"Runorna skriver vårt öde" av Christina Courtenay. Utgiven av Pia & Co Förlag. Omslag: Emma Graves. Bokrecension; I den här boken får vi följa Linnéa Berger, som är expert på vikingatida språk. Hon deltar i en arkeologisk utgrävning och en dag hittar hon, med hjälp av en metalldetektor, en vacker silverbrosch. Plötsligt blir Linnéa yr i huvudet och allt blir svart. Utan att förstå hur det har gått till vaknar hon upp på en främmande plats. Hon känner inte igen sig och ser inga tecken på att hon fortfarande befinner sig vid utgrävningen. I stället möter hon några män som talar ett språk hon vagt känner igen. De är arga och anklagar henne för att ha stulit den vackra silverbroschen som hon håller i handen. Männen är klädda som vikingar och Linnéa tror först att de deltar i ett rollspel – ett rollspel som de verkar ta på väldigt stort allvar. Men ganska snart inser hon att det otänkbara har hänt. Hon har på något sätt förflyttats tillbaka till vikingatiden. Och vad värre är – deras ledare Hrafn tänker ta med henne till Miklagård för att sälja henne. Hrafn tar med henne på en lång färd fylld av faror över hav och land. Linnéa måste hitta ett sätt att ta sig tillbaka till nutiden innan de når Miklagård. Kommer hon att hitta hem innan det är för sent? Och vad händer med de känslor som snabbt växer fram mellan henne och Hrafn?
Varning för sträckläsning! Om du, precis som jag, tycker om böcker om tidsresor, vikingar och kärlek, då är det här boken för dig. Den innehåller allt det – och lite till. Jag älskade den här boken redan från första sidan. När jag väl började läsa kunde jag inte lägga den ifrån mig. Den fick följa med överallt, för jag bara måste läsa ett kapitel till. Boken innehåller flera riktigt spännande partier som gjorde det svårt att sluta läsa. Jag har inte läst något av Christina Courtenay tidigare, och detta är den andra delen i Runorna-serien. Böckerna kan dock läsas fristående. Nu känner jag att jag bara måste läsa den första delen också för att se om den är lika bra och spännande. Jag uppskattade de levande miljöbeskrivningarna och alla små detaljer om vikingatiden som verkligen förhöjde läsupplevelsen. Jag känner stor sympati för de båda huvudpersonerna. Dessutom finns det flera andra karaktärer som jag gärna skulle vilja läsa mer om, t.ex. Hrafns båda bröder och Linnéas vän Eija. Jag tycker att boken skulle göra sig fantastiskt bra som film. Jag läser mer än gärna en fortsättning på historien, eller något annat av författaren. Jag har definitivt fått en ny favoritförfattare. Som vanligt har Emma Graves skapat ett vackert och tilltalande bokomslag. Den här boken gillade jag verkligen, så den hamnar bland mina favoriter och får en särskild plats på bloggen. Boken får 💜💜💜💜💜/5.
Mitt favoritställe ur boken;
Kapitel fyra
”Du kan göra lite nytta medan vi väntar på avfärd.” Hrafn tog med Linnea till ett litet hus där en grupp kvinnor satt och sorterade och kardade ull, spann tråd och rullade upp den till garnnystan, medan två andra vävde tyg på en stående vävstol som stod lutad mot väggen. Han vände sig till den äldsta av dem. ”Estrid? Kan du se efter min träl, är du snäll? Du får inte släppa henne ur sikte.”
”Javisst, som du vill.”
Estrid var hans moster, till åren kommen, men han litade på henne när det gällde att hålla uppsikt över fången. Till skillnad från de flesta andra här var hon lojal mot honom och hans två yngre bröder, snarare än mot deras äldre halvbror Ture, som härskade över egendomen. Men hon var alltid noga med att vara respektfull mot Ture. Hrafns mor hade dött när hon födde hans yngste bror Geir, och Estrid som var barnlös hade tagit hand om pojkarna som om de vore hennes egna. För det hade hon fått stå ut med Hrafns far Eskils oönskade närmanden, men den enda gång han frågat henne om det hade hon sagt att det var ett pris hon gärna betalade.
Han stod i skuld till henne för det.
”Jag kunde inte låta er tre växa upp med bara honom”, hade hon sagt, som om det förklarade allt. Och det gjorde det kanske också, för deras far hade varit en svår man.
Tyvärr hade hon inte haft något inflytande över Tures uppfostran, vilket förklarade varför han blivit en avbild av sin far – girig, makthungrig och grym. Allt det som Estrid lärt sina systersöner att inte bli.
Nu nickade Hrafn ett tyst tack till henne och gick därifrån utan att låtsas om den blick Linnea gav honom. Förbryllad skakade han på huvudet. Vad var det för fel på henne? Hade hon ingen som helst självbevarelsedrift? Hon borde visa honom respekt och vänlighet, vinna hans välvilja, så att han skulle behandla henne väl, men hon verkade inte ha förstått det alls. Han hade aldrig ägt en träl tidigare – han brukade inte syssla med sådant som handelsvara – men han var säker på att de inte brukade bete sig så här. Tures gjorde det då sannerligen inte. Han skakade på huvudet och vinkade till sig sina två bröder, Rurik och Geir, som stod och dröjde i närheten. De följde honom in i skogen utan ett ord.
Rurik hade nyligen återvänt från en längre vistelse i Birka där han lärt sig silversmide och konsten att tillverka smycken. Han var tre år yngre än Hrafn men ungefär lika stor och folk brukade ofta påpeka hur lika de var, även om Ruriks hår var mer gyllene och lätt vågigt. De liknade varandra i mycket annat också. Båda var praktiska, skickliga och målmedvetna, men Rurik var mer sorglös och tog inte livet lika allvarligt som Hrafn gjorde. Kanske för att han aldrig burit det ansvar som kommer med att vara den äldste.
Geir var bara arton, men redan på väg att gå om sina bröder både i storlek och längd. Han hade alltid varit en allvarsam pojke som trivdes utomhus och ville jobba med händerna. Han var en skicklig snickare och kunde skapa nästan vad som helst i trä och visste precis vilket träslag som lämpade sig bäst för varje sak. Han tyckte också om att jaga, även om han helst gav sig ut ensam i skogen. Hrafn blev orolig när Geir försvann flera dagar i sträck, men hans farhågor hade hittills visat sig obefogade och brodern kom vanligtvis tillbaka med en imponerande samling skinn. Han hade till och med fällt två björnar och bar nu stolt en björnklo i ett läderband kring halsen. Kanske överfördes något av djurets styrka till honom, för han växte fortfarande och hade blivit fylligare på sistone.
Hrafn stannade i en glänta en bit från bosättningen där de fick vara i fred från nyfikna öron och ögon, och vände sig mot bröderna.
Baksidetext;
ÅTSKILDA AV TIDEN. SAMMANFÖRDA AV ÖDET.
Linnea Berger är expert på vikingatida språk, och tillbringar sommaren på en arkeologisk utgrävning. En dag ser hon något som glimmar till i jorden, och gräver upp en vacker brosch. När hon borstar av den och läser inskriptionen svimmar hon, och vaknar upp omgiven av män i vikingakläder. De måste vara någon slags rollspelare, som verkar ta leken på väldigt stort allvar …?
Snart inser Linnea att det otänkbara faktiskt är sant: hon har färdats tillbaka i tiden till åttahundratalet, och är nu fånge hos vikingakrigaren Hrafn. Han tar henne till sin träl, och snart befinner sig Linnea på ett skepp på väg mot Miklagård, där Hrafn ska sälja henne vidare.
.jpg)
