Britta ignorerade hans spydighet, såg i stället ut över sjön som krusades av kastbyar. " Kan vi åka över till ön? Jag skulle vilja se den med egna ögon." 

"Det är du som hyr båten, så du gör dom du vill. Men det är synd på dina granna läderstövlar." 

"Kommer det att stänka in i båten?" Hon skrattade till. "Eller har du glömt att tömma den?" 

Faxe nickade mot en stor Buster med styrpulpet och kapell. "Jag brukar dra till Lofoten och fiska skrei i januari. Den här pölen är inget emot Atlanten, så i båten håller du dig garanterat torr. Men det är jävligt stenigt just runt ön. Du kommer inte närmare än fem, sex meter med den här. Sen måste du vada." 

Baksidestext;

FÖRSTA DELEN I SERIEN OM KALLA FALL NORDKALOTTEN. 

En kylig höstkväll samlar kommisarie Britta Linde'n sitt nya, tvärnordiska team på Torneträsk strand. Därifrån syns ön dit finländaren Seppo Mannela begav sig för tjugo år sedan för att fiska med sina vänner. Det var även där han senast sågs i livet. Simmande han tillbaka till land för att i hemlighet börja ett nytt liv någonstans? Drunknade han i det kalla vattnet? Eller blev han mördad och kroppen sänkt i den djupa sjön?

Gruppen har sin bas i Kiruna men utredningen tar dem till Kemijärvi där Seppo levde. Trots den hänförande omgivningen inser de att hans liv varit fullt av mörker. Deras upptäckter väcker egna trauman och minnen till liv och gruppen kämpar inte bara med utmaningen i att hitta ledtrådar och bevis i ett så gammalt fall utan också med interna målsättningar och privatliv som trasslar.

Ha en fortsatt trevlig dag! 

Kram Nina 

Barnmorskan i Berlin-De försvunna barnen

"Barnmorskan i Berlin-De försvunna barnen" av Anne Stern, utgiven av Bazar förlag. Vi befinner oss i Berlin, och året är 1923. Hulda kallas att hjälpa till vid en förlossning i en judisk familj. Kvinnan själv är inte judinna, men hon är gift med en judisk man. När förlossningen är över är det inte barnafadern märkligt nog, som håller i barnet, utan rabbinen Esra Rubin. Hulda tycker att det är lite märkligt att rabbinen har så mycket inflytande i familjen. Två dagar senare kommer Hulda tillbaka för att se till den lilla familjen. Då är den lilla nyfödda pojken försvunnen, och enligt svärmor i familjen är det lika bra, då de slipper ännu en mun att mätta. Ingen vill berätta vad som hänt och barnaföderskan har hamnat i en förlossningsdepression. Hulda beslutar sig för att hitta bebisen. Samtidigt jobbar poliskommisarien Karl, som Hulda har en relation med, på ett fall med en lastbil med döda barn. Har dessa båda fallen något gemensamt? Hulda måste hitta bebisen till varje pris. Ska hon lyckas?

Detta är den andra delen i serien om den judiska barnmorskan Hulda Gold. Jag tyckte den första delen var väldigt bra, och jag blev inte besviken på fortsättningen. Det är intressant att följa Huldas arbete som barnmorska i en tid där mödrarna födde sina barn hemma. Hulda är en kvinna som ömmar för de som har det sämst i samhället. Jag gillar hur den historiska bitarna bakas in i berättelsen på ett bra sätt. De är både relevanta och tillför det lilla extra till historien. Inflationen är hög och antisimitismen har ökat. Människor som svälter och har det svårt gör uppror. Då, liksom idag, tonas svårigheterna i samhället ner av medierna. Det är också typiskt att när det är svåra tider, är det nästan alltid kvinnor, barn och de sjuka, som måste lida. I den här spänningsromanen försvinner barn, från föräldrar som har det svårt, och säljs som billig arbetskraft. De nyfödda bebisarna säljs till föräldrar som inte kan få barn av olika anledningar. Traffiking förekommer tyvärr fortfarande idag, vilket är sorligt. Även denna spännande roman får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favorit ställe ur boken;

9

Fredag 26 oktober 1923

Margaret Wunderlich högg med skicklig precision av toppen på ett ägg så att några guldgula droppar skvätte iväg och landade på Huldas assiett. 

Doften av ägg fick det att vända sig i magen på Hulda, men hyresvärdinnan lät sig inte hejdas. Hon gröpte ur en stor portion ur äggskalet med den lilla pärlemorsked som hade använts för det ändamålet sedan urminnes tider, eftersom silver förstörde smaken på äggen. Hon lassade in inkråmet i munnen och smackade beläget, medans Hulda snabbt pressade en näsduk mot munnen och därefter drack en stor klunk kaffe. 

"Tio miljoner, så mycket kostade ett hönsägg för några dagar sedan", sa fru Wunderlich upphetsat medan hon mumsade på ägget. "Tur att jag gick till marknaden redan den första den här månaden, och spenderade hela hushålskassan. Ni skulle ha varit med, fröken Hulda: folk nästan slogs med varandra om varorna, det var rena kabaliken. Men Margret Wunderlich är inte den som låter sig skrämmas! Jag fick ta en taxi för att få med mig allt det jag köpt, förstår ni! I dag kostar det säkert tre gånger så mycket." Hon såg på Hulda med inställsam min. "Förresten, fröken Hulda, jag måste tyvärr höja hyran igen nu i november, det förstår ni säkert. Annars skulle jag bli tvungen att debitera mina hyresgäster extra för frukosten."

Hulda nickade. "Jag förstår, fru Wundelich."

"Fast om ni fortsätter att peta i maten som ni gör kommer jag att tjäna storkovan på er." Fru Wunderlich pekade på Huldas assiett med förebrående min. En enda brödskiva med ett florstunt lager margarin låg orörd på kanten. 

"Smakar det inte?" 

Hulda försökte sig på ett leende och en lätt skakning på huvudet, men hon kände att det susade och kvirrade i huvudet, det var ungefär som om en hel flock tjattrande sparvar hade blivit instängda i det. Hon blundade och tog ett djupt andetag. 

Fru Wunderlich såg forskande på henne. 

"Jag märker ju att nattuglan hoar", sa hon. "Fröken Hulda, en fullvuxen kvinna som ni borde faktiskt veta bättre. Var ni på lyran igen i går kväll?"

"Igen?" sa Hulda och öppnade motvilligt ögonen. Hon försökte sträcka på sig men kände att det inte var någon idé. "Snälla fru Wunderlich, jag är ett dygdemönster. Jag tog ett halvt glas vin, det var allt. Jag råkade bara ut för en liten olyckshändelse."

Baksidetext;

Berlin 1923. Hulda kallas till kvarteret Scheunenviertel för att hjälpa till vid en födsel i en judisk familj, och snart kommer hennes förmåga att utreda brott behövas igen. Kort efter förlossningen försvinner nämligen det nyfödda barnet och eftersom Hulda har vunnit den unga moderns förtroende blir hon ombedd att hjälpa till.

Samtidigt söker Berlinpolisen efter en hänsynslös liga som ägnar sig åt barnhandel. Finns det något samband?

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Läs gärna min recension av

"Barnmorskan i Berlin-Kvinnan i

 kanalen" här 

Barnmorskan i Berlin-Kvinnan i kanalen

"Barnmorskan i Berlin-Kvinnan i kanalen" av Anne Stern, utgiven av Bazar förlag. Året är 1921. Hulda njuter av att få bestämma över sig själv. Hon arbetar som barnmorska i Berlins fattigkvarter. En kvinna hittas död i Landwhr-kanalen i Berlin. En av Huldas patienter, Lilo, är granne med den döda kvinnan. Lilo finner det osannolikt att kvinnan skulle ha tagit livet av sig som ryktena gör gällande. Hulda blir nyfiken och börjar undersöka mysteriet. I sitt sökande efter svar kommer hon i kontakt med kriminalkommissarie Karl North. Hulda är van vid att arbeta dygnet runt, och hennes undersökningar leder henne ut i natten, till de mer ljusskygga kvarteren, och bakgatorna i Berlin, där de kriminella elementen och de prostituerade verkar. Vilka är de båda ungdommarna, som allt som oftast dyker upp i närheten av Hulda och hur kommer känslorna mellan Hulda och Karl utveckla sig? Vilka fruktansvärda hemligheter kommer de att uppdaga i jakten på sanningen?

I berättelsen kommer vi i kontakt med psykvården på 1920-talet. Jo, jag blev lite mörkrädd hur psykvården var förr i tiden. De tog till en aningen grymma metoder till de som hade någon form av psykisk funktionsnedsättning. Vad sägs om att trycka ner patienten i iskallt vatten, för att de skulle bli friska? Sedan fick de även svälta och frysa, för maten och kolet inte räckte till. Det var många som dog till följd av svälten. Sedan olika form av misshandel. Ja listan kan göras lång, men nu till vad jag tyckte om boken. Jättespännande och Hulda är en ovanlig karaktär. Jag tyckte om Hulda som var barnmorska i boken, men som hjälpte till att lösa fallet. Jag tycker hon är både klok och omtänksam. Tyckte dock att hon utsatte sig i fara emellanåt. Lite tanklös. Vi får följa Hulda både i hennes arbete som barnmorska och genom Berlins bakgator i jakt på sanningen. Karl får man lära känna mer och mer, men han är en man med hemligheter och svåra barndomsförhållanden. Detta är en spänningsroman med historiska inslag, vilket är en bra kombination. Bra språk och en lättläst bladvändare. Läser gärna mer av författaren. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

14.

Lördag 3 juni 1922

Hulda tittade nyfiket ut genom fönstret på landskapet som for förbi. De hade knappt lämnat Berlin förrän ängar och och åkrar dominerade bilden, fält med vajande gyllne ax, här och där röda fläckar av vallmo och blå förgätmigej.

Hela tiden dök små bostadsområden upp, höga skorstenar stack upp över skogsdungarnas trädkronor. Staden påminde om en lav som sträckte sina hyfer över landet och bit för bit spred ut sin överbark. 

Hulda hade klivit ombord på tåget till Kremmen i Tegel. Det var mitt på dagen och vid den tiden var det inte många Berlinbor som for norrut. Där låg det nya industriområdet dit tåget varje morgon forslade hundratals arbetare till fabrikerna. Men så här dags hade Hulda inga problem med att få en sittplats på en träbänk. 

Hon kunde inte förklara varför hon plötsligt hade fått gör sig att hon skulle resa till Dalldorf idag. Gårdagskvällen satt fortfarande kvar i hennes kropp när hon kommit fram till kliniken i Neukölln efter att ha ätit frukost med fru Wunderlish. Tyvärr väntade henne ingenting bättre än ytterligare en snustorr föreläsning. Den här gången skulle Den Store Mannen tala inför barnmorskorna och sjuksköterskorna om hur man skötte om sår hos föderskor. De skulle sitta hopträngda i den instängda luften i aulan. Hulda kunde inte räkna ut hur många bristningar hon hade skött om efter förlossningar, det var omöjligt att komma ihåg. Hon tyckte om att göra det, och kvinnorna brukade alltid säga att det knappt kändes när hon försiktigt sydde ihop den ömtåliga huden med catgut och nål, lika försiktigt som om hon höll på att laga en trasig fjärilsvinge. Hon undrade om professorn verkligen hade lika stor erfarenhet av det ingreppet som hon. Det tvivlade hon på.

Hulda hade kommit på tok för sent till Neukölln. Dörrarna till föreläsningssalen var redan stängda, och när hon tryckte ner dörrhandtaget fick hon plötsligt en stark känsla av att allt var ytterst meningslöst. Inte ens utsikten av att få en kaka räckte för att hon skulle tränga sig in mellan de andra kvinnorna och tvingas sitta där och vara dömd att lyssna på en främmande karl medan han pratade om kvinnans könsorgan i en hel timme. 

Baksidestext;

En kriminalserie i 1920-talets Berlin 

Hulda Gold är en ung kvinna som njuter av att få bestämma över sitt eget öde. Egensinnig och envis, men också passionerat engagerad i sitt arbete som barnmorska. Berlin präglas av otroliga klassklyftor och Huldas patienter är främst de som bor i fattigkvarteren. Trots att de lever under knapra förhållanden så har de framtidstro och hopp om en bättre tillvaro. 

En dag hittas en kvinna död i kanalen och rycktena går att hon har tagit livet av sig. Grannen till den döda kvinnan är en av Huldas patienter och hon tvivlar starkt på självmord. Det känns för osannolikt. 

Hulda dras in i utredningen och därmed också i de mer ljusskygga delarna av staden. Fruktansvärda hemligheter ska komma att avslöjas.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kramizar Nina 

Ambassadören på Portland Place

"Ambassadören på Portland Place" av Denize Karabuda utgiven av Bazar förlag. Denize är skådespelare samt manusförfattare b la till Se upp för dårarna. Detta är författarens debutroman. William Fogelström är den nyutnämnda svenska ambassadören i London. Men när frun vill ha en egen karriär som vd, tar hon dottern Julia med sig till baka hem till Sverige. William och hans frus förhållande har gått på sparlåga under en lång tid. Ensam och deprimerad får William stanna kvar i London. Han saknar sin dotter Julia något enormt, då de har ett speciellt band till varandra. Nobelpristagaren i litteratur har utses, och det blir Williams uppgift att lämna över en bukett blommor åt henne. Författaren Constance Miller bor med sin man Howard. Han är bitter och elak mot henne, då hans sjukdom gör att han sitter i rullstol. Ska två ensamma själar finna lyckan i varandra?

Jag gillade denna charmiga kärleks historia.Vi får följa kärleksparet, och deras spirande kärlek mitt i livet. Jag tycker alltid det är så fint med en kärlekshistoria som kan vara minst lika passionerad, och romantisk, fast man inte är så purung längre. Språket är rappt och humoristisk, vilket gör att det är väldigt underhållande för mig som läsare. Vi får följa två huvudkaraktärer som har det lilla extra, och det är en spännande tillvaro vi får följa. Man får ta del av det politiska spelet som inte vi vanliga får se. Och jag gillade speciellt bitarna som berörde Nobelpriet och Nobelmiddagen. Den innehåller även bitar om att stå upp för de utsatta och svaga, som kan befinna i en underordnad ställning. Då en kvinnlig medarbetare blir utsatt för sexuella trakasserier tvekar inte huvudpersonen William gå till handling. Trots sin framstående ställning som ambassadör, känns han som en helt vanlig kille som tröstäter glass, när livet blir för mycket och målas ut som en väldigt varm, och omtänksam person, trots otroheten.  Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

FÖR FÖRSTA GÅNGEN sedan han kom till London har William åkt tunnelbana. Från Pickadilly Cirkus till Holloway Road, samma trakter som "deras" pub ligger i. Check. Det gick jättebra, trots enorm trängsel. Inte tog det lång tid heller. Roligt att göra det vanliga människor gör. Hänga i handtag på rad, packade som sillar, omgiven av en sällsam odör av svett. Att påstå att han behärskar konsten att smälta in vore en lögn, me  han försöker efter bästa förmåga. Denna söndag satsar ambassadören på att göra en Fantomen, och bli mr Walker som rör sig ute bland de dödliga. Inte i trenchcoat visserligen, och utan varghunden. Men väl k fritidskläder -en märklig kombination av fiskejacka, vandrarkängor, motiorhandskar och Arsenalattribut. Hela kostcirkeln. Toppluva inte att förglömma. 

Han rör sig storögt bland försäljningen av tingeltangel och dingeldangel och registrerar i farten att stålgrindarna som omger uppgången på stationen är äkta art neuveau. Det är tjockt med folk och derbydaller i luften. Arsenals hemmaarena, Emirates Stadium är mäktig i sin glasprakt.  William och Constance har stämt träff vid Armory Square, utanför stadion. Klaustrofobin gör sig påmind när 60 000 pers trängs. Han buffas hit och dit, försöker se sig omkring. Här snackar vi inte om en nål i en höstack, att hitta Constance är som att få tag på just det där speciella sandkornet i Saharaöknen. 

Men plötsligt händer det. Det unika lilla sandkornet uppenbarar sig rakt framför honom- med supportmössan nerdragen över öronen glittrar Constance Miller mot honom. 

-Min insikt sa mig att du stod här. Fast du var svår att känna igen, säger hon.

Så brister hon ut i asgarv. Han spelar sårad, men njuter av situationen, lycklig bara över att se henne. 

-Somliga har jobbat med inkognito-biten, säger han. Men du tycker det räcker med en mössa, eller?

Constance skratt ligger kvar och skvalpar. Hon smeker honom lätt över kinden. 

- Jag har ju sagt att det här inte är min läsekrets.

I den täta stockningen tar de diskret varandras händer. De har fri lejd. Folksamlingen skänker dem en osynlighetsmantel. Utan någon som helst brådska går de för att hämta ut sina biljetter. Det visar sig att de har fått full access till VI-loungen, mat och dryck ingår. William är inte helt på det klara med vad det innebär. Flickan i luckan förklarar glatt. 

-Ni kommer att sitta i en särskild inglasad avdelning med bekväma skinnfotöljer och uppasning, sir.

Hon ler entusiastiskt.

-Enjoy!  

Från baksidan;

Som nyutnämd ambassadör i London har William har William Fogelström nått en höjdpunkt  i karriären. Men just när han ska börja njuta frukterna av många års hårt arbete överraskningar hans fru Louise honom med att satsa på sitt eget toppjobb i Stockholm. Deras förhållande har länge gått på sparlåga, men William står ändå handfallen och saknar sin dotter Julia djupt.Han tröstäter glass i stora lass om kvällarna på residenset.

Constance Miller är framgångsrik författare som har levt ett intensivt liv tillsammans med maken Howard. Men nuförtiden genomsyras dock deras lilla townhuse i Notting Hill mest av bitterhet eftersom hennes man har svårt att acceptera den sjukdom som fjättrad honom vid hemmet.

När den karismatiska och filterlösa Constance utses till årets Nobelpristagare i litteratur måste den känslohämmade tjänstemännens William åka dit och gratulera henne personligen. Det startskottet för en oväntad och förblindade kärlekshistoria.

Ha en fortsatt trevlig dag!🍒

Kramizar Nina 

Att välja ett liv

 "Att välja ett liv" av Marie Lok Björk, utgiven av Bazar förlag. Ottilia vill gifta sig med sin stora kärlek. Trots att hon väntar hans barn tillåter inte hennes föräldrar att de gifter sig. Han anses inte vara ett gott parti för Ottilia. Hon tvingas föda sitt barn som ensam-stående mor. Efter ett övergrepp under en midsommar afton, blir hon åter igen gravid. Till slut slänger föräldrarna ut henne, och hon får klara sig själv. Hon beger sig till sin moster i Stockholm. Väl där är det inte så lätt att finna jobb som ensamstående mor, och hon får istället ta sig till Överjärva gård utanför Stockholm. Där får hon en bostad till sig och sina två små flickor, och arbete som mjölkerska. Det är ett hårt jobb, men hon lär sig snabbt. Ottilia kämpar för att hon och de andra kvinnorna där på gården ska få bättre förutsättningar, genom att kunna använda preventivmedel. Det växer även fram vänskap fram mellan Ottilia och de andra kvinnorna som arbetar där. Ska hon även finna kärleken?

Ni får inte missa denna bokpärla! Det är speciellt att läsa en verklighet baserad bok. Vi får följa en kvinna i början av nittonhundra talet och hennes strävan för att som ensam mor, genom armod och motgångar, ändå lyckas stå upp för sig själv och sina barn. Det kan inte varit en lätt tid att få välja själv den man ville gifta sig med. Det var svårt att till exempel både ha barn och karriär. Jag tycker att boken är så mysig och underhållande. Författaren lyckas verkligen förmedla den kärlek man kan ha till sina barn och det genomsyrar hela boken. Ottilia är en riktig kämpe. Man kan bara beundra de kvinnor som har kämpat för att vi ska ha bättre förutsättningar. Det är helt klart mycket som har hänt sedan dess. Författarens språk är vackert och poetiskt. Jag njuter av att läsa den. Jag älskar denna boken, och skulle gärna läsa en fortsättning. Boken är lätt att sträck läsa, och den är så läsvärd att jag kan varmt rekomendera den. Ottilias berättelse är gripande och känslosam, och jag ger boken 💙💙💙💙💙/5.

Mitt favoritställe ur boken;

OTTILIA OCH BERTA rullade runt i snön och BERTA tjöt av skratt när Ottilia kastade upp snö i luften och lät flingorna singla ner över dem. Hon tog sin lilla flicka i famnen och kramade henne hårt. Tre år. Snart var hon tre år. Så liten och klok. Talade bra gjorde hon också. Och tog sitt ansvar som storasyster. Siri hade fått en liten extra mor. Vid minsta lilla knyst var Berta där och tröstade henne. Ottilias hjärta svällde när hon såg dem tillsammans. 

Siri var inte snabb med språket. Men några få enstaka ord använde hon. "Fa! Fa!" sa hon när hon pekade på morfadern. Då var Berta snabbt där och rättade. "Nej! Det är moffa, inte fa." Det gjorde ont i Ottilia. Vad visste egentligen Berta? Vad förtjänade hon att veta? Hur tänkte hon om att varken Siri eller hon hade någon far? Ottilia kanske borde säga någonting men vad? Hur skulle det bli den dag Siri frågade efter sin far vågade hon inte ens tänka på. Hon borde fabulera fram en historia, kanske om en kringresande prins som anlänt till byn och krävt att få ge Ottilia ett flickebarn., en liten prinsessa. 

Men prinsen själv hade blivit tvungen att ta sin vackra häst och rida vidare.

Ottilia la sig på rygg i snön och sträckte ut armar och ben. Berta gjorde lika dant..Ottilia visade hur hon skulle röra armarna och benen så att det bildade mönster som av en ängel. Ut och in, ut och in, med armar och ben. Berta flaxade med armarna och stampade med fötterna.  

Från baksidan;

Handlardottern  Ottilia har länge sett fram emot sim 21-års dag. Myndighetdagen. Äntligen ska hon berätta för föräldrarna om sin hemliga kärlek. 

Men trots att kvinnlig rösträtt införs samma år, inser hon snart att det är andra som styr över hennes liv. Lantarbetaren Åke anses inte vara ett gott parti för henne och Ottilia ställs inför ett omöjligt val. 

Fem år senare är hon ensamstående tvåbarnsmamma som arbetar som mjölkerska Hon har lämnat tryggheten hemma hos sina föräldrarna i Harbo och blivit statare på Överjärva gård utanför Stockholm. Tillvaron är tuff, men hon har tagit makten över sitt eget liv. Och kanske finns kärleken där hon minst anar det.

Ha en fortsatt trevlig dag!🦜

Kram Nina 

Plåster för brustna hjärtan

"Plåster för brustna hjärtan" av Heidi Björnes och utgiven av Bazar förlag. Boken är den andra fristående delen av "Minas hus" Sedan de andra boende i Minas hus har flyttat ut, sitter Lillian ensam kvar i huset. Hon har dessutom ett brutet ben. Vännen Egorbert inser att Lillian behöver hjälp och pratar med de andra vännerna. De skickar Diawata att hjälpa henne att städa. Lillian får snart höra Diawatas sorgliga historia och snart har hon låtit Diawata flytta in. Nästa som står utanför Lillians ytterdörr och behöver någon stans att bo, är Sirkka och hennes son. Snart är det full rulle i huset igen. Diawata behöver hjälp med att få tillbaka arvet efter sin man, och Sirkka behöver hitta ett arbete.

Det var mysigt att träffa vännerna från första boken "Minas hus" igen. Dessutom fick vi stifta bekantskap med helt nya karaktärer. Det är ett mysigt kompisgäng som stödjer varandra i vått och torrt, och glädje och sorg. En härlig feelgood roman som har ett lätt och flytande språk, och går snabbt att läsa. Boken innehåller trevliga karaktärer och unika personligheter i olika åldrar, som författaren beskriver på ett fint sätt. Det är underbart att läsa om deras fina gemenskap, fylld av kärlek och omtanke. Jag läser gärna en fortsättning då jag vill veta hur det går för de nya vännerna som flyttat in i Minas hus. Jag kan varmt rekommendera denna hjärtevärmande fina bok, betyg ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Tankarna rusar hit och dit. Det är som om en fluga har bosatt sig i huvudet. För en gångs skull handlar inte all tankeverksamhet om hennes eget liv. Lillian har fått andra saker att fokusera sig på. Röken från cigaretten vrider sig i spiraler innan den försvinner in i köksfläktens luftfilter. Hon tycker att hon förtjänar en rökpaus inomhus, för ute blåser det smådjävlar. Dessutom är hon mycket nöjd med sig själv: de två krukväxterna har vattnat, även om hon är rädd att det inte finns något hopp för dem. Hon har ätit två mackor, torkat av bänken och en ren duk är lagd på bordet.

Hon har fått det riktigt trevligt.

Diawatas historia har bitit sig fast i henne. Den blev en påminnelse om att det finns många som har det värre än hon själv, och hon måste medge att det fanns något hos den lilla energiska kvinnan som hon tyckte om. Men inte ett ljud har hon hört ifrån henne sedan hon var här och städade. Kanske missförstod jag, tänker Lillian. Kanske var det jag som skulle ringa henne? Kanske ångrar hon sig och skäms för det hon berättade? Lillian vet hur det kan vara.

Från baksidan;

EN VARM OCH UNDERHÅLLANDE ROMAN OM KÄRLEK OCH VÄNSKAPENS KRAFT

Förr sjöd det av liv i det vackra gamla huset på Strandvejen, men nu är Lillian ensam kvar. Hon sitter där med brutet ben, sörjer sin döde make och saknar vännerna som alla tycks ha funnit lyckan. En av dem brevbäraren Egorbert, är bra på krishantering och inser att de måste gripa in för att rädda Lillian.

Samtidigt dyker det upp fler människor som behöver hjälp. Frispråkiga men kuvade Diwata som äntligen brutit sig ur ett destruktivt förhållande, den glamorösa Sirkka och så hennes lillgamla son Kasper. Änn en gång fylls huset av heta diskussioner, höga skratt, liv och rörelse, vänskap och förälskelse.

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kramizar Nina 

Läs recensionen "Mina hus" här

Minas hus

"Minas hus" av Heidi Björnes utgiven av (Strawberry förlag)-Bazar förlag. Detta är författarens debutroman. Under Minnas tak bor det en brokig samling människor. Alla har haft det svårt i livet, och Mina har låtit dem bo i hennes hus, där hon är född och uppvuxen. Där har hon arbetat som konstnär och levt med sitt livs kärlek Lennart. Numera är hon änka. Hon har tagit hand om dem alla, och gett dem modet att öppna upp sig för nya möjligheter. Nu har hon själv fått Alzheimers och behöver hjälp. Under sommaren som går, blir hon snabbt sämre. Och det blir allt svårare för dem att räcka till, för att hjälpa henne.

Jag tycker detta är en mysig feel good roman om vänskap och kärlek. Karaktärerna är en samling udda personligheter, som man lätt tycker om. Historien värmer ens hjärta, då omtanken för varandra, skiner igenom mellan de olika karaktärerna. Det slog mig också, när jag läste boken att Alzheimers måste vara hemskt för familjer som drabbas. Både den drabbade, och familjen runt omkring som ser sin älskade anhörig, bli mindre och mindre lik sig själv. Trots de så reser sig de inneboende upp mot nya mål och nyfunnen kärlek. Det är en bok full av hopp om att man kan få det bättre. Jag tyckte om författarens språk och humor vilket gör att man får mersmak av att läsa fler böcker av henne. Bokomslaget är mysigt och tilltalande. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;Ellen visste att det hon hade på sparkontot inte skulle räcka för evigt, och alltsedan hon flyttade in i Minnas hus har hon funderat på vad hon ska ta sig till. Hon har försökt övertyga sig själv om att beslutet hon tog när hon lämnade Henrik var det rätta, men ibland har tvivlet gripit tag i henne. Ända tills Anna kom med en idé. Ellen skulle öppna ett kafé. Först blev Ellen bestört över något så idiotiskt, men tanken släppte henne inte och efter några dagar var hon lika entusiastisk som Anna.

I samma hus och vägg i vägg med Johans affär finns en lokal som länge stått tom. Anna övertalade Ellen att prata med ägaren till huset. Med god hjälp av Anna la Ellen fram sina planer på att öppna ett kafé, och att dessutom sälja tårtor. Och tänk! Husägaren var intresserad av att hyra ut till henne. Hon ska göra det hon kan bäst och tycker bäst om. Baka. I stor mängd, hoppas hon. 

Hon har inte pratat med Henrik sedan det gick upp för honom att hon inte skulle komma tillbaka; Efter att han till slut förstod att det inte bara var en fix idé i hennes snurriga hjärna, som han uttryckte det, tillsammans med allt det andra som han lyckades häva ur sig. Som: Du behöver verkligen hjälp, eller: Och jag som gett dig allt du önskat dig, eller: Du har ingen skam i kroppen, eller: Vet du egentligen vad mina vänner säger om dig? Efter det har hon inte svarat i telefonen när hans namn dykt upp på displayen. Nu är nästan alla förberedelser på plats, i alla fall så långt det är möjligt. Det som saknas är finansiering. Ellen behöver pengar, pengar hon inte har. I alla fall långt ifrån den summa det handlar om.

Från baksidan;I nästan hundra år har det vackra, vita huset på Strandveien varit en trygg hamn för sina invånare. Konstnären Mina har levt hela sitt liv där-som barn, med sitt livs kärlek och nu som änka. 

En kväll knackar en okänd kvinna på dörren. Lilian har gått vilse i livet och är på flykt undan ett mörkt förflutet. Mina låter henne stanna, och snart fylls huset av en brokig skara människor- försiktiga Johan som alltför länge låtit sig styras av sin mamma, självständiga Anna som hittar kärleken där hon minst anar det, brevbäraren  Egobert vars hjärta krossats och hemmafrun Ellen som ingen ser. Mellan dem växer en vänskap fram som ger dem modet att öppna upp sig för nya äventyr och ny kärlek.

"Minas hus" är en varm och humoristisk roman om att livet alltid ger oss nya chanser-bara vi är villiga att ta emot dem. 

Ha en trevlig måndag, och en trevlig vecka!

Kramizar Nina 

Den lilla Bistron i Bretagne

"Den lilla Bistron i Bretagne" är skriven av Nina George och det är den andra boken av författaren. Den första har jag inte läst. Boken är utgiven av Bazar förlag. Översatt av Ulrika Junker. Jag tycker synd om huvudpersonen, som känner sig så olycklig och lever i ett kärlekslöst äktenskap, med en man som behandlar henne som en slav. Hon har dessutom fått ta hand om sin mor i många år. När livet känns som mörkast får hon en andra chans. Hon rymmer från sin man och hamnar i Bretagne i en by som heter Kerdruc. Där får hon hjälp av byborna med husrum och arbete. Det är fantastiskt att en frusen själ ändå med hjälp av nya vänner, kan tina upp och få tillbaka livs glädjen. Jag gillar de rappa konversationerna, mellan de olika människorna och de målande beskrivningarna på omgivningen och maten på Bistron. En charmig bok om att börja om mitt i livet. Boken är varm och ger en fin och kärleksfull känsla. Den får ❤️❤️❤️❤️❤️ i betyg av mig. Jag kan verkligen rekommendera den.
Boken handlar om Marianne. Hon är en tysk hemma fru som är olycklig i sitt äktenskap och hennes man är inte snäll mot henne. Han tänker mest på sig själv. När hon varit gift i 41 år får hon nog och försöker ta sitt liv. Hon hoppar i Siene, men blir räddad och hamnar på sjukhus. Men hennes man kommer dit och tycker hon har skämt ut honom. Då bestämmer hon sig för att rymma från sjukhuset. Hon tar sig till Bretagne och till en by som heter Kerdruc. Marianne följer efter en katt som hoppar ombord på en båt. Hon somnar och när hon vaknar så är hon mitt ute på havet. Trots att hon råkar falla i vattnet, så vill hon ändå ta sig upp och får hjälp av båtens ägare Simon. Hon har tur och får arbete på en bistro i byn. Trots att hon inte förstår språket så försöker hon lära sig vad saker heter. Även fast att hon från början velat dränka sig i havet går dagarna och hon börjar få tillbaka livs gnistan. Hon får nya vänner och en dag träffar hon Yann. Han är konstnär. Marianne är blyg men blir förälskad i honom. De börjar träffas och Marianne börjar lära sig språket bättre. Marianne är lycklig, men en dag hör hon sin man Lothar prata. Han är med på nyheterna och vill hitta henne. Då får hennes nya kärlek veta att hon egentligen är gift.

Hur det går för Marianne får ni läsa själva. 

Ha en fin dag

kram Nina 💕