Underbara människor

"Underbara människor" av Christer Johansson utgiven av Lindelöws bokförlag. Boken handlar om Martin och Sara. Martin är närmare 60 år och Sara är 33 år. Martin är Saras chef på banken. De börjar intressera sig för varandra, och först är det på ett vänskapligt plan. De är ju på olika platser i livet. Han är nära pensionsåldern och Sara som är nyskild, är mitt uppe i småbarns livet. Snart börjat de skriva sms till varandra privat och de delar sin vardag och tankar med varandra. Förhållandet utvecklar sig, och så bestämmer de sig för att träffas även utanför jobbet. Snabbt inleder de även ett kärleksförhållande. Det gör Martin lycklig för han tycker Sara är underbar, och deras förhållande ger honom så mycket glädje. Men småbarnslivet är inte lätt och efter ytterligare en tid rinner förhållandet ut i sanden, då Martin vill något mer. 

Detta är författarens nionde bok, men den första boken jag läser. Det är en fin kärlekshistoria som utvecklar sig mellan Martin och Sara. Jag gillar de fina sms som paret skickar till varandra. Språket är vackert och poetiskt. Och deras kärlek är vackert återgiven. Vi får följa Martins tankar och känslor på ett fint sätt. Värmen och kärleken till Sara som Martin känner, är något man önskar sig i livet. Det är inte alla som får uppleva den. Martin är också uppriktigt med de kroppsliga bekymmer han har, som kommer med åldern, men ger också en inblick i tidigare förhållanden och ett destruktivt liv med aldeles för mycket alkohol. Man känner också smärtan och oron Martin känner när deras förhållande håller på att ta slut. Martin saknar sin Sara och har svårt att gå vidare. Det är svårt att inse att kärleken inte varar för evigt. Jag läser gärna mer av författaren och denna fina kärlekshistoria får ❤️❤️❤️❤️❤️/5.

Mitt favoritställe ur boken;

41 shots

SARA OCH JAG var fina med varandra i den höst som bjöd in oss på ett sätt som var annorlunda. Årstiden var knappt märkbar. Allt som betydde något var att vi möttes i det som intresserade oss, blandad tystnad med samtal och skratt. Stöttande och inspirerande. Hon gav mitt liv vacker energi. Motion och natur skänkte ro. Ålder och arbetsförhållanden var inte kärlek och kärlek var det största av allt. Hon fick omtänksamhet och närhet. Uppskattning. Min upplevelse av tillvaron var lika lätt som en fjäder i vinden. Jag behövde inget annat, inget mer. Bara hon. Hon gjorde mig lugn och vacker. Bara en kvinna som hon kunde göra mig sådan. Hon var som att träffa en del av mig själv som jag saknat och aldrig längre ville vara utan. 

Det kändes som evigheter sedan, så snart vi skiljs åt och jag var tveklöst galen i henne men ändå lugnare än vad jag var van vid. Det var hon som lugnade mig. Hon tog allt så naturligt. Imponerande och respektgivande. Övernattningen i stugan slog ut allt. 

Hon och jag mötte en ny dag där ute i skogen. Jo, så var det och vi gick också in i en ny värld, där den andre var hur underbar, fullkomlig och älskvärd som helst. Detta gällde dygnet runt och till synes för alltid. Nu var vi nakna och njöt av att vara det tillsammans, när det fanns möjlighet till det. Hennes långa hår, hennes hängivna ljud och njutningsfulla ryckningar, det våta könet, de fasta brösten ä, hennes händer, hennes rygg och hals, hennes rumpa. Hennes själ och person. 

Jag njöt av alltihop, det var väldigt speciellt och mina stora tankar om henne följde mig varje vaken timme. Hon var kvinnan som ritade om kartan i mitt liv. Hon var det finaste som hänt mig, på väldigt många år. Hon visste vad hon ville, den pigga glada blicken. Hon dolde sin sorgsenhet väl. Hon var min stjärna, log rakt in mot livet. Vi pratade, åt, drack, älskade, tränade  och bara var i varandras sällskap. Enkelt, intressant och roligt, inte komplicerat, bara fritt liv. 

Som alla som är nya för varandra så behövde vi lära oss älska med varandra. Hon frågade vad jag tyckte bäst om. Det gick bra här om natten men vi ville utforska varandra mer. Hon skrev att hon kunde hått hela dagen på fjället med mig. Jag svarade att jag kunde gå hur långt som helst med henne (om inte mina smärtande vader brister). Hon skrev att det enda hon ångrade att hon inte bad mig om sällskap tidigare under natten, när vi var i stugan.

Baksidestext;

SARA VAR UNG och hade tre små barn, arbetade som privatrådgivare på ett bankkontor och var nyskild. Martin i sin tur, påväg mot pensionering och var först hennes chef på banken. 

De var på helt olika platser i livet men drogs till varandra på ett sätt som överraskade dem båda. Hon blev galen i honom och han om möjligt ännu mer galen i henne. Hans värld kom att förändras. Kanske också hennes. 

Sara skriver i ett sms: "Du och jag möttes i såväl kroppslig som själslig närhet och lust. Så närvarande i stunden men så frånvarande på jorden."

Martin tänkte: "Snälla livet stanna, bättre än så här kan det inte bli. Jag är inte här för att fly, lika lite som för att finna frid. Jag är här för att det känns som att jag kommit hem, när jag finns i din närhet."

Ha en fortsatt trevlig dag!

Kram Nina 

Dit vägen bär

 "Dit vägen bär" av Marie Hedegård, utgiven av Lindelöws förlag. Detta är den fristående fortsättning på romanen "Så nära barfota", som jag läst och recenserat förut. Jag tyckte så mycket om den första delen så jag ville gärna fortsätta läsa mer om Ellen. Ellen bestämmer sig för att fortsätta med sin sömnad och bestämmer sig i all hast för att gå en sömnadskurs på en folkhögskola i Småland. Där lär hon känna nya människor. Tillsammans med dem är hon med och renoverar en gammal buss för att de ska åka söderut. Målet är den Spanska solkusten som den åttio år gamla Ingrid har velat återse i sextio år. De fyra kvinnorna har olika mål med resan och ibland skaver det emellan dom. Men på resan lär sig Ellen att känna nya sidor av sig själv. Hon funderar också på vad hon har för nya möjligheter till en framtida karriär. Ska hon fortsätta som lärare, eller ska hon ta jobbet på kontor eller ska hon passa på att förverkliga sin dröm om att sy afrikanska barnkläder tillsammans med Felicia i Paris?

Mina tankar om boken, är att det är en fin bok om att förverkliga sina innersta drömmar. Denna boken visar att alla kan få en ny chans att förverkliga sina drömmar, även om man befinner sig mitt i livet, eller i slutet. Man ska aldrig sluta att sätta upp nya mål eller att drömma och försöka uppfylla sin dröm. Ellen har gett allt för sina barn i alla år. Hon blev allt gråare och tristare. Men när hon väl bryter sig loss och skiljer sig, och vill leva sitt eget liv, tycker speciellt dottern att hon blir sviken, men i denna boken mår Ellen bättre och hon står på sig vilket är bra. När man bejakar sig själv, gör det något med självförtroendet. Det är riktigt spännande och följa de fyra kvinnorna på deras resa genom Europa. Resan innehåller både spänning, sorg och besvikelse, såväl som glädje och kärlek. Jag tycker lika mycket om denna boken som den förra. En bok med feelgood känsla. En väldigt tankeväckande berättelse, som får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

En onsdag i februari kommer Ben in i Tectilhuset med två stora kartonger på pirran. Jag tittar upp och möter hans blick. "Leverans från Ghana", ropar han.

Han kör in pirran i tygrummet och alla följer efter. Jag dröjer mig kvar i dörröppningen.

"Kom Ellen. Det är du som ska öppna", ropar Maria och alla bildar en gång så att jag kan komma fram. 

Britta trollar fram en kniv och snart packar jag upp det ena tyget efter det andra och lägger på tygbordet. Alla står i en ring och för varje tyg kommer kommentarer. Åh, vad fin...Den där vill jag ha...Vad häftigt...Tänk dig en klänning i den här...Snygg...

Hela rummet fylls av färger, alla slags färger, i ett sprakande fyrverkeri. Jag tittar upp och möter Bens blick över färghavet innan han vinkar och försvinner ut genom dörren. 

När kartongerna är tomma ligger säkert femtio olika tyger på bordet och runt omkring står fjorton storögda elever och beundrar färghavet framför oss. 

"Det här ska bli en festklänning som ni aldrig kommer att glömma", säger Maria och smeker ett tyg i blåa nyanser. 

"Vad säger ni om min klänning då?" Siri håller upp ett gult tyg. 

Mina kinder känns heta. Jag vet inte vad jag ska sy. 

"Tänk er en tvååring i en sån här klänning." Britta håller upp ett tyg med grön botten och ett gult och orange mönster i en bred bård. 

Jag känner inga småbarn. Bara Ingrids små killar men de är nog mer intresserade av fotbollströjor. 

Flera par händer stryker över tygerna och alla pratar i mun på varandra. 

"Det här är Ellens och Marias projekt", förklarar Britta. "Men alla är välkomna att sy av tygerna. Vi har så det räcker i flera år". 

"Har alla i Ghana såna här kläder på sig?" frågar Jenny.

"Ibland. Speciellt när det är fest. Då klär sig till och med männen i färg", berättar jag och minns Kodjos färg granna kaftan. 

"Längtar du inte tillbaka?" 

"Hur står du ut med mörkret här hemma?"

"Det är klart att jag längtar. Men Sverige är också bra."

"Jag tänker i alla fall inte fastna i trygga Sverige", förklarar Maria. "Titta vad som händer med oss när vi får möta lite färg. Vi måste vara helt utsvultna."

"Färgerna saknar jag förstås. Och livet är så okomplicerat där". Jag stryker handen över ett himmelsblått tyg. 

Men trots värmen mellan människorna, glädjen och färgerna i Ghana har jag nog bott för länge i Sverige för att vilja byta bort bekvämligheterna. Jag vill ha trottoarer och cykelbanor, ett riktigt kök och badrum. Hinkduschen i Ghana var pittoresk förstås, men jag vill kunna stå i duschen länge. Lana klarar det för hon är förälskad. Förälskad och blind. Men vad händer när förälskelsen tar slut? Kommer hon tillbaka till Sverige då? 

"Snart kommer vi alla att vara klädda i färger. Precis som Felicia", säger Britta. 

Jag ser att Felicia rycker till och tittar ner i golvet. Men Britta har rätt. Fast Felicia är dem tystaste av oss är hon den enda som vågar klä sig i färger. I Ghana sydde jag färgsprakande klänningar som jag aldrig har använt sedan jag kom tillbaka i Sverige.

Varför är vi så rädda för att synas?  

Från baksidan;

Ellen, nyss frånskild och med utflugna barn, bestämmer bestämmer sig för att våga pröva något helt nytt i livet. Efter tjugofem år som hustru och mor är det verkligen hennes tur. En sömnadskurs på en folkhögskola i Småland lockar och där lär hon känna nya, spännande människor. Tillsammans med tre av dessa är Ellen med och renoverar en gammal buss för att med den styra söder ut. Målet är byn Torrox på den spanska solkusten som 82-åriga Ingrid har drömt om i sextio år.

Vi får följa fyra kvinnors våghalsiga resa genom Europa i en renoverad småländsk stadsbuss. De fyra har olika mål med resan och drömmarna krockar med varandra. Sakta lär Ellen känna medresenärerna och nya sidor av sig själv. Och i Sevilla väntar någon redan på henne.

Dit vägen bär är en roman om hur långt man är beredd för att förverkliga sina drömmar. Moderskapet är en källa till lycka men var går gränsen mellan att bry sig om och lägga sig i?

Ha en fortsatt trevlig helg!

Kramis Nina 

Läs gärna recensionen av "Så nära barfota" här.

Så nära barfota

"Så nära barfota" av Marie Hedegård. Utgiven av Lindelöws förlag. Detta är författarens debutroman. Boken handlar om Ellen som lider av psykiskohälsa. Nu när barnen har flyttat hemifrån känner hon att allt känns meningslöst. Hon känner ingen gemenskap med sin man längre och hon misstänker att han är otrogen. Han är iväg på sitt håll och fortsätter med sitt liv och sina intressen. En dag känner hon att allt blivit för mycket och hamnar i en djup depression. Hon är enormt trött och vill bara sova och där emellan gråter hon. Vad tog hennes drömmar vägen? Hon får ett mail från en gammal väninna som har blivit kär och flyttat med sin afrikanska man, till en liten by i Ghana. Hon ber Ellen att komma dit och hälsa på. Väl där och många tankar senare har hon funderat ut vad hon vill med sitt liv. Det som skulle bli en kort vistelse blir snart förlängt och väl hemma i Sverige igen är hon beredd att förändra sitt liv.

Ellen känns till en början som en väldigt ensam person i början av berättelsen. Hon har få vänner och känner sig tråkig. Men det utvecklas snart till en väldigt fin historia om vänskap och gemenskap, och om att bejaka sina drömmar. Jag tyckte det var spännande med den delen då Ellen var i Ghana. Vilken kulturell skillnad, sådan värme och gemenskap. Trots att livet är hårt, så hjälps familjen åt på ett helt annat sätt än här. Familje gemenskapen var viktig. Alla verkade känna alla och man tog dagen som det kommer och det är ett lugnare tempo. Barnen får lära sig att i tidig ålder att hjälpa till. Medan kulturen här är en helt annan. Lite mer att man får sköta sig själv. Jag tyckte det var härligt hur Ellen verkligen levde upp där i Ghana. Från att klä sig i tråkiga gråa kläder, till att bli mer färgstark och mer livsbejakande. Man behöver verkligen lite miljöombyte när man inte mår bra. Det gör underverk för själen. Boken får ❤❤❤❤❤/5.

Mitt favoritställe ur boken;

Under mina och Adjoas promenader ser vi byn smyckas med ballonger och girlanger och flaggor. Festivalstämningen syns i allas ansikten och till och med Adoja rör sig annorlunda. Hennes kropp spritter och hon liknar mer ett förväntansfullt barn när hon gör hoppsteg framåt. Hon pratar och skrattar med alla vi möter och jag smittas. En dag hjälps alla åt att hänga upp flaggspel utefter vägen. Det är många olika och vi sätter ihop dem så att det blir en enda lång rad av flaggor som löper genom hela byn. 

Högtalarna står uppställda på gatan och musiken är hög flera dagar innan festivalen ens har börjat. Det är en enda lång förfest och varje dag samlas alla under det stora trädet mitt i byn för att planera, som de kallar det. Ingen verkar ha ett jobb att gå till. Lanas praktik är stängd och även Kofis syatelj'e. Kodjo verkar vara den enda som går till jobbet.

Kodjos systrar från Accra kommer men jag får bo kvar i mitt hus. Hela byn fylls med släktingar och Kofis barn med familjer kommer och fyller hans hus. Det blir mycket matlagning och vi hjälps åt allihop.

En dag dyker Mawuli upp utanför huset medan jag och Adjoa stöter fufu i morteln.

"Hello", hälsar han och sätter sig på pallen bredvid oss.

"Hello", jag håller ansiktet allvarligt. Han ska inte få locka mig att ordna.

"Tonight the festival starts", säger han. "I'll dance with you." 

"I can't dance. I alredy told you." 

I'll teach you. I'm the best danceteacher here."

Jag kan inte låta bli att skratta. Vet han inte att jag är allergisk mot lärare?

Kodjo kommer fram till oss. 

"Have you met Mawuli?" säger han och än en gång får Mawuli berätta om hur vi möttes vid floden. 

 Adoja hade också kunnat fylla i detaljer men hon sitter tyst och slår stören rytmiskt i takt med mig. 

"Mawuli hans än hotel near sea", berättar Kodjo för mig. "I built it for him."

Skämtar Kodjo med mig? Mawuli liknar mer en sol-och vårare i mina ögon. 

"I can show you the sea", säger Mawuli och ler mot mig.

Varför får han mig hela tiden att rodna? Jag koncentrerar mig på att slå stören rytmiskt och hårt i morteln. Kodjo får inte se mina kinder. Lana sa att jag såg tjugo år yngre ut och det får absolut inte Kodjo upptäcka. Jag stramar upp ansiktet, försöker se vuxen ut.

"Thank you, but I have already seen the sea", svarar jag. "Lana showed me."

"You can see it again", säger Kodjo. "Many times."

Jag tittar på honom. Tycker han också att jag skulle må bra av ett litet äventyr? Jag bara skakar på huvudet. 

Jag får lyssna på historien om hur de byggde hotellet vid havet, Mawulis dröm.

"You can see the sea from all the rooms", berättar Kodjo. Jag undrar vems dröm det egentligen är. Leendet, blicken och suckarna avslöjar honom. Jag tittar på Adoja. Vad skulle hon tycka om att lämna byn och flytta till havet?          

Från baksidan;

Ellen sover alltid med trosorna på. Hon vill inte att hennes man tar i henne. Som nygifta flyttade de in i radhuslängan. Nu är båda barnen utflyttade och omställningen är smärtsam för Ellen. Mannen fortsätter oberörd med sina fritidsintressen medan Ellen känner sig vilsen. Hennes väninna Chathrine, som inte har några barn, lyckas få med Ellen på spahelg. Utanför hemmet finns både lockelser och lindring men hemkomsten blir bara smärtsam för Ellen. 

En dag får hon ett mail från sin väninna Lana, som förälskat sig i en afrikansk man och flyttat till hans hemby i Ghana. I brevet står det: "Kom och hälsa på!" Ellen känner att hon inte har något att förlora. Hon köper en flygbiljett och tar steget ut i det okända.

Ha det fortsatt

trevligt på nationaldagen!

Kramizar Ninni