Goode girls på Marple Lane

"Goode girls på Marple Lane" av Jacqueline Firkins utgiven av Harper Collins förlag. Bokrecension; Vi får följa Cameron som studerar till veterinär. Hon är på väg att ge upp drömmen om att bli veterinär. Hon är ganska ensam där hon bor och möter bara de andra hyresgästerna i huset ibland. En dag får hon ett samtal från en räddningsorganisation. De vill att Cameron ska ta hand om en vanvårdad golden retriver tik. Den stackars hunden är gravt överviktig och kan inte ens gå. Cameron tvekar men när hon möter blicken på den vanvårdade tiken kan hon inte säga nej. Det blir kärlek vid första ögonkastet. Nu börjar den långa rehabiliteringen för att få hunden i form igen. Till hjälp får Cameron grannen Everett som hon snart börjar få oväntade känslor för. Aggie har en förmåga att dra till sig människor som bryr sig om henne. Snart börjar de umgås med fler av våningens invånare. Cameron startar också ett Tiktok-konto för att dokumentera Aggies tillfrisknande, kontot blir snabbt viralt. Men Camerons ekonomi är skral och hon kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Everett hjälper henne med kontot och snart haglar sammarbetena in. Men är Everetts hjälp helt och hållet osjälviskt?

Wow, detta är en riktig feelgood pärla i min smak. Boken fångar mig från första sidan och ända in i slutet. Jag älskar att följa Cameron och Aggie och Aggies väg till att må bättre. Denna historia berör mig så mycket. Det är fantastiskt att få följa den fina tiken och hur hon gör olika framsteg. Små steg i början men kliven blir allt större. Det är hjärtevärmande att se hur Cameron och Aggie får fler och fler nya vänner och att allt blir till det bättre. Samtidigt uppskattar jag den fina kärlekshistorian som utvecklar sig mellan Cameron och Everett. Denna boken passade mig bra att läsa nu när man bara vill läsa något mysigt och lättsmält under en varm och gosig filt, medan höstmörkret lägrar sig utanför fönstret. Detta är en bok som handlar om att våga öppna sitt hjärta på nytt efter att det har blivit sårat, och om att gå utanför sin comfort zone. Den här berättelsen lämnar mig med en varm känsla i hjärtat. Jag gillar även det mysiga bokomslaget. Missa inte denna underbara feelgood roman. Jag läser gärna mer av författaren, för jag tror att jag fått ännu en favorit författare. Boken får ❤️❤️❤️❤️❤️/5. 

Mitt favoritställe ur boken;

6

Everett måste tillbaka till jobbet eftersom han har ett möte om ett nytt konto som han ska ta hand om, en resturangkedja med veganmat med ett dussing restauranger i New York och de närliggande staterna, men först hjälper han mig att få in Aggie och hennes saker i lägenheten, där vi lägger hennes hundbädd bredvid min säng och täcker den med en filt inhandlad på loppis ifall det skulle ske en olycka. Jag har inga stora planer för kvällen. Vi ska inte försöka ställa henne mot matlådan eller rasta henne. Jag vill bara att hon ska vänja sig vid mig och platsen och vad som ska bli våra nya rutiner. 

När jag följer med Everett till dörren vänder han sig till mig och jag kan inte låta bli att brista ut i skratt. Han är helt täckt av hundhår. Jag kommer ihåg det här med Marmie. På många vis var hon den enklaste hunden i världen. Hon var inte krävande, aggresiv eller territoriell, hon skällde inte hela tiden, var inte särskilt olydig och behövde inte ständig uppmärksamhet eller aktivitet. Men hon tappade mycket hår, det gjorde hon verkligen.  

"Ursäkta." Jag plockar bort några hårstrån från Everetts fina randiga tröja. "Men du borde verkligen fråga innan du går ut härifrån med halva min hund." 

Ett brett och strålande leende sprider sig över hans ansikte och han hjälper mig att borsta bort håret. 

"Jag gillar hur du säger min hund", förklarar han. 

Jag kastar en blick över axeln på Aggie, som sitter i sin hundbädd och tittar på mig, men jag kan inte avgöra på hennes min om hon agerar förkläde eller om hon bara är en nyfiken åskådare. Hur som helst, när jag vänder mig om mot Everett igen, ler han precis som jag. 

"Jag gillar det också", säger jag. "Och tack än en gång. För allt. Skjutsen. Hjälpen. Axeln att gråta ut mot. Jag vet inte hur jag skulle ha klarat det här utan dig.". 

Han blir lite skum på ett sätt som redan börjar kännas bekant. Det rycker i axlarna och i mungiporna. Han byter ställning. Fingrar nervöst på något. 

Baksidetext;

Vem kan stå emot en hund som stjäl ens hjärta?

Cameron Goode är på väg att ge upp sin dröm som veterinär när en räddningsorganisation hör av sig: den försummade golden retrivertiken Aggie är i desperat behov av hjälp. Cameron tvekar först, men när hon möter hundens bedjande blick händer något inom henne. 

Cameron tar med Aggie hem, och snart förbättras hundens hälsotillstånd avsevärt. Cameron dokumenterar Aggies tillfrisknande och skapar ett Tiktok-konto, som snart blir viralt. Innan hon vet ordet av har hon öppnat sitt hem för en hel massa människor- och alldeles särskilt en viss Everett, killen i lägenheten intill som släppt allt för att hjälpa henne med Aggie. 

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

📝 Blogginlägg

I natt blev det inte mycket sömn. Vår älskade gammelhund Skrilex, som snart fyller 13, var ovanligt trött. Kanske är det bara värmen – det hoppas jag innerligt. Han äter och dricker som han ska, men det går lite långsammare nu. Han vilar mer. Jag ser det.

Skrilex har alltid varit en pigg, frisk och lycklig hund. Så många år av bus, glädje, och närhet. Och ja, en hel del gråa hårstrån har han nog gett mig också. Men mest har han gett kärlek. ❤️

Han älskar snö. Det är nog hans bästa årstid – han rullar sig med lycklig min och försöker äta så mycket han bara kan av den där kalla, vita världen ❄️ Och på kvällarna? Då har han alltid sökt sig till mig. Dela kudde har varit en självklarhet. Så många nätter har vi legat där tillsammans, jag och min bästa vän 🐾

Men bada… det har han aldrig tyckt om 😅 En blöt hund är en sur hund, om man frågar Skrilex.

Tanken på att vi en dag måste säga hejdå river i hjärtat. Han kommer lämna ett tomrum som inte går att fylla. Men än är han här. Och det är jag så tacksam för. Jag vill få ännu ett år med honom. Få skratta åt hans snöbus, vakna med hans huvud mot min kind, känna hans trygghet nära.

För det är så med hundar. De ger allt. Och för mig är Skrilex inte bara en hund – han är en del av mitt hjärta.

🌙 Till Skrilex

Du har tassat vid min sida i så många år,

gett mig skratt, kärlek – och några gråa hår.

Med nosen mot kudden, så trygg där du låg,

har du tröstat i tystnad när världen var svag.

I snön blev du ung, ett barn i galopp,

du rullade lyckligt och åt tills det stopp.

Men bad? Nej tack – det är inte för dig,

du skakar på kroppen och flyr din väg.

Din blick är så klok, så varm och så sann,

som om du förstår mig bättre än nån annan kan.

Du är mer än en hund, du är själ och familj,

ett hjärta på fyra ben, ett mirakel så mild.

En dag ska du vila där stjärnorna bor,

men ännu finns tid, ännu finns spår.

Och varje minut vi får vara två

är en gåva jag bär på – och aldrig vill gå.

Ha en fortsatt fin dag!

Kram Nina